Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärnfolk - Ådalens poesi - Kärnfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellan hvarje plagg som sonen packade in, lade
modern varma böner för hans lycka, hvart än vägen
skulle gå — men hopp hade hon föga, som det nu
var, att glada dagar skulle komma åter till den gamla
gården. Där grät hon en afton, då kistan var full,
hörde så slammer af steg på de lösa bottensbräderna
och fick brådt att torka tårarne. Hon skulle också ha
sprungit därifrån, men bäfvan var öfver henne och
och bröt ned hennes gamla ben.
— Blir det till Amerika, Ola? fick hon fram.
Olle hade stått förlägen och ertappad och sett på
henne.
— Nej, så långt blir det ej. Men — men sköt
gården, du mor, åt mig. Jag blir nog länge borta,
men hem kommer jag i alla fall. Och nu kan jag så
gärna säga adjö åt dig mamma; i morgon bär det af.
Den kvällen gick han orolig omkring och såg till
allting. Han klappade hvarje häst, talade till grisarne,
lockade hönsen och gaf dem korn; såg på allting, som
om det varit för sista gången.
Så kom det för honom, att båten ej var uppdragen
för vintern. Den tanken naglade fast honom, där han
stod. Det började brinna i honom, och utan att tänka
på hvad han gjorde gick han stigen ned genom dalen.
Båten låg flott och vacker. Han var tvungen att ro
— och hur det bar sig var han öfver ån och stod
framför gården, där Imbär bodde.
Den kvällen träffades han och gubben Zakris igen.
Då gubben öppnade dörren och såg hvem det var,
försökte han att okväda, men han var så tjock i halsen,
så där hördes inte ett knyst. Olle sade häller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
