Här är några recensioner av tidskrifter som jag skrivit för olika mailinglistor och liknande. Recensionerna är normalt skrivna ungefär när tidskrifterna kom ut, så om någon formulering verkar underlig så skyller jag på tidens tand.
Rickard Berghorn: ''Oscarsson som känt monster -- svensk skräck från 1700-talet''
Här berättar Rickard om den amerikanske regissören Calvin Floyd som en period bodde och verkade i Sverige. Förutom en Draculafilm med väldigt låg budget gjorde han också Victor Frankenstein med Per Oscarsson i rollen som monstret. Filmen floppade när den var aktuell, men nu i efterhand har den ett bättre rykte.
''Karolina skrev fantasy innan hon kunde skriva'' -- Bertil Falk intervjuar Karolina Bjällerstedt Mickos
Vi får bland annat höra om hur Karolina skrev berättelser och bad sina föräldrar läsa dem innan hon lärt sig bokstäverna, hur hon skrev en bok och på klassiskt manér fick den refuserad från ett antal förlag innan hon slutligen vann en tävling arrangerad av förlaget Måni som nu ger ut henne, och även lite om vad hon tycker om övrig fantasy som ges ut för stunden.
Bo Stenfors: ''Flickan från svarta virveln''
En sf-novell som är som Stenfors-noveller brukar, det vill säga den kretsar runt en rymdhjälte och en vacker flicka. Språk och handling är som taget ur ett pulpmagasin.
Ahrvid Engholm: ''Svenska science fiction-frön: Inspirerade H. G. Wells Karin Boye i Gamla Stan?''
Ahrvid pekar på några kända svenska författare och deras sf-ansatser. Ivar-Lo Johansson berättar i en biografi om hur han tidigt planerade en framtidsroman, och Ahrvid undrar om det är hans senare publicerade Elektra: Kvinna år 2070 som planerades redan 30 år tidigare. Per Anders Fogelström ska ha skrivit en framtidsroman som är deponerad i manuskript på KB. Slutligen berättas om ett föredrag av H. G. Wells i gamla stan med bland andra Karin Boye som åhörare -- innan hon skrev Kallocain. Var detta en av inspirationskällorna, kanhända?
Förutom detta finns även ett antal bokrecensioner (bland annat av undertecknad) som behandlar science fiction och fantasy. Jag tycker att DAST har blivit mycket intressantare under det senaste året och är numera klart läsvärt, även om man inte är intresserad av deckare.
Nästa nummer blir Sams trettioårsjubileum som JVM-redaktör och han tänker fira det med att fylla hela numret med en självbiografisk text om sig själv. Det tycker jag är en god idé. Sam J. är ju inte bara redaktör, förläggare och översättare, han är också en av sveriges mest produktiva författare inom sf- och fantasygenrerna (nu är det visserligen ett tag sedan han gav ut något och han har sagt att han inte ska publicera mer, men sådana löften har han å andra sidan brutit förr). Dessutom är Sam känd för att inte vilja tala om sitt skrivande och det finns inte speciellt mycket material om honom. Förhoppningsvis kommer det att upphjälpas i och med nästa JVM-nummer.
Det här numret har också lite speciellt innehåll. Samtliga författare är nämligen svenskar (dock inte, av någon anledning, omslagsartisten).
Som vanligt på sistone finns en sida med ett kåseri av Karin Lundwall om det JVM-nummer som kom ut för 25 år sedan. Den här gången hade numret lidit en del av att lagras 25 år, för det var uppenbarligen ganska tråkigt nu. Kåseriet var dock läsvärt.
Först ut av de egentliga texterna är Henrik Johnsson med ''Mannen med rosen'' som är en novell i gammal stil. Den utspelar sig i 1500-talets Florens och känns som om den är skriven för åtminstone 100 år sedan. Den handlar om en man som får en skada i huvudet och efter det blir mycket konstnärligt intresserad och tappar allt intresse för sina juriststudier. Vad är det egentligen som gör att vissa av oss vill skapa saker, medan andra är nöjda med att bara jobba?
Efter det kommer ett uppslag där Bertil Falk presenterar Sture Lönnerstrand med anledning av ett par sidor utdrag ur den långa dikten DÄR som också finns med. Tyvärr känns texten ibland lite konstigt formulerad, och det beror på att den är lyft rakt av ur nyutgåvan av DÄR från Paradishuset. Den hade vunnit på lite redaktionellt arbete.
Själva DÄR så tänker jag inte försöka mig på att kommentera i detalj, dels eftersom jag är rätt dålig på att läsa poesi i allmänhet, dels eftersom det bara är ett utdrag och jag har inte läst hela.
Som vanligt finns det med en sektion med information om vilka böcker inom genren som kommit ut på sistone i Sverige, Storbritannien och USA.
En kort fandomspalt av Carolina Gómez Lagerlöf finns också. Den här gången handlar den dels om kongressen Akrostikon i Göteborg i höstas, dels lite information om ConFuse i Linköping nästa sommar.
Nästa novell är ''En dag i solen'' av Maria Vedin, ett av de få svenska namn som återkommer i JVM. Den här novellen är väldigt kort (mindre än en sida). Jag ska inte säga att den är dålig, men den känns som ett utdrag ur någonting längre. Den handlar om en skolelev som är utanför. En dag landar regnbågar på skolgården och alla går dit, inklusive den ensamma eleven som till slut vågar sig på att ta i en annan elev. Och där är det slut. Jag skulle inte ha blivit förvånad av att se den här novellen på SKRIVA-listan, liknande saker har synts tidigare.
Nästa inslag är några sidor av Lars Olssons tecknade serie ''Blixt-Grodon''. Jag tänker inte ens försöka mig på att förklara vare sig Lons teckningsstil eller Blixt-Grodon för den som inte har sett dem tidigare.
Sedan är det dags för ytterligare ett gammalt inslag i versform. Den här gången är det ännu äldre, för det är ''Valans spådom'' ur den poetiska Eddan.
Till slut numrets längsta text, novellen ''Att sova'' av Rickard Berghorn. Som rätt många av Rickards noveller handlar den om en man som inte finner sig tillrätta i livet, men den här gången vet vi åtminstone varför. Han förevisas ett mystiskt föremål från medeltiden som sägs vara någon form av magisk talisman. Han tror inte på det då, men senare är han inte lika säker längre. Rickard är bra på att bygga upp stämningar och skriver väl. Även om det inte är en av hans allra bästa noveller så är den bra.
Till skillnad från ett normalt nummer av JVM som mestadels innehåller noveller så innehåller nummer 510 bara två artiklar. Den ena, ''Gula bokryggar och kuvertklister: att växa upp med en professionell sf-nörd'' är på två sidor och skriven av Karin Lundwall.
Resten av utrymmet, 32 sidor, fylls av ''På resa med Albatross'' som är Sam J. Lundwall som berättar om sitt liv. Eftersom det finns rätt lite skrivet om Sam J. Lundwall (han ger inte intervjuer) så är det intressant läsning även om det tidvis är lite vinklat. Det handlar om hans uppväxt, försök som vissångare (som idag inbringar mer royalties än de senare romanerna), förlagsverksamhet (både i egen regi och på andra förlag), översättande och så vidare. Tyvärr finns väldigt lite material om hans eget skönlitterära skrivande, eftersom han säger sig sakna intresse av att diskutera sina egna verk.
En del av texten är återtryck ur artikeln ''Nygamla förändringar'' ur JVM 401, men mycket är nytt.
''Fönster mot avgrunden'' av Peter Fisk har lite Arkiv X-känsla. Den är väl skriven, men lite tunn i handlingen. Jag gillar slutet på den. ''Jägaren'' av Christina Brönnestam är science fiction med en vändning i handlingen på slutet, men till skillnad från många sådana noveller är inte resten av historien bara upplägg för vändningen utan intressant i sig. ''De psyknesiska djuren'' av Robert Andersson slutligen är en lite drömsk fantasyhistoria i fornnordisk miljö.
Ni som är intresserade av att skriva själva bör se till att ta er en extra titt på Mitrania. I det första numret finns en novelltävling där man kan vinna både pengar och böcker.
I redaktionsspalten tittar Rickard Berghorn på vad som händer inom fantastisk litteratur i Sverige på mindre förlag. Först kommenterar han senaste numret av Jules Verne-Magasinet där redaktören Sam J. Lundwall skriver om sitt liv som författare och bokförläggare istället för att som vanligt fylla numret med noveller. Nästa ämne är tidskriftskollegan Mitrania (se ovan), och till sist skriver han lite om bokförlaget ALIR.
En av de tunga artiklarna i detta nummer av Minotauren handlar om Neil Gaiman och hans serie The Sandman (och lite om annat han gjort, men bara i förbifarten). För den som inte känner till serien ger Mattias först lite bakgrund om den; både om dess innehåll och hur det gick till när Gaiman fick chansen av DC Comics att göra den. Han börjar sedan att gå igenom olika influenser som Gaiman använt sig av, mer eller mindre uppenbart. I vissa fall har Gaiman själv talat om att han influerats av något, i andra fall får man själv upptäcka likheter och dra slutsatser. Gaiman använder sig av ett väldigt brett spektrum av influenser, till skillnad från många andra serieskapare. De flesta brukar bara läsa andra serier och kanske lite science fiction och fantasyböcker. Gaiman tar intryck av allt från serier till Shakespeare, tidiga gotiska romaner, musik av Iggy Pop, målningar av William Blake, barnkammarrim, skräcklitteratur av H. P. Lovecraft, magiska tankar av Aleister Crowley och mycket annat. Allt detta sätts ihop till en väv som är mer varierad än det mesta annat. Mycket i Sandman handlar om gott och ont, men till skillnad från många andra gör Gaiman det inte så lätt för sig som att säga att någon är god och någon är ond. De allra flesta personer är sammansatta och komplicerade. Eftersom vi får se hur de tänker och fungerar så tvingas vi sympatisera även med de otrevliga personerna. Det är synd att bara en liten del av Sandman-serien getts ut på svenska (i serietidningen Inferno, i början av 1990-talet). Om jag ska invända något mot den här artikeln (och det är en småsak) så är det att det inte finns någon bibliografi över Neil Gaimans böcker.
Nästa punkt är bokrecensioner av Pål Eggert (som även själv är författare). Den här gången har han skrivit om fyra böcker, två från små hobbyförlag och två från stora förlag. Jag tänker inte försöka mig på att recensera recensioner, men jag tycker att det är värt att notera att böckerna från småförlagen verkar mycket intressantare än de från de stora förlagen. Ett litet förlag som inte har så stor upplaga kan nog ge ut lite mer udda titlar. Om man har för många läsare måste man hålla sig i litteraturens mittfåra i större utsträckning för att inte skrämma bort delar av läsekretsen.
''Skräck som nöjsam underhållning'' är titeln på Yvonne Lefflers artikel. Hon har tidigare skrivit ett par böcker om skräcklitteratur. Här försöker hon beskriva vad det är som gör att man tycker om att läsa om förskräckliga händelser. Det kan till exempel vara ett sätt att ''prova på'' nya situationer på ett ofarligt sätt. Eftersom vi vet att det är möjligt att lämna bokens värld när som helst är det spännade att prova. Genom att göra bokens (eller filmens) huvudperson till någon som liknar läsaren på något sätt är det lättare att få läsaren att identifiera sig med huvudpersonen, även när mer skrämmande saker börjar hända, och på så sätt förhöjs upplevelsen av boken. I modern skräck är det vanligt med alternerande berättande, så att man ibland ser händelserna från huvudpersonens synvinkel och ibland från monstrets synvinkel. På så sätt tillåts läsaren att få upplevelser som är förbjudna, genom att till exempel mord skildras genom mördarens ögon.
I nästa artikel tar sig redaktören Rickard Berghorn an skräck- och fantasyförfattaren H. P. Lovecraft och diskuterar hans influenser, teman och språk (som ofta är väldigt överarbetat). Han tittar även på Lovecrafts väldokumenterade rasism och funderar på hur den påverkar vår uppfattning av hans verk och honom själv idag, när vi har en helt annan syn på främmande människor.
Sist bland artiklarna kommer Johan Theorins ''Utsikt'' som tittar på trender. Han börjar med att titta på några kända böcker och filmer och berätta vilka händelser som gjort att författaren eller regissören fick idén, och låter det sedan utmynna i en diskussion om vilket inflytande terrorattackerna mot World Trade Center kan komma att ha (och redan haft) på författare.
Som avslutning kommer novellen ''Väggen'' av Rickard Berghorn och en insändarspalt. Novellen är som vanligt välskriven men lite svårklassificerad. Det skulle kunna vara något övernaturligt som händer, men det är också tänkbart att det är huvudpersonens psyke som spelar honom ett spratt.
Texten är satt i samma universum som många av Lundwalls senare romaner. Lundwall kallar texten ''En hommage till Arnold Böcklin''. Hur den uppfyller den uppgiften kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte vet något om Böcklin. Texten som sådan är läsvärd för retro-ång-miljön med interstellära rymdresor och en platt jord, men om man prompt ska ha en massa handling finns här inte så speciellt mycket att hämta.
Innehåll:
Formatet är ungefär A5 med limmad rygg. 160 sidor. Färgomslag, annars svartvitt tryck. Varje novell illustreras av en helsida i början. De flesta illustrationerna är (liksom i förra inkarnationen av Nova SF) gjorda av Nicolas Krizan. Texten är ganska liten (men inte svårläst) och satt i tvåspalt, så man får rätt mycket text för pengarna.
Huvudartikeln i numret är Annika Johanssons ''En levande själ?'', en genomgång av hur myten om golem använts i både litteratur och i andra medier (film, teater, opera, etc). Den mest kända historien om en golem är antagligen den om rabbinen Judah Loew i Prag. Han levde från 1510-talet till 1609, men det är inte förrän under i slutet av 1700-talet som golemmyten börjar förknippas med honom. Föreställningen om golem som sådan har sitt ursprung i den judiska mysticismen Kabbala. En golem är en lerfigur i ungefärlig mänsklig form. För att väcka den till liv behöver man utföra en del ritualer som ofta involverar att lägga en ''shem'', en lapp med guds sanna namn, i dess mun och/eller att skriva ''emet'' (sanning) eller ''YHVH'' (Jahveh, gud) i dess panna. För att få stopp på golem behöver man ta ut lappen eller ta bort skriften i dess panna. Precis som med berättelsen om Frankensteins monster (som liknar golem-myten) så ställer golem ofta till problem för sin skapare. Annika Johansson har däremot inga problem med att reda ut historien om golem, allt från förhistoria fram till romaner från 2000-talet.
Novellen ''Den flammande pyramiden'' av Arthur Machen tillhör den klassiska skräcken och bygger upp en bra stämning, men jag tycker att själva upplösningen klaras av lite väl fort på slutet.
Pål Eggert fortsätter att recensera nya böcker, mestadels titlar på svenska. Den jag tyckte var intressantast var Mattias Fyhrs doktorsavhandling om gotik. Jag kanske återkommer om den, för jag har precis beställt ett eget exemplar. En annan som recenseras är Steve Savile, nämligen hans roman Skrattande pojkens skugga (som är utmärkt skräck). Vill man prova en kortare text av honom så kommer hans novell ''Doften av dig'' direkt efter bokspalten. Precis som i hans roman är språket utmärkt. I novellen lindas man direkt in i en kombinerad känsla av mystik och vemod, och den håller i sig novellen ut.
Annika Johansson återkommer sedan med en krönika om bokomslag, där hon först funderar över varför romansböckerna som brukar stå intill kassan i affären har så likartade omslag och sedan inser att fantasyromanerna hon gärna läser faktiskt också har omslag som är både stereotypa och ofta mer eller mindre frikopplade från bokens handling. Jag kan inte säga att det är något fel på krönikan, men Annika är bättre när hon skriver långa seriösa artiklar.
Som avrundning finns den ganska korta novellen ''Kafkas film'' av Johan Teorin. Den har inget egentligt fantastiskt inslag, men är läsvärd i alla fall.
Jules Verne-Magasinet: 290:- för fyra nummer. Postgiro 63 80
86-9.
sam.j.lundwall@faktasi.se
Mitrania: 99:- för fyra nummer. Postgiro 165 44 37-1.
http://hem1.passagen.se/robertma/mitrania/.
Minotauren: 179:- för fyra nummer. Postgiro 622 70 31-9 (Aleph).
http://www.alephbokforlag.se/minotauren/.
Nova Science Fiction: 250:- för fyra nummer. Postgiro 52 80 97-9 (Gafiac produktion).