Ned med dem, som tala om krig mellan Sverige och Norge!
Må tungan låda vid deras gom. Må man se till att skoningslöst tillämpa lagen på dem - då lag finnes!
Så hjärtligt jag detta år önskat att någon med kraftig pänna velat hem till Sverige ideligen skrifva varma och försonande ord om våra bröder i Norge - det käcka präktiga folket!
Att någon, som kunnat se ifrån den gyttjepöl, där den politiserande fänaden trampat sig fast, velat med hög röst predika öfver gränsen att folket vill ha fred, att folket ingalunda vill strida om ting, som på tillmötesgåendets vägar kunna afgöras, utan att det ena lider något till sin själfständighet och det andra till sin hegemonis tvifvelaktiga ära.
Någon gång har jag väntat, att det här skolat väcka en förfärlig skämtare med ett förfärligt vapen, en pänna doppad i gift och saft att därmed sticka hål på, peta sönder, plocka i småbitar de väderhanar, som talat stora ord och bakefter skramlat med sablarne. Han skulle ha följts af folkens bifall, då han för det här lifvet gjort dem till föremål för ett evinnerligt hån och grin.
Ja våra politiserande dårar ha gjort oss mycket ondt.
Res hvart du resa vill i detta landet, och jag är säker på att du skall få höra upprepas Åkerhjelms bekanta dumhet "tala svenska med norrmännen". Det svenska krigshotets pappa är hjärtligen hatad och beledd i detta land - och kan man undra på det? Du kan möjligen resa ifrån dina bekymmer, din nervosité och dina kreditorer, men om du reser i Norge rastlöst genom natt och dag, skall du aldrig lyckas resa ifrån hr Åkerhjelm! Jag lämnade honom i september vid Namsenälfs källor i högfjällen i en nybyggarestuga, där han serverades varm tillsammans med bättre mat - gula myrbär och röd öring - men han mötte mig i Vefsendalen, han steg ombord i Mosjöen och var i matsalen hos oss till Sannesjöen, pinade mig en half natt inne i Ravern - för att dyka upp i Bodö - för att spöka i Lofotens rorbodar - för att vändas och vridas på i Tromsö - för att snos och skärskådas i Hammerfest - för att under en solnatt hundrade gånger spottas mig i ansiktet af en rödhårig uppkomling i det yttersta Finmarken, ett stycke bakom Nordkap.
Jag kan på samtalet ackurat räkna ut den sekund, jag har att gapa för att få Åkerhjelm i halsen och för tiotusende gången svälja honom ned - i min egenskap af svensk. Men jag smälter honom icke. Jag skall aldrig lyckas smälta hr Åkerhjelm.
Här ler man godt åt en krigsminister, som tar sin friherrinna med sig och tackar Gud för ett ökadt krigskreditiv.
Stackars Gud! säger man. Vet han, på hvilken sida han skall stå? I Sverige får han äran vara storsvensk. I Norge - har ni sett den här poesin?
Hurra för det rene flag,
det tegn paa himlens sag!
Nu fara onda andar i många af dem, som skrifva om unionsfrågorna - såsom de under den bibliska tiden foro in i andra svinahjordar. Ja, svinen i judalandet kunde man slagta ned och slå petroleum på.
Men . . . .
Från ett bekant, lärdt håll, ha under årens lopp utgått försök till historia, som skolat visa Sverges rätt att betrakta Norge som inkorporerad provins, om det funnit så för godt. Från andra håll ha gjorts uppmaningar till krig.
En riksdagsman har kallat Kielertraktaten en norsk lögn. Och så vidare.
Tror ni, att norrmännen känt broderkärleken ökas af slikt, eller tror någon att alla dessa funderingar i tal och skrift gjort någon nytta - - låtit saken avancera i det förnuftiga?
Hur är det i Sverge?
Har Björnsons politiska värksamhet - eller Ullmans - eller Lövlands - eller Arne Garborgs gjort Sverges norskvänlighet större? Jag tänker, att ni ännu minnas Alexander Kiellands ord om Tordenskiöld och hans "lystige latter". Och - är det icke ljufligt att läsa den målsträfvande och svenskhatande skalden Per Sivles dumma värs, som detta år ideligen spottat på Sverge!
Så kommer en stor hop tidningar i bägge landen. Ha de troget gifvit sina läsare till lifs dessa enskildas brottsliga ord och skrifverier - eller ha de det icke?
Ha de svenska förtegat en norsk mans dåraktiga tal eller ha de norska förtegat en svensks? Nej. Allt, som kunnat såra folket, har fått trycksvärtans ödesdigra lif. Men det goda, rättvisa, sansade, som sagts, - det har sällan kommit fram; det har icke hjälpts på väg, det har icke upprepats på torgen, det har icke bitit sig fast, det frågar ingen efter.
Stortingsmän och riksdagsmän ha vetat, att de icke talat för lykta dörrar, men att deras ord skolat nå fram till rikenas alla bygder.
Tidningsmännen ha vetat, att hvarje ondt ord, som de återgifvit eller själfva hittat på, varit en ond sådd till onda skördar.
Och likväl ha de förra förälskat sig i sitt stora mod att tala ur skägget eller lige fra leveren och bara gifvit hals - och de senare ha sutit på sina stolar och skrifvit med sina pännor och låtit de stora orden och det feta fläsket gå ut i världen och göra det ondt var.
* * *
Ni vill veta, hurudan stämningen mot Sverge är, här i Nordlanden.
Om man tänker på att äfven hit nått allt, som kunnat hetsa och skapa hat, att äfven här finnas missionärer för splitets lära - får man vara glad öfver, att den är så genomgående svenskvänlig som den är!
Nordlanden äro öfvervägande vänstersinnade landsändar, men ha icke på många år varit så politiskt intresserade som nu. Här har under de senaste åren agiterats mycket - själfve Sivert Nielsen har arbetat sig hes och svettig mången gång - och att vänstern är talrikare, får man icke undra på. Den har lockat med norsk utrikesminister, norska konsuler och allmän rösträtt. Jag tänker, att Åkerhjelm på sin tid också hjälpte till med att i en hast framställa en hop vänsterfolk.
Nu är det så, att de, som arbeta för något nytt, alltid gå fram med större våldsamhet än de, som hålla tillbaka. De bullra mer, ty det ligger så nära till hands att göra det, då de ha viktiga ting att trumfa in i det tröga folket. Därför skall man också af anförarne för det nya få höra en mängd starka och väckande ord, som icke varit så illa menade som de höras, ty det starka och väckande har ofta i hastigheten blifvit det utmanande och skärande - därför att eftertanken råkat komma fem minuter efter tågets afgång.
Man må alltså se till rättvisan i den sak, som förfäktas, och icke fästa sig vid de yra och sårande orden. Här i staden finnes en jurist, som håller på att arbeta sig upp till en politisk person. Han hatar icke Sverge som man skulle tro af hans ord - ty det händer ingen enda gång, att vi mötas utan att han mobiliserar norska krigsmakten emot mig och de andra svenskarne. Han anordnar guerillakrig emot mig och dräper mig med ett Krag-Jörgensen-gevär från ett bakhåll. Han sänder Ryssland emot mig, och jag kan ingenting annat göra än lida nederlag. Han förgiftar det vatten, som jag skall dricka och den mat som jag köper af honom. Han står på stranden och grinar godt, då jag kommer gående med en pansarbåt och söker farleden i en fjord.
Och då kriget är slut, och jag skall pacificera honom (om jag har vunnit), så säger han, att han skall lönmörda mig, hvarhälst jag går i hans land.
Han har i det stora hela rätt, men hvarför skall han mobilisera, och hvarför vill han förgifta mig och lönmörda mig - och slätt icke låta sig pacificeras?
En rektor vid ett allmänt lärovärk i Nordland redigerar också en vänstertidning. Det kan ju hända, att han vill sitt land allt väl i världen, men han bär sig illa åt emot just detsamma landet, därför att han tar munnen full - och låter hjärnan stå för tom. Han gaf tidigt i vinter plats i sin tidning för det där (Harvigs?) telegrammet, att kungen skulle ge stortinget val mellan total underkastelse eller krig med Sverge - fastän han säkerligen insåg och visste, att telegrammet icke var värdt sitt porto en gång. Han lyckades få en del prenumeranter rasande på Sverge och uppmuntrade dem bakpå med en ledare, som slutade: "få vi krig med Sverge reda vi oss nog".
Han förde den 17 maj ett oförsonligt krig mot de svenska färgerna - ett krig, däri han hade en del af sina skolgossar emot sig. Seger och lagrar vann han icke, men han lyckades att reta folk.
Slika personer - slika stridslystna människor - slika krigförande män: ned med dem, antingen de äro svenskar eller norrmän!
Det egäntliga folket här vill icke höra talas om ett krig med Sverge. De förstå att - om det också icke skall föra till seger för Sverge - det i alla fall skall ödelägga deras land, deras näringar och deras lycka för många år.
Huru många ha icke sagt mig: "hällre än ett krig - skall Sverge få sköta om både konsuler och utrikesminister och litet till. Det skall aldrig göra oss så stor skada som ett krig."
Och de tro icke på möjligheten af krig.
I det nordliga Norge finnas många svenskar, och en ström af svenska arbetare går ständigt fram och tillbaka genom landsändan. De äro icke sin mors bästa barn. Sulitjelma stora kopparverk är deras hufvudstad.
Huru många gånger under arbetarnes resor fram och åter har det icke händt, att Bodö på en gång fått besök af stora hopar af dem. Då är det icke fred i staden. Jag skall icke fästa mig vid de kära landsmännens skrän och skrik, svordomar och okvädingsord - bara tala om, att de äro farliga, om man icke går ur vägen för dem. Sitt hufvudkvarter i staden ha de hos en illa beryktad kvinna, och hon är svenska.
Begås en våldsamhet här i trakten, är det icke sällsynt att vederbörande är svensk.
En och annan fockas naturligtvis, men det är nästan rörande att se, huru fördragsamma norrmännen äro emot dem. Låt det ske, att en landsända i Sverge blir föremål för invasion af norskt slödder (och inga hyggliga norrmän) år efter år. Låt det ske, att de flesta fyllhundar och svärjande individer på gatorna äro norrmän och att en och annan af de få bildade, inflyttade norrmännen äro svärjande, drickande, nattsjungande gentlemän - och säg mig sedan, att denna svenska landsända godt kan fördraga norrmän!
Men detta göra de här med svenskarne, trots allt. Hvad bevisar det?
Det hände sig i mars under Lofotfisket, att i fiskeværet Stamsund lönnkrögeriet gick öfver alla gränser för det fördragliga. Fiskarena samlade sig (de voro tusental) och stormade några af de värsta hålorna, slogo sönder bränvinsflaskorna och tömde faten. De nödgades själfva taga saken om händer för att få nattro i det stora fiskeværet. Fiskepolisen gjorde icke sin plikt.
Härunder hände sig att en af lönnkrögarne, som var svensk, sköt flere skott in i folkmassan och sårade en del. Han blef icke lynchad, icke ens genombultad - och nu är han frikänd af en norsk jury. Detta fastän han icke försvarade sitt lif mot fiskarena, som förut hade varnat honom som de andra och nu endast ville befria sig från hans handtering.
Jag kom till Stamsund några dagar efter detta. Det var landligge den dagen, och mycket folk var i rörelse. Jag talade svenska öfverallt, men ingen enda sade mig ett ondt ord - ändock jag var midt ibland de minst hyfsade af landsändans befolkning.
* * *
Den, som lefvat sig in i det svenska folkets lif och sett, huru alla krafter måste spännas för lifvets uppehälle - den, som lefvat sig in i norskt folks lif och sett och något deltagit i dess - särskildt nordpå - lifsfarliga gärning på hafvet - han har svårt att tänka sig, att någon kan ha hjärta att reta upp dem mot hvarandra till blodsutgjutelse och våldsdåd. De ha, hvar på sin kant, så tillräckligt af detta lifvets vedermödor; de följas under sitt lif af ett tungt arbetets ok utan återvändo; hvem vågar taga ansvaret på sig att ha spridt elände i tiotusenden af deras hem?
Hvad heter den, som efter slutadt broderkrig vågar stiga fram och säga: "Jag var en af dem, som dref saken därhän. Jag tar på mitt samvete, att ett tusen hus ryka, att socknar ligga för fäfot och ödeshemman ligga tätt. Jag ser horder af tiggande människor stryka omkring; jag har ingenting att ge dem att äta - men jag tar ansvaret på mig. Jag är skulden till, att så många jordstycken blifvit kyrkogårdar och att så många ungdomar linka omkring på träben. De som skratta i vansinne, då de borde gråta om de hade förståndet i behåll, få skylla på mig. För min skull var det, som under kriget nödropen stego som en tjock sky mot himlen, och som de sårade lågo där och förbannade, till dess de blefvo svarta i halsen."
Vågar någon komma fram med slikt och tillägga: min politiska chimäre var värd så mycket.
De här orden höras litet storslagna och skrifna som i ett gå-bara-på. Men i händelse af ett krig: skall det lyckas alla dårarne och förbrytarne att så gömma sig bakom hvarann, att ingen syns, som dessa ord passa in på?
Norge är ett förrådt land och man har velat förråda Sverge.
Man har velat ödelägga Norges unga frihet och förstöra Sverges historia.
Man har vågat tala om krig.
Ned med dem!
Gud skydde gamla Sverge! Gud bevare det vackra Norge!
Bodö 29 juni 1895.
