Bokprat

Hans Persson

Nu var det ett tag sedan det kom ut något Månblad, så det har hunnit komma ut en hel del böcker. Som vanligt mest fantasy, men glädjande nog finns det ett antal sf-titlar också. En del av recensionerna har även här fått vänta ett litet tag på publicering.

Fantasy

Jag börjar med de fantasyböcker som är skrivna direkt på svenska. Jag har hittat fyra stycken av väldigt blandad kvalité.

Blodmåne är Per Jorners andra roman (den första var Efter lägereldarna), och så sätt och vis är den här lite lik sin föregångare även om den inte på något sätt är en uppföljare. Liksom i Efter lägereldarna så är huvudpersonerna en grupp ungdomar som är ute och reser. Om vi ska vara noga så är de bara några av huvudpersonerna, för i Blodmåne vimlar det av personer. Det är nästan lite väl många personer för en roman på under 300 sidor, för man hinner inte riktigt komma underfund med vem som är vem och vad de olika personerna har för egenskaper och mål innan romanen tar slut. Jag tror att det hade varit bra med ett något mindre persongalleri. Som tur är finns det en lista på alla personer i början av boken, med korta förklaringar till vem som är vem.

Ungdomarna är magikeradepter från en magikerskola. En av dem, Tas, håller på att bli mästare och skickas därför ut på en resa tillsammans med några andra som hon ska ta hand om. Ungdomarna är dock inte de enda som är ute och reser. Det finns en grupp mörkklädda män som också är på väg någonstans, liksom ett antal legosoldater med två kvinnor i spetsen. Soldaterna har med sig en ung pojke som de säger är kunglig, men som inte säger någonting. Deras ledare, Kolibri, är sitt namn till trots en brutal och våldsam kvinna som inte drar sig för att ta till våld och som försöker hålla sin närmsta underhuggare Blodros på plats genom att systematiskt mala ner hennes självförtroende och hacka på henne (samma metod som många hustrumisshandlande män använder, för den delen). Kolibri är på det hela taget en person som jag är glad att jag inte behöver träffa på i verkligheten.

Naturligtvis visar det sig att alla dessa tre grupper är på väg till samma ställe, även om de har olika syften. De mörka männen och legosoldaterna verkar till viss del ha samma syften, men ungdomarna från magiskerskolan dras in i samma härva trots att de ursprungligen hade helt andra planer. Anledningen till att de mörka männen är här är att de ska uppfylla en gammal profetia, och för att göra det behöver de dels vara här, dels ha den kungligt ättade pojken, och till slut behöver detta göras när titelns blodmåne visar sig.

Boken är lättläst, även om man får se till att hålla sig ordentligt vaken för att hålla ordning på alla personer. Per Jorners språk känns mindre influerat av engelskan än många av hans svenska kollegors, och det är dessutom lite ovanligt i och med att han låter sina personer tala ett modernt språk istället för det arkaiska tungomål som många andra fantasyförfattare lägger i sina romanpersoners munnar. Det är dock lite synd att Norstedts inte lagt mer lite mer tid på att korrekturläsa boken, för det är ovanligt många språkfel i den som slunkit igenom den redaktionella granskningen. Det är inte så illa att det hindrar läsningen, men det känns onödigt.

Sorgstenen är en fantasyroman publicerad på eget förlag av författaren. Den är, till skillnad från det mesta annat som kommer ut, föredomligt tunn och verkar inte heller vara upplagd för uppföljare.

Handlingen kretsar kring sorgstenen i titeln som håller ett land fånget, och ansträngningarna för att krossa denna magiska sten. En själ har fått i uppdrag att göra detta, och återföds tills det är gjort.

Jag gillar upplägget med en mycket lång tidsperiod avhandlad inom en så kort roman. Människor kommer och går under tiden man försöker förstöra sorgstenen.

Tyvärr håller inte språket för att göra handlingen rättvisa. Det är rätt opolerat här och där (det har sina nackdelar att vara sin egen redaktör). Det jag tycker sticker mest i ögonen är de sporadiska gammaldags formuleringar som verkar vara obligatoriska i fantasy, men som här inte alls går i stil med det omkringliggande språket. Berättandet är ofta återberättande, snarare än skildrande. Detta gör att det tidvis känns som om man sitter och läser en legend och inte en roman. Allt för ofta nämns någonting i förbifarten, med kommentaren att det är en annan historia. Visserligen kan ett sådant grepp ge lite känsla av lägereldsberättande (vilket skulle stämma bra med legendkänslan), men det kommer för ofta.

I brist på bättre genrebeteckning får man väl kalla Andreas Romans senaste bok När änglar dör för fantasy, men den är ganska långt från de flesta andra böcker som publiceras som fantasy. I någon mening är den verklighetsbaserad. Vad han har gjort är att återberätta delar av Bibeln, men från Satans perspektiv.

Satan sitter i en liten stuga och skriver sitt livs historia. Oftast känner man igen historien, fast den är inte alltid vinklad på samma sätt som man är van vid. Normalt sett är det ju den andra sidans historieskrivning vi ser.

Berättelsen börjar ordentligt från början med att skildra hur världen verkligen skapades. Diverse andra kända bibliska händelser träffar vi också på, som till exempel Moses öden och äventyr. Vi får dock följa med längre än Bibeln berättar, för i slutet är vi framme i historisk tid med korståg, häxbränningar och annat modernt.

När änglar dör är läsvärd, men man ska inte förvänta sig mer av samma sak som Drakväktartrilogin, för den är rätt olik den serien.

Det finns väldigt lite information på Pierre Fröbergs Svartblod - uppdraget, men jag gissar att det är hans första roman. Den är utgiven på eget förlag, och demonstrerar tyvärr farorna med det.

Boken handlar om ett gäng orcher som får ett uppdrag, och i och med det är det alltså de onda som står i centrum. Om man ska tro blurbarna på boken så är detta i princip unikt. Riktigt så mycket skulle jag kanske inte ta i, men visst är det ett ganska ovanligt grepp att skriva från de ondas synvinkel.

Själva handlingen är ganska enkel och rättfram: orchgruppen får i uppdrag att förstöra ett vapen som dvärgarna utvecklat. Först har de diverse äventyr för sig innan de ens kommer fram till dvärgarnas bergasalar, sedan måste de ta itu med det mycket svårare problemet att ta sig in förbi alla vakter och förstöra vapnet, trots att de bara är tio mot en hel dvärgstam.

Även om det inte är några större finesser med själva handlingen så fungerar det. Allting berättas i kronologisk ordning och utan några sidohandlingar, men det behöver inte vara en brist. Det finns dock flera andra saker som brister.

Till att börja med känns det inte riktigt som om författaren tar sin egen bok riktigt på allvar. Då och då kommer kommentarer som är direkt riktade till läsaren, och som inte ens har med själva historien att göra, utan bara är lustifikationer. I och med att allting ses från orchernas synvinkel så blir det ibland rätt våldsamt. Jag ska inte säga att det passerar gränsen till rent frosseri, men det är tidvis nära.

Det största problemet är dock språket. Texten är full av fel av alla de slag, både rena språkfel som särskrivningar, satsradningar och felanvända ord och typografiska fel av olika slag. Det är plågsamt uppenbart att boken inte haft någon redaktör som kunnat hjälpa författaren att bättra på språket. Detta är ofta ett problem med självpublicerade böcker, men det är sällan riktigt så här uppenbart.

I språket finns också en sak som jag faktiskt tror är unikt med den här boken (jag har i alla fall inte sett det förut). Författaren har liksom Tolkien med flera utarbetat ett språk åt sina orcher. Till skillnad från andra så använder han detta språk till samtliga repliker i boken. För att man som läsare ska slippa bläddra till ordlistorna i slutet hela tiden finns det även en svensk översättning inom parentes. Det är helt klart att språket är klart inspirerat av Tolkien. Nästan alla kända ord ur Tolkiens orchiska finns med (det är inte så många), liksom en del ord från dvärgspråket.

Det är alltid kul att se att det kommer fram svenska författare, speciellt när de vågar skriva lite annorlunda saker. Jag vill dock inte rekommendera Svartblod - uppdraget till någon som är känslig för bristande språkbruk, för en sådan läsare kommer tyvärr att bli besviken.

Efter dessa fyra böcker är det slut på den svenska utgivningen så vi får börja titta på översättningarna istället. Här är det som vanligt ingen brist på titlar, men det mesta ingår i till synes oändliga serier. Det finns dock guldkorn, både i form av bra serier och enstaka fristående böcker. Från den här spalten kan man lätt tro att mängden fristående böcker är hyfsat stor, men det beror på att jag prioriterar dem mycket högre än långa serier.

Trots flera rekommendationer hade jag inte läst någonting av Robin Hobb innan Magins skepp, men det får det nog bli ändring på. Magins skepp är första delen i serien Handelsmännen och de magiska skeppen som är fristående från den tidigare serien Berättelsen om fjärrskådarna, men trots det utspelar sig i samma värld.

De magiska skeppen är konstruerade av häxträ och så fruktansvärt dyra att den handelsman som vill ha ett blir tvungen att inteckna inte bara sin familj utan även kommande generationer. När tre generationer av kaptener har dött på skeppets däck så blir skeppet självmedvetet och kan kommunicera med besättningen genom galjonsfiguren som börjar röra på sig. Själskeppen är både snabbare och säkrare än sina kusiner gjorda i vanligt trä -- om de behandlas väl. Om man stöter sig med dem så kan de segla långsamt med flit eller rent av dränka sin besättning.

Magins skepp är som sagt första delen i en serie, och ägnar sig rätt mycket åt att introducera personer och bakgrund, utan att det för den delen blir tråkigt. Althea Vestrit är dotter i en gammal handelsfamilj som har själskeppet Vivacia. Familjen har också ekonomiska problem, och som om inte det räckte dör också Altheas far Ephron. I och med det vaknar Vivacia till liv, men hon får Kyle Haven (gift med Altheas syster Keffria) som kapten och han är inte alls insatt i hur själskepp fungerar och inte heller intresserad av att få reda på det. Han ser bara möjligheterna till en snabb vinst genom att utnyttja möjligheterna till snabbsegling; att man måste lyssna på skeppet och ta hand om det ordentligt tror han inte på.

Efter Ephrons död börjar familjen Vestrit falla samman. Althea gör sig ovän med Kyle och ger sig av, förklädd till pojke. Kyle tar med sig sin son Wintrow som går i prästskola på Vivacia och seglar iväg, mot sonens vilja. Kyle vet att ett själskepp måste ha någon från den ursprungliga familjen med sig, och Wintrow får det uppdraget. Han vill helst slippa och fortsätta med sina präststudier, men det vill Kyle inte veta av. När Wintrow varit på Vivacia ett tag känner han att han har ett band till henne också, och blir ännu mer osäker på vad han egentligen vill. Hemma i land blir Keffria kvar tillsammans med sin mor och sin dotter. Även de får problem när det visar sig att dottern har samma inställning till världen som sin far, och inte alls är intresserad av att följa de gamla traditioner och regler som handelsfamiljerna lever efter. Speciellt inte som det innebär att hon kan bli bortgift för att betala Vivacia.

Jag tycker att Magins skepp känns som en lovande inledning på en serie, och känns egentligen inte speciellt lång när man läser den. Robin Hobb skriver bra, kanske speciellt de allt mer komplicerade och känsloladdade relationerna mellan de olika medlemmarna i familjen Vestrit.

Sorgeskeppet är del två i Robin Hobbs trilogi Handelsmännen och de magiska skeppen. Liksom den förra delen är det en rejäl lunta på knappt 800 sidor, men för en gångs skull har förlaget inte delat upp varje del i flera delar när de översätter.

I Sorgeskeppet kommer familjen underfund med att Vivacia har blivit kapad av pirater. Inte nog med att skeppet är borta och därmed alla ekonomiska resurser familjen har (och möjligheten att tjäna nya pengar), dessutom är Kyle och hans son Wintrow borta eftersom de var med på skeppet.

Som om det inte räcker med att två personer och skeppet är borta, så måste familjen Vestrit nu börja fundera på hur man ska blidka sina långivare bland folket som bygger själskeppen. Den enda rimliga lösningen är antagligen att gifta bort Kyles dotter Malta med en av regnmarkshandlarna som äger familjen Vestrits skuldsedel. Det kommer i så fall att innebära att hon måste flytta iväg och leva i regnmarkerna, där folket drabbas av hudsjukdomar och mystiska utväxter av någonting i miljön.

Detta är bara några nedslag i berättelsen. Det finns hela tiden flera trådar som löper om varandra, och då och då träffar på varandra. Jag har inte heller tagit upp alla trådarna. Det pågår även saker i världen som kan förändra saker väldigt mycket, men det är än så länge nästan ingen som vet om det.

Sorgeskeppet är trots sin storlek väldigt lättläst. Jag vill gärna läsa nästa del, men tyvärr verkar det som om man får vänta till i höst innan den kommer. Nåja, den som väntar på något gott...

Harry Potter och den flammande bägaren är den fjärde delen i Harry Potter-serien, och i och med den så har den svenska utgivningen av Harry Potter kommit ikapp den engelskspråkiga.

Som vanligt så täcker handlingen in ett skolår och börjar ute bland mugglarna, människorna som inte kan magi. Som tur är har den på sistone rätt tjatiga transportsträckan innan Harry kommer fram till de andra magikerna minskats ner i den här boken.

Den väsentliga delen av boken börjar med ett mord, men när det sker så får man veta väldigt lite om vad det är som händer och varför. Det klarnar senare, men det tar ett bra tag.

Sedan börjar historien med att Harry får följa med familjen Wesley på världsmästerskap i quidditch. Det hålls långt ute i obygden för att göra det möjligt att samla massor med magiker på ett ställe utan att behöva lägga ut allt för mycket dimridåer för mugglarna. I samband med matchen så visar sig också ett antal av Lord Voldemorts gamla anhängare i ett slags manifestation.

Det här året är lite annorlunda än de tidigare, för i år så ska en tävling i magisk trekamp hållas på Hogwarts. Den ska ha en deltagare från var och en av de tre skolor som deltar. Förutom Hogwarts deltar även elever från Durmstrang och Beauxbatons. Vilken elev från respektive skola som ska delta väljs ut av den flammande bägaren bland de som lagt sina namn i den. De ska sedan klara av tre uppdrag. När de har klarat ett uppdrag får de en ledtråd som kan underlätta nästa uppdrag om de lyckas komma underfund med vad den betyder. Tävlingen är uppdelad över en stor del av skolåret, så de tävlande har ganska gott om tid på sig att fundera över ledtrådarna de får.

Även om den här boken är en bra bit tjockare än de tidigare delarna så går den fort att läsa för det är en bok som man helst inte lägger ifrån sig, precis som de föregående.

Stephen Kings senaste bok Hjärtan i Atlantis är inte riktigt en roman, men det är inte riktigt en novellsamling heller. Den består av fem historier som utspelar sig i olika tidsperioder, men de är sammanbundna av att de till viss del har samma huvudpersoner.

Den första (och längsta) delen ''Låga män i gula rockar'' utspelar sig 1960. Bobby Garfield har just fyllt elva, men hans mamma har inte råd att köpa cykeln som han så hett längtar efter. Hon upprepar om och om igen att de har ont om pengar efter att hans far dog.

Som vanligt när King skildrar barn så är det väldigt välgjort. Man får en känsla av att befinna sig mitt i Bobbys sista sommar som barn och första som nästan vuxen. Bobby bestämmer sig för att försöka tjäna ihop till pengarna till cykeln själv. Samtidigt kommer han underfund med att hans kompis Carol Gerber inte bara är en kompis, utan att han faktiskt är kär.

För att få mer pengar hyr Bobbys mor ut ett ledigt rum i deras hus till Ted Brautigan. Det är uppenbart att hon inte tycker om Ted, men Bobby gillar honom. Ted sitter långa stunder och diskuterar böcker med Bobby (som precis fått ett lånekort till vuxenavdelningen) och ger honom Flugornas herre som gör stort intryck på honom.

Ted visar sig vara lite underlig. Han påstår att han är jagad av låga män i gula rockar. Han vill inte berätta så mycket om dem, men han ber Bobby att hålla utkik efter dem och olika tecken på att de är i närheten. Bobby får betalt för besväret, men tar det inte riktigt på allvar. Dessa mystiska män är egentligen det enda övernaturliga som finns i boken; de senare delarna är helt realistiska.

Nästa del, ''Hjärtan i Atlantis'', utspelar sig 1966 och handlar om Peter Riley som precis börjat på universitet. Han har haft ganska lätt för sig i skolan tidigare, men nu dras han till det eviga kortspelandet i allrummet i studenthuset där han bor. Han lyckas visserligen låta bli att förlora pengar, men hans studier hamnar snabbt efter. Det är inte direkt lockande att misslyckas med studierna, för det innebär nästan säkert att han istället kommer att skickas till Vietnam.

Hans situation blir inte mindre komplicerad av att han träffar Carol Gerber och blir kär i henne, trots att både han och hon har flick- och pojkvän som väntar hemma.

I början är det ingen som vet känner till vad symbolen på en students jacka betyder, men rätt snart har fredsmärket spritt sig till de flesta. Fler och fler börjar ifrågasätta vad USA egentligen håller på med i Vietnam. Carol dras in i en aktivistgrupp och hamnar snart i blodiga demonstrationer.

De sista tre delarna är kortare. En handlar om en vietnamveterans botgöring efter kriget, en beskriver en återförening mellan två veteraner på begravningen av en tredje och i den tredje återvänder Bobby till sin hemstad igen efter nästan fyrtio år.

Själva handlingen i de olika delarna hänger inte ihop, men de känns ändå sammankopplade i och med att samma personer återkommer. Den som är bifigur i en del kan vara huvudperson i nästa. Allt eftersom får man en mer komplett bild av de olika personernas liv och vad som format dem till de personer de blev.

Det är uppenbart att det här är tidsperioder och miljöer som Stephen King är väl förtrogen med. Miljö- och personskildringarna är hela tiden utmärkta. Även om motivvalet inte är det man är van vid från Stephen King så känner man igen honom på stilen som även går fint fram genom John-Henri Holmbergs översättning. Stephen King visar med Hjärtan i Atlantis återigen att han är mycket mer än en skräckförfattare.

Science fiction

Som vanligt är science fiction-avdelningen betydligt kortare än fantasyavdelningen, men den kan å andra sidan stoltsera med enbart svenska författare. Det verkar helt dött när det gäller att utge översatt science fiction, tyvärr.

När jag först fick tag i Svarta skuggor så trodde jag att det var en sf-thriller, men efter att ha läst den är jag fortfarande inte riktigt säker.

Viktor har en envis mardröm om sin döda lillasyster. Han har haft den återkommande ett tag. Efter ett tag går han till skolsköterskan som rekommenderar en psykolog åt honom. Hans kompis Filip har andra åsikter om vad som är fel, och tar med Viktor till ett medium. Filip är väldigt intresserad av allt som är övernaturligt eller oförklarligt, till skillnad från Viktor som bara motvilligt följer med. Relationen mellan Viktor och Filip är på det hela taget ganska lik den mellan Mulder och Scully i Arkiv X. Skeptikern Viktor drabbas av svårförklarade saker och den öppensinnade Filip försöker att hitta en förklaring.

Det kommer in fler trådar i handlingen allt eftersom, och vi stöter på bland annat svarta hål, polisrazzior mot pojkarnas hem, extraknäck som städare som leder till psykiatriska genombrott och rena agentsekvenser. Just agentdelen är intressant, för den visar att boken är modern och inte kunde vara skriven mer än de senaste åren. Genom att använda sig av vanliga sökningar på Internet kan man få tag i mycket information, och om man har datorkunniga kompisar kan man få tag i ännu mer, om än mindre lagligt och mer riskabelt. Riktigt skoj är scenen när grabbarna placerar ut ett antal småbröder med mobiltelefoner på strategiska ställen för att övervaka en person. Med ganska små medel lyckas man få till en trovärdig och effektiv övervakningsapparat.

Svarta skuggor sägs vara Robert Thornbergs första bok, men den är väl skriven och lättläst. Om man ska jämföra med något så får det bli Arkiv X som jag nämnde tidigare, för hela boken balanserar på gränsen mellan science fiction och övernaturligheter, med en del inslag av vanlig deckare och action. Under tiden jag läste var jag tveksam om jag skulle kalla den science fiction eller fantasy, men efter att han läst hela får det bli science fiction. Vilken genre den kan sägas tillhöra är å andra sidan inte det viktigaste, huvudsaken är så klart att boken är bra, och det är den. Om jag ska invända någonting så är det att alla i Viktors närhet är väldigt samarbetsvilliga. Trots att han kommer med ganska mystiska historier så är det ingen som vägrar utan alla hjälper honom utan att ställa en massa besvärliga frågor eller avfärda honom som en knäppskalle.

Fackböcker

Den stora filmguiden är en av de inte mindre än fyra bilderböcker i stort format som kommit ut med anledning av den första Sagan om Ringen-filmen. Den finns även i en enklare barnanpassad variant.

Först beskrivs hur det gick till när regissören Peter Jackson fick uppdraget att göra film av Sagan om Ringen. Efter det finns presentationer av de olika rollfigurerna i boken (med bild på varje) och en beskrivning av hur skådespelaren har tolkat sin roll.

Till slut kommer beskrivningar av hur man löst diverse tekniska saker vid inspelningen. Här kan man läsa hur man gjorde för att designa all rekvisita, hur man hittade lämpliga miljöer, hur man bär sig åt för att filma scener med personer i diverse olika längder samtidigt och så. För att lösa längdproblemet använder man ''size doubles'', alltså ungefär som en stuntman, fast istället för att vara bra på att överleva ska han vara lång (eller kort, beroende på scenen). Det innebär också att mycket av rekvisitan måste tillverkas i dubbel uppsättning, en normalstor och en antingen större eller mindre.

En bildberättelse om filmen är också en stor bilderbok (fast inbunden, till skillnad från Den stora filmguiden), och även denna finns även i en barnvariant.

Jag är inte riktigt säker på vad tanken med den här boken egentligen är, måste jag erkänna. Visst är den vacker att bläddra i och så, men jag har lite svårt att inse vilken målgruppen egentligen är.

Om man redan läst Sagan om Ringen så kommer man att tycka att den här boken inte tillför speciellt mycket (förutom vackra bilder), för de beskrivningar som finns är rätt kortfattade. Om man inte vet något om boken innan så kommer man inte att vara speciellt mycket klokare efter att man läst den här boken, för man får inte mycket till sammanhang av beskrivningarna här.

Ett typiskt uppslag i boken presenterar en person, en ras eller något annat koncept, men normalt tar bilder upp mer än hälften av platsen så det blir ganska kortfattat. Egentligen är dessa beskrivningar rätt bra, men det saknas en kort genomgång av handlingen på några sidor (det vore naturligtvis svårt att få till, men det går -- brädspelet om Sagan om Ringen sammanfattar handlingen i alla tre böckerna på ett uppslag i regelhäftet).

Behandlade böcker:

Blodmåne av Per Jorner, ©2002, 572 sidor, Norstedt.

Sorgstenen av Sven Bergersjö, ©2001, 147 sidor, Maniac Media.

När änglar dör av Andreas Roman, ©2001, 200 sidor, Neogames.

Svartblod -- uppdraget av Pierre Fröberg, ©2001, 182 sidor, Eget förlag.

Magins skepp av Robin Hobb, ©1998, 776 sidor, Natur och Kultur, översättning Ylva Spångberg.

Sorgeskeppet av Robin Hobb, ©1999, 787 sidor, Natur och Kultur, översättning Lena Karlin.

Harry Potter och den flammande bägaren av J. K. Rowling, ©2000, 752 sidor, Tiden, översättning Lena Fries-Gedin.

Hjärtan i Atlantis av Stephen King, ©1999, 499 sidor, Bra Böcker, översättning John-Henri Holmberg.

Svarta skuggor av Robert Thornberg, ©2001, 331 sidor, Rabén & Sjögren.

Sagan om Ringen: Den stora filmguiden av Brian Sibley, ©2001, 120 sidor, Norstedt, översättning Erland Törngren.

Sagan om Ringen: En bildberättelse om filmen av Jude Fisher, ©2001, 72 sidor, Norstedt, översättning Erland Törngren.


LSFF:s hemsida