Smattrande motorer, svällande segel och taktfasta åror ha fört mig runt i skärgården. Våren blev sen, men den kom, med ejder och alfågel och vita isflak i drift under sol och musik från allsköns fänad som vaknat till älskog. Till och med människorna tycktes anan ett vardande under. De stego ut ur kojorna, gäspade mot söder och skakade lopporna ur vinterpälsen. Gamla gubbar togo fram rakkniven och skrapade sig släta och käringarna logo kokett mot sina bilder i vattenhinkarna. Det var alltså vår.
Jag hade blivit sjuk av staden och måste ut i yttersta havsbandet för att hälsa på mina vänner smugglarna. Jag hade sett att tullen gjort några beslag och hittat åtskilliga upplag estnisk sprit på några kobbar. Men jag visste också, hur litet tullen förmår därute. Få skärgårdar i världen äro så lämpade för smuggling som vår svenska från Simpnäsklubb till Landsort och för resten både norr och söder om detta område är kusten som skapad för dylik trafik, som fostrar och kräver modiga och förslagna män. Mitt yrke gör det nödvändigt för mig att umgås med alla slags människor. Skulle jag umgås endast med min själasörjare, skulle jag antagligen snart få cedera bonis av brist på ämnen att skriva om, fast jag medger, att denne utmärkte medborgare nog skulle kunna hålla mig med stoff en tid framåt - men ensidigt skulle det blir. Nej - smugglare är mitt folk.
Jag stoppade motorn vid gubben Vågdals brygga. Han är snart nittio år, men pigg som en id. Han stod och sysslade med näten och talade för sig själv när jag kom.
- Godagen, farbror, sade jag och lämpade fram snusdosan. Står farbror och läser över något nykterhetsföredrag?
- Nej, det gör jag inte, men jag står och svär över Söderqvist, den dumskallen. I morse rodde han ut för att ta opp skötarna, och när han strök utmed Ytterören, såg han någon konstigt på strand, en rishög som han inte hade sett förut! Han rodde i land och där stod tio sprittankar nedrisade, - ja, det var sprit, för han drog korken ur en och stack ner långfingret och smakade. Han tänkte: Jag flyttar dom längre opp i skogen och risar ner dom där och hämtar dom, när jag har tagit opp mina skötar - dumbommen! När han kom tillbaka om ett par timmar eller så, då var de borta - tänk sån en evinnerlig tokidiot! Sånt där ska en ta medsamma och lämna kvar ett papper på en pinne med påskription: I får hämta eran sprit i tullen i Furusund.
De aktar sig nog att höra efter någon där. Han gjorde ju en ren förlust på 10 tankar sprit med 25 liter i varje. Det blir 250 liter 96-procentigt. Det gör mej 500 liter rent brännvin minst, och just nu när fisket har börjat och en fattig stackare kan behöva en morgongök! Men Söderqvist har alltid varit långsam i tankegången och nu ligger han inne och gråter för han var så dum. "En sådan synd kan aldrig repareras", har jag sagt honom. "Du slutar på fattighuset, Söderqvist", har jag sagt, "eller också blir du läsare och haver jävulen."
Och gubben Vågdal plirade klipskt med ögonspringorna.
- Och för resten har ni det bra härute? frågade jag.
- Åja, vi reder oss. Iden har slagit till bra och gäddor har vi fått rent ohyggligt. Och strömming har inte saknats på den fattiges bord heller, för den delen! Men hade en inte lite affärder med en och annan motorbåt som kommer österifrån, så bleve det nog så knapert ändå. Men hör nu säj, han Engström, varför tar di inte bort tullen helt och hållet, när den inte kan göra nån nytta? Tulljakten går och snusar utmed öarna och när det blir någe väder så lägger den sej stilla i lä. Och för resten hittar den inte i skärgården. Inga tullare hittar i skärgården - vad ska de då vara till för? Ingen fart kan de göra med sina ussla båtar och inte törs de gå när det blåser, vad tjänar de till? Nej, när det är väder och blåser stickor och strån i luften, då kommer gubbarna österifrån och går mitt i bekande natten med 30 knops fart och då är det vi som tjänar en slant - och är det orätt? Nej, så gussinnerligt dä dä ä! För inte har väl Gud hittat på eller anbefallt tullen? Nehej, det kan jag klä av mej på, om jag också skulle skrämma vettet ur alla kvinnfolk i hela Sveriget. För hade Gud hittat på tullen så skulle han också ha lärt'en hitta härute! Och skapat ordentliga båtar och ordentligt folk ombord! I stället för såna där latdrögar som bara ligger i lä och äter så de blir stinna som grosshandlare och dumma som bönder! Och ändå försöker hindra oss fattiga fiskare att förtjäna en slant. Men ibland tillstädjer inte Herren deras onda anslag, som för exempel Vesterman på Söderö, han har förtjänat grova pengar nu det sista året!
- Och han som var så fattig och mager, så han nötte kläderna inifrån! Jo, honom känner jag väl. Är han så rik nu?
- Han!! Han har så mycket pengar, så han inte kan skjuta igen byrålådorna! Men så har han också legat i med spritaffärerna som en liten rö hunn. Ja, och många andra har kommit på grön kvist och bättre blir det, om förbudet kommer. Det måtte väl bli förbud, Engström? För Engström tror väl inte att vi här i skärgården är emot förbudet?! Nänäjmän, blir det förbud, så blir alla skärgårdsbor rika som bankdirektörer hela bunten och jag med om jag får leva och ha hälsan. Vill han ha en flaska dricka, jag menar klass II? Lite starkt finns också, men det skaffar han sig nog själv, om jag känner honom rätt. Jaså, ingenting - ja, dä här klass II - dä bara sånt där vatten som bryggmästarna har varit och trampat i med träskorna ett slag. Jaså, det ska bära av nu? Ajöss och välkommen igen. Kommer han hit engång till före vintern, ska han få lära sig vår signalering. Han kan tro att det är ett bra system! En kan få tullen vart en vill med det. Ha ha, ja ajöss - jag förstår att han tar åv åt Rådmansöhållet. Kommer han till Furusund, så hälsa tullinspektören att han är alldeles obehövlig vad oss anbelangar!
*
På Lillsvansen har en skrakhona lagt tio ägg i ett gammalt ihåligt askträd. Vi ro dit för att se, om hon möjligen lagt flera sen sist.
Vårdagen är underbar! Ljum sydväst med solregn då och då och vita lätta ljuva molnungar, mjuka dunkuddar lagom för änglar att luta sig på mellan flygningarna.
Ännu ingen grönska, men blåsipporna ligga som en matta vävd för sylfer att dansa på. Vi äro inga sylfer. Vi komma med grova skor, vadmalskläder och tobak, men vi njuta av det spirande livet, den obeskrivliga färgen av gammalt och nytt, just då knopparna svälla av lust att brista, och det vintergråa rodnar innan dess gröna inre spricker ut. De gamla askarna med sina underliga utväxter och svarta mossanhopningar se spöklika ut, liksom stelnade och omöjliga för liv. Men fåglarna reda bon i deras många gömmor och det är ett tisslande och tasslande, sång och fnitter, fanfarer, flöjtspel. Taltrasten ger sig till att sjunga mitt på dagen, som om han inte hade tid att vänta till kvällen. Skatorna skratta. Från fjärden hörs alfågelmusik, avlägset, som en aning. Och nere på marken springer en råtta då och då blixtsnabbt från ett hål till ett annat. Och myrorna bygga stack. Här och där i stränderna gråna de sista snödrivorna.
Nej, det var fortfarande bara tio ägg i skrakboet! Men dess ingång är så stor och ligger så öppet att det är underligt att inte kråkorna redan upptäckt födan som ligger därinne, färdig och klar att ta utan besvär.
Vattenståndet är lågt och vi besluta oss för att inspektera Svansrumpan,
ty man kan gå över sundet om man hoppar på stenarna och inte väntar
för länge på den mjuka vassbeklädda lerbädden. Här äro askarna ännu
mera fantastiska och uråldriga. Ekar och lindar trängas med gran,
en och törne. Här är urskog och paradis. Här sammanträder en gång
om året
Här har jag verkligen lärt känna eliten av vår skärgårdsbefolkning, de flesta av bröderna grånade och brynta av ålder, reumatism, sol och vind, stela i armarna så att de knappast kunnat göra Det Heliga Pelartecknet, men var lugn för att de kunnat hålla i en rorkult och ta upp sina fiskbragder i rykande storm, arbetande med händer och tänder, om det gäller. Här är urskog och paradis - jag upprepar det.
*
På en annan ö växer den mystiska
Farleden till ön är för övrigt full av faror i form av undervattensgrund,
och fruktansvärda stormar härja dess kuster. Huggorm finnes där i
besvärande myckenhet och en fiende till Öman som en gång begav sig
dit för att stjäla hans konst eller möjligen hugga av Floggranen, kom
aldrig tillbaka. Han försvann helt enkelt, fast vädret var vackert. Man
hittade hans båt vid stranden ordentligt fastgjord vid en alstam. Men
honom själv fann man aldrig. Man kan fråga, varför jag fått äran att
bese naturundret. Helt enkelt därför att jag lärde honom ett sätt att
stämma blod, som jag själv fått lära mig av en norrlänning. Öman kunde
förut fem olika sätt, men han medgav att mitt verkade snabbast. Medräknar
man vidare ett par kaffekaskar i rättan tid och några paket snus under
kristiden,
*
En annan ö och en annan man. Jag talar om gamle Sundberg som bor litet avsides och lever därefter. Han har seglat mycket i sin ungdom, mest på Amerika och nordliga Norge. Hans flesta historier spela i trakten av Nordkap.
Jag är hans gäst och hjälper honom i hans näring. En dag ha vi från
en motorbåt lämpat i land åtta väldiga plåtcisterner, prydda med
inskriften
Det har varit ett hårt arbete och vi ha förtjänat vår stekta strömming och vår inkokta id - utom en massa pengar förstås, men dem håvar Sundberg in, ty jag tar aldrig betalt för väntjänster. Kaffet har kommit på bordet och Sundberg har medelst dävert sugit upp lagom till några kaskar, sedan han skruvat loss patentsvickan på en av praktpjäserna. Det börjar blåsa upp och jag tittar litet oroligt på vädret, ty jag måste därifrån på natten.
- Det blir storm, Sundberg, säger jag.
Jag har sällan träffat en sådan överdrifternas man som Sundberg, särskilt då han tärt litet 96-procentigt.
- Storm?? Storm! Neej, Engström, storm blir dä inte, åtminstingen
inte va jag kallar storm! Men storm var dä en gång i maj år anno
adertonhundra å sjuttetitvå när ja låg oppe ve Nordkap. Vi låg sex man
i en fiskebod å dä ble storm på natta. Fönster fanns dä inte å vi måste
ut å si till båtarna. Men dä var lögn att vi kunde öppna dörra. Dörra
- Vad gråter Sundberg för? frågade jag. Ty han grät verkligen.
- Skulle ja inte gråta, när ja tänker på hur dä kunne ha gått mä mej den gången? Nehej, dä va storm dä! Å skulle en inte gråta när en tänker på, va en stackars fiskare får lida. Att han kan va så hårdhjärtad så han skrattar, Engström, dä hade ja inte trott honom om. Nehej, dä här ä inte storm å inte blir dä värre än han kan ta sej härifrån - va ska han ut å göra?
- Jo, jag ska gå ned och se efter att båten ligger fast ordentligt.
- Ligger fast? Ja la fast honom mä två halvslag i järnringen å tror han inte på halvslag, Engström, så tror han inte på Gud heller. Nej, håll sej lugn han, Engström, dä kommer han längst mä. Nu tar vi oss en kaffehalva te å så kojar vi. Dä kan vi behöva efter allt jobbet!
Sundberg hade slutat gråta.
*
Farväl vackra skärgård! Om några timmar är jag i Furusund på väg hem. Men
jag har förut hunnit göra ett par lovar inne i viken, där Zorn och jag
så ofta legat med Mejt, badande, målande, glömmande, diktande.
