Bokprat

Hans Persson

Den här gången är utgivningen på svenska tillbaka lite mer i normala gängor igen, i och med att det mesta jag kommer att tala om är översatt. Det finns dock en del svenska romaner, och glädjande nog står de sig väl i jämförelsen.

Fantasy

Natur och Kultur har liksom de flesta svenska förlag gett ut en del fantasy på senare år, men de har inte haft någon svensk författare att visa upp. Det senaste tillskottet i deras fantasyutgivning är Svart eld av debutanten Christina Brönnestam, så därmed är den bristen korrigerad och det med besked, för hon skriver bra.

När jag först läste baksidestexten på Svart eld så blev jag lite tveksam för det lät som om det skulle kunna vara en väldigt standardmässig fantasy. Den rädslan skulle dock visa sig vara obefogad.

Boken följer Jarga, en smedlärling som är lite av ett problembarn. Han har en förmåga att komma på kant med de flesta omkring sig och hans förhållande till sin styvfar och läromästare, smeden Sahrne, är inte alls bra. Efter en händelse som Jarga i efterhand inte kan vare sig förklara eller beskriva ordentligt så blir han tvungen att fly.

Han stöter på en del problem på vägen men hamnar till slut på en gård där han tas väl omhand. Det verkar som om han håller på att smälta in i vardagen, men allt efter som händer saker som gör att han åter hamnar i den sorts knipor som han är så van vid.

I en parallellhandling får vi se vad som händer bland de styrande politikerna i de närliggande länderna. Det politiska klimatet håller på att bli allt sämre och vingbäraren Erlo får en idé om hur man skulle kunna åstakomma fred i trakten. Han lyckas få med sig några, men andra inflytelserika personer tycker inte alls om hans planer eftersom de kan påverka deras egen makt.

Det mest slående med Svart eld var hur bra personteckningen var. För en gångs skull tycker jag att alla personer i en fantasybok uppför sig som om de vore riktiga personer och inte bara schabloner i en roman. Likaså dialogen höjer sig över den nivå man är van vid.

Själva handlingen ligger på en rätt lagom nivå tycker jag. De politiska problemen kring Erlo är tillräckligt allvarliga för att de ska kunna ha en viktig inverkan på många människor men det handlar inte om att världen håller på att gå under. Det problemet är så vanligt i fantasy att det börjar kännas lite fånigt. De politiska förvecklingarna tar inte heller överhanden över handlingen utan det är alltid människorna som står i centrum.

Christina Brönnestam vinner även den här spaltens djupaste suck tack vare ett namn. En person har hela tiden bara refererats till med förnamn. När han till slut avslöjas som förrädare kommer det fram att hans efternamn är daFellon.

Niklas Krogs En härskares själ är tredje delen i vad som nu kallas trilogin om Frihetskrigen. I En krigares hjärta (1997) var världen Unadan fast under en hård militärregim. Två urmakter stred via förkämpar i världen om herraväldet i världen, och den här gången slutar det med att militärregimen dukar under. En krigares hjärta är extra trevlig tack vare att ju längre man läser, desto mindre säker blir man på vem det egentligen är som är god respektive ond. Normalt i fantasyromaner är det väldigt uppenbart från början vem som kommer att vinna och förlora. Uppföljaren En magikers styrka (1999) utspelar sig 1000 år senare och beskriver hur Unadan nu styrs av magiker. De kämpande urmakterna har förvisats till andra sidan av Avgrunden, och trollformeln som kontrollerar dem är fångad i Domedagsboken. Naturligtvis kommer trollformeln loss, och en massa otrevliga varelser kommer fram genom porten till Avgrunden. Tyvärr är det i En magikers styrka klart redan från början vem det är som är god och ond, och man tappar alltså en del av den spänning som fanns i den första delen.

I En härskares själ har det åter gått 1000 år sedan den förra boken. Liksom förra gången är händelserna i boken innan bara kända i form av legender. Unadan regeras av Moriam som inte är omtyckt. Hon har två barn, Kazar och Yana. Eller det är åtminstone vad hon säger. Kazar blir allt mer säker på att Moriam inte alls är hans mor. Utan att någon förstår varför så rustar Moriam Unadan trots att det inte finns något uppenbart hot. Det verkar som om hon känner till ett, men hon talar inte om för någon vad det är.

Kazar visar sig snart ha en väldig fallenhet för stridskonst, så mycket att han förvånar sin lärare. Han kan först ingenting, men så fort han får någonting demonstrerat för sig så är det som om han alltid hade kunnat det. Han får också visioner om framtiden. Han har också en förmåga att få folk att tro på honom. När han och Yana bestämmer sig för att fly från borgen där de bor tillsammans med Moriam blir hon nervös. Hon inser att Kazar är just en sådan ledarperson som skulle kunna få folket att resa sig mot henne och få hennes projekt att gå i stöpet.

Här märks att Niklas Krog ansträngt sig för att komma tillbaka till det som gav En krigares hjärta det lilla extra. Det man till en början att man vet blir man mer tveksam över när man kommer längre fram. Är det verkligen så säkert att Moriam har fel?

I Mahognyögat, den andra delen av Maud Mangolds Landet innanför-serie så utspelar sig all handling utom ett par sidor i det inre landet. De flesta huvudpersonerna är desamma som i den förra delen (Glaspärlespelet, recenserad i Månblad Alfa 41). Den som tillkommer är flickan Fanny som ger sig in i landet innanför för att leta efter sin syster som försvunnit in där.

Det är inte längre lika lugnt i landet innanför. Dels finns det en del människor som går omkring med vapen och talar om att utvidga landet. Eftersom många flyttat in hit för att komma undan från stöket utanför så är detta inte så populärt. Dels finns det nu en samling gråklädda ungdomar som går runt i landet och följer en man som kallas Ödeshärskaren. Det hela verkar vara något slags sekt men inget vet riktigt vad de gör eller vad de vill. De ungdomar som ingår i följet verkar inte vara sig själva och de ser dessutom utmärglade ut, så någonting står inte rätt till.

Naturligtvis visar det sig när våra vänner ger sig iväg på jakt efter Fannys syster att det leder de fram till alla de gråklädda ungdomarna. Om man vill vara kritisk så kanske handlingen bygger lite väl mycket på sammanträffanden ibland, men det finns andra ställen när det inte blir som man tror. Att det är lite enklare handling i en ungdomsbok tycker jag inte är något problem.

Fantasyböcker brukar innehålla mycket naturbeskrivningar eftersom folk i fantasy har en förmåga att ständigt befinna sig i transport från ett ställe till ett annat. Även Urminnes tecken innehåller mycket natur, men på ett annat sätt är vanligt. I normal fantasylitteratur så är naturen en kuliss. I ganska viktig och stämningsskapande kuliss, men trots allt en kuliss. Det händer att man kan få lite antydningar om att magins kraft kommer från naturen eller någonting i den stilen, men mer än så blir det inte. Här är det annorlunda. Här är det naturen som står i centrum. Hela boken utspelar sig långt ute i vildmarken, någonstans norrut i Sverige. På fjällsidorna, runt små fjällsjöar och i skogen.

Några människor syns knappt till genom hela boken. De som boken handlar om är djur eller kanske något slags oknytt. Vid ett tillfälle kommer människor till trakten och väsnas, tänder eld och skräpar ner, men när de försvinner blir det lugnt igen. Livet återgår till det naturliga, det lugna.

Urminnes tecken är en väldigt annorlunda bok. Den behandlar naturen som ett väsen med ett eget liv. Där finns varelser som vi människor inte känner till, som lever ett eget liv utan att visa sig för oss. Några av dem får vi följa ett tag, när de letar efter en del av sin familj. En annan sak som gör den annorlunda är att den använder ett annorlunda språk. Det fanns ett antal ord som jag inte kände igen som jag misstänker är norrländska dialektord. Det är alltid trevligt att lära sig nya ord, men det är lite frustrerande när man behöver ordbok för att läsa en bok på svenska.

De båda delarna av Mattimeo är (som vanligt) översatta från samma original som tydligen var betydligt tjockare än den förra Redwallboken som kom ut i en del. Precis som i Cluny gisslaren så kommer ett hot mot klostret Redwall utifrån. Den här gången så är det en räv med ett band av vesslor och annat som ställer till det. Räven Slagar fanns med (som unge) i den förra delen, men eftersom den här delen utspelar sig lång tid efter händelserna i den förra delen (åtminstone relativt smådjuren i boken, som räknar tiden i årstider, inte i år) så har han blivit vuxen (liksom bokens namne Mattimeo, son till den förra delens huvudperson).

Handlingen delar snart upp sig i två parallella spår som sedan inte har speciellt mycket med varandra att göra. Det känns på sätt och vis nästan lite tveksamt om de har i samma bok att göra, det kanske hade varit bättre att göra två separata böcker av det istället. Å andra sidan så är nog anledningen till att handlingen delar upp sig att författaren vill att vissa personer inte ska vara hemma i klostret för att möjliggöra den del av handlingen som utspelar sig i klostret. Jag är inte helt övertygad om att jag tycker att det är riktigt nödvändigt, men det är å andra sidan inte något stort problem att det ser ut som det gör heller.

Vad man kan invända är att ingen av handlingstrådarna egentligen tillför speciellt mycket nytt utan till ganska stor del harvar om saker som fanns i den första boken. Visst är det andra huvudpersoner eftersom de som var i centrum i den första boken nu har barn som är gamla nog att vara centrala (och, i och med det, ge boken lite karaktär av uppväxtroman), och visst har en massa detaljer förändrats. Dock är det ett anfall av elakingar mot klostret, en kidnappning, och diverse obskyra ledtrådar planterade i klostrets arkitektur av de som en gång byggde det i botten.

Det är så pass stor skillnad att jag inte känner mig besviken efter att ha läst de första två delarna (även om det är tre volymer) i Redwall-serien, men om det inte kommer något mer nyskapande i nästa del så kommer jag nog inte att läsa längre än så. Om man inte tidigare läst någonting i serien så tror jag inte att det spelar så stor roll vilket bok man väljer att börja med.

Om någon nu skulle ha lyckats missa det så är Harry Potter och fången från Azkaban den tredje boken om den unge trollkarlen Harry Potter. I den här delen så är både trollkarlsvärlden och mugglarvärlden lite oroliga eftersom en känd brottsling vid namn Sirius Black kommit loss från trollkarlsfängelset Azkaban.

Självklart vill det sig inte bättre än att han är ute efter Harry. Som vanligt i Potter-böckerna så är inte allt riktigt som det först ser ut, men innan läsaren har fått kläm på exakt hur saker och ting hänger ihop så är det mycket förvecklingar. En bit mot slutet vill det till att vara vaken för att inte trassla bort sig i förvecklingarna.

Någon Litteraturvetare ondgjorde sig i Corren nyligen över att ''triviallitteratur'' som Harry Potter fick så mycket uppmärksamhet som de får. Visserligen har böckerna inte ett språk fullt av rika metaforer och vackra formuleringar, men man ska å andra sidan betänka att det är ungdomslitteratur. Det går inte att krångla till det allt för mycket om man vill att det samtidigt ska gå att läsa. Harry Potter-böckerna ligger på en lagom nivå. Det är lättläst, men inte på något sätt taffligt skrivet.

Wahlströms har länge gett ut Terry Pratchett på Svenska. Nu i höst har de inte bara gett ut Goda omen som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, de har också översatt Stardust av Gaiman. Hans Neverwhere kom på svenska på ett annat förlag 1998, men det är skoj att se att någon verkar våga satsa på en så pass annorlunda fantasyförfattare. Normalt är det ju praktiskt taget bara standardiserad high fantasy som översätts.

I Stardust möter vi en liten engelsk by som ligger precis vid muren som skiljer det vanliga England från sagolandet. I muren finns en port, men ingen går igenom den. En gång vart nionde år kommer folken från andra sidan porten ut och håller en marknad hos människorna, men förutom det har de ingen kontakt. Tristram Thorn bor på utsidan och lovar en gång flickan han älskar att han ska hämta tillbaka en stjärna som faller över himlen till henne. Det löftet leder honom genom porten i muren och in i en saga.

Världen på insidan av muren är inte som på utsidan. Här fungerar magi, och saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Hela berättelsen i Stardust känns lite gammaldags: den utspelar sig i slutet av 1800-talet och även språket är lite gammaldags. Att det är lite gammaldags är dock bara bra, det passar in bra i stilen på sagan, och framför allt är språket väldigt vackert. Pluspoäng till Ylva Spångberg som gjort en fantastisk översättning.

I och med det är det slut på de böcker som man kan kalla normal fantasy (även om man får ta i lite redan för Urminnes tecken). De restrerande titlarna är nutidsfantasy eller liknande.

Precis som Vilse i tiden (1998; recenserad i Månblad Alfa 37) så är Tidens fånge en ungdomsbok där en person från nutiden hamnar i en historisk period. I den förra boken var det medeltiden, i Vilse i tiden är det 1700-tal det handlar om.

Här handlar det om Micke som får i uppgift att skriva en uppsats om en person på 1700-talet som han inte hittar någon information om. Istället råkar han hitta en ny videobutik där han pratar med föreståndarinnan som säger att hon kan hjälpa honom med hans skrivande, men att han först ska titta på en film som heter ''Tidens fånge''. När han tittar på filmen så upptäcker han att han hamnar i precis det 1700-tal som han inte lyckades hitta någonting om i uppslagsböckerna.

Boken är bra, men man kanske ska akta sig för att läsa för många böcker av Gunila Ambjörnsson. Förutom de två jag redan nämnt har hon skrivit Huset Silvercronas gåta (som även gått som TV-serie) med samma typ av handling, och jag tror även att Trädet och tiden som kom ut förra året har en liknande handling.

Joseph Sheridan LeFanus Grönt te är den tunnaste bok jag läst på länge med sina 52 sidor (inklusive ett efterord av Sven Christer Swahn). Den är, tillsammans med Berättelser i svart, de första böckerna från Rickard Berghorns nystartade Aleph bokförlaghttp://www.alephbokforlag.se/. Nicolas Krizan har gjort både omslaget och några illustrationer inuti med sedvanlig bravur.

I Grönt te introduceras LeFanus ockulta detektiv Martin Hesselius som förekommer i ytterligare några av hans historier, och som var den första i sitt slag i litteraturen.

Berättandet är tämligen komplicerat. I ett förord berättar Martin Hesselius' sekreterare vem han är, och att den kommande historien är en samling brev från Hesselius till en av hans vänner, och i breven berättar Jennings, den person som boken egentligen handlar om, i sin tur sin historia. Det här låter dock mycket mer komplicerat när det ska beskrivas än vad det i verkligheten är.

Jennings har drabbats av att en liten spökapa följer honom runt, och han vill att Hasselius ska hjälpa honom att bli av med denna oönskade följeslagare. Samtidigt som han vill ha hjälp så är han dock svår att få tag i. Han avbokar ett möte med Hesselius och försvinner till annan ort en lång period. Hesselius gör vad han kan för att lösa mysteriet, men han når inte riktigt ända fram.

Berättelser i svart är tillsammans med Grönt te än så länge Aleph bokförlags hela utgivning, men om det fortsätter i den stilen så är det lovande, för båda böckerna är bra. Denna är en novellsamling med ungefär lika delar gamla översatta berättelser och nya svenska. Som ett mellanting finns en historia av Sven Christer Swahn, ursprungligen publicerad i ett fanzine på 1980-talet.

De gamla historierna är av Edgar Allan Poe, Gustav Meyrink (känd för romanen Golem), Robert W. Chambers (en av Lovecrafts inspirationskällor) och William Hope Hodgson. Det är inget fel på dessa historier, men jag tänker inte ägna mer utrymme åt dem. De svenska novellerna av nya, okända författare tycker jag är intressantare. Det finns allt för få som skriver fantastisk litteratur i Sverige, så de som gör det bör uppmuntras.

Johan Theorin berättar i ''Södergatans östra trottoar'' om en bit trottoar som verkar vara hemsökt av någonting (även om detta någonting aldrig direkt visar sig). Man får aldrig reda på vad det egentligen är som händer, men miljön och stämningen är väl beskriven.

Rickard Berghorn bidrar med ''Under betongen'' som (liksom många av Rickards noveller) handlar om en man med ett något labilt psyke. Edmond Arnold är väldigt intresserad av kackerlackor. Kanske mer än vad som är nyttigt.

Per Jorners ''Vår fiende huset'' är en kort humoristisk fantasynovell där en trollkarlslärling får se hur det verkligen fungerar runt omkring honom. Lättviktig, men på ett bra sätt. Precis som i Efter lägereldarna använder Jorner ett modernt språk som man inte riktigt är van vid i fantasy.

Slutligen kommer Daniel Bernhoffs ''Gästbok''. Det här är inte en novell i normal bemärkelse utan helt enkelt ett antal utdrag ur en gästbok. Det intressanta är att försöka bilda sig en bild av vad det är för plats gästboken hör till genom de antydningar som ges. Väldigt annorlunda, men bra.

Jag har inte hört talas om Tormod Haugen tidigare och det framgår inte ur Luftvandraren om han har gett ut fler böcker eller inte, men man kan ju alltid hoppas -- den här var i alla fall bra. Han är i alla fall norrman och boken utspelar sig i Norge, även om det sånär som på ett par gatunamn skulle kunna vara var som helst.

Waldemar är tolv år gammal och bor tillsammans med sin pappa som är författare. Hans mamma är död för länge sedan i en olycka som hans pappa inte vill tala om, den refereras bara till som det förfärligaste. Sedan mammans död har pappa inte kunnat skriva någonting utan han försörjer sig nu på annat sätt.

Waldemar går i skolan där Krossarn och Släpet gör livet surt för honom. Där finns som tur är också hans bästa vänner, Andrea och Henning. Så långt skulle det kunna vara vilken nutidsroman som helst, men det är det inte. Waldemar har ett direkt förhållande till sin mamma trots att hon är död. I hallen i lägenheten finns ett foto på henne som han ofta pratar med. Hela tiden beskrivs det som om han även får svar, men om fotot på något sätt är magiskt eller om han bara låtsas att han får svar framgår inte helt entydigt.

Då och då brukar Waldemar smyga ut ur lägenheten på nätterna och gå en promenad i parken intill huset. En natt när han gör det upptäcker han att han kan gå på luft. Plötsligt är han uppe i trädkronorna utan att han vet varken hur det gick till eller hur han ska komma ner igen.

En dag saknas en flicka i klassen och ingen vet vart hon tagit vägen. Snart försvinner även klassens lärare, och man får en trist vikarie istället. Waldemar och hans vänner börjar leta efter den försvunna flickan, men ju mer de letar desto mer konstigheter upptäcker de. Till slut verkar det som om alla omkring dem är indragna i underligheterna på ett eller annat sätt.

Science fiction

Som vanligt är science fiction-avdelningen avsevärt kortare än fantasyavdelningen, men det finns i alla fall ett par riktigt bra böcker här. Intressant är också att den ena är svensk, och att den dessutom har recenserats friskt både på kultursidor och i Röda Rummet i TV.

Lars Jakobssons senaste roman I den röda damens slott utspelar sig i samma värld som hans tidigare Kanalbyggarnas barn (som jag tyvärr inte har läst). Som man kan ana redan av de båda titlarna så handlar det om Mars. Den senare boken har dessutom undertiteln ''En martiansk biografi''.

I den röda damens slott utspelar sig i nutid, men det är inte samma nutid som vi lever i, utan en alternativ nutid. Det är ett vanligt science fiction-grepp att beskriva hur någonting i vår kända historia händer annorlunda än i verkligheten och sedan måla upp en alternativ värld utifrån återverkningarna av denna förändring. Hasse Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog (1997) är ett exempel, där andra världskriget får ett annorlunda förlopp på grund av att Sverige på grund av ett attentat mot ett tåg dras med i kriget. I Lars Jakobssons fall finns det ingen sådan här tydlig brytpunkt mellan den historieskrivning vi är vana vid och den för boken nyskapade. Det är däremot helt klart att det är en annan historia.

Det är egentligen inte så mycket som skiljer sig, men det är nog så väsentligt. De första månresorna gjordes några årtionden tidigare, och efter det reste man även till Mars, och det i större skala än vi ens varit på månen. Väl på Mars hittade man dessutom rester efter en civilisation där, med efterlämnade bibliotek och allt -- men inga levande marsianer.

Hur fascinerande man än kan tycka att marsianerna än är, så är det inte de som är i fokus i boken. Berättaren i boken har nyligen förlorat sin far och reser hem till faderns hus för att rensa ut alla saker där. Samtidigt så träffar han också gamla bekanta från sin barndom som han inte träffat på länge, och allt hans rotande bland sakerna i faderns hus rör också upp gamla minnen.

I den röda damens slott är inte strukturerad som en vanlig roman. Det finns inte direkt någon sammanhängande handling, utan boken består av en massa fragment som efter ett tag bildar en sammanhängande bild. Ibland ser vi berättaren i nutid, ibland minns han tillbaka till sin barndom. Genom hela livet har han fått brev från Doug, skickade från hela världen, men de har aldrig någon returadress så han han inte svara. Till slut sätter han sig trots det och skriver ett svar. Fragment av artiklar och citat ur böcker finns också instoppade i texten här och var, liksom beskrivningar av utgrävningarna av ett stort bibliotek på Mars. Allt eftersom man läser så får man veta mer om både berättaren, hans far och Mars, men samtidigt inser man också hur mycket mer det är som man inte får veta. Jag hoppas att Lars Jakobsson kommer att återkomma till den här alternativa nutiden igen och berätta mer.

Ensam balanserar på gränsen mellan technothriller och science fiction. Den utspelar sig i nutid eller marginellt i framtiden med rymdstationen ISS och rymdfärjorna i centrum. En liten budgetversion av rymdfärjan gör också ett gästspel, men den beskrivs knappt alls, den bara finns där. Det som egentligen gör att jag tycker att boken klarar sig in på science fiction-sidan av gränsen är ett slags biologisk entitet som jag inte tänker säga speciellt mycket om, eftersom det är vad den egentligen är som handlingen kretsar kring.

Ingen av sakerna som nämnts ovan är någonting som författaren verkar speciellt intresserad av och det läggs inte ner speciellt mycket tid på att beskriva detaljer -- och inget ont i det, nödvändigtvis. Enligt baksidesflärpen på boken så är Tess Gerritsen tidigare känd för åtminstone tre tidigare medicinska thrillers (som tydligen också finns på svenska), och det märks. Två av de viktiga huvudpersonerna är läkare (och gifta med varandra) och det förekommer en hel del medicinska detaljer. Jag hade klarat mig med lite mindre, faktiskt.

Just de här medicinska termerna vet ju inte jag någonting om, så jag kan inte bedöma om de är trovärdigt översatta eller inte, men i övriga delar av boken hittade jag ovanligt många tveksamma eller direkt felaktiga översättningar. Detta förhindrar dock inte att boken är nästan oförskämt lättläst och höll mig uppe längre än vad jag tänkt mig två nätter i rad.

Emma, den ena läkaren, skickas upp till ISS som ersättning för en astronaut som är tvungen att åka hem. När hon kommer upp så märker hon att en astronaut har någon konstig sjukdom. Den tar snabbt död på honom och börjar sprida sig till övriga astronauter, en efter en. Till slut är det bara hon kvar. Under tiden försöker hennes man nere på jorden komma på vad det är för en underlig sjukdom hon drabbats av och om den går att bekämpa på något sätt.

Bara ett par månader efter att Stephen Baxter varit i Sverige på ConFuse 2000 så kommer den första översättningen av hans böcker till svenska. Jag tror dock inte att översättningen har någonting med kongressbesöket att göra. Gulliverzonen är den första delen i ungdomsserien ''The Web'' (''Cyberia'' på svenska) och den kommer ut samtidigt med tre andra delar.

Det är säkert tjugo år sedan jag senast läste en bok i Wahlströms ungdomsserie. På min tid hade de alltid röda eller gröna ryggar. Det har inte Gulliverzonen, men en del av de som kommer ut ser fortfarande ut som de ''ska'' göra. Jag har dock inget minne av att de böcker som kom ut på min tid gjorde ett så modernt intryck som Gulliverzonen.

Handlingen i hela serien ''Cyberia'' verkar handla om ungdomar i en ganska nära framtid som kopplar upp sig mot nätet med hjälp av virtuell verklighet. Alla böckerna i serien utspelar sig i samma värld och har samma ordlista med förklaringar av slang och begrepp i världen på slutet.

Gulliverzonen handlar om en flicka som kopplar upp sig tillsammans med en skolkamrat och sin lillebror (som hon fått i uppdrag av sin pappa att ta hand om). Den dagen de kopplar upp sig är det fritt inträde på nätet och de bestämmer sig för att testa en ny avdelning, Gulliverzonen. Den är naturligtvis baserad på Lilliput-delen av Gullivers resor. Problemet är att när barnen väl kommit dit så fungerar inte deras utrustning som den ska och de upptäcker att de inte kan koppla ner sig från nätet när de blivit förminskade till lilliputformat utan de måste kämpa för att ta sig ut igen.

Vissa scener känner man igen från Gullivers resor, men det mesta är nytt. Överlag är det lättläst, även om den slangvokabulär som ordlistan tar upp ibland känns lite påklistrad i boken. Jag antar att den producerats på förlaget och distribuerats till alla som skrivit böcker i serien.

De här två delarna tillsammans utgör den tredje av fyra engelska delar. Nu när slutet på serien börjar komma inom synhåll så börjar också tempot öka lite efter att ha varit väldigt lågt ett tag. Nu börjar alla de otaliga trådar som handlingen består av att vävas samman. Det är fortfarande inte helt klart exakt vad som pågår (som tur är -- det är ju ett antal hundra sidor kvar), men det börjar bli betydligt mer driv i berättandet nu.

Själva idén med Otherland-serien är bra, men trots att det är en ganska stor idé så tycker jag att den hade gått att göra betydligt kortare än såhär. Om å andra sidan tempot fortsätter att öka lika mycket i de sista två delarna så kommer det nog att bli riktigt bra till slut.

Om skrivande

I Att skriva berättar Stephen King om hur han bär sig åt när han skriver. Boken består av tre delar. Den första är självbiografisk, men långt ifrån heltäckande. King berättar ett antal episoder ur sitt liv som han tror har format honom som författare. En del av dem (men inte alla) har direkt med skrivande att göra. Hans äldre bror gav till exempel ut en egen tidning som Steve naturligtvis också skrev i. Under skoltiden skrev han skräckhistorier som han kopierade och sålde till sina kamrater. Det gick bra ända tills skolledningen fick nys om det och tvingade honom att betala tillbaka alla pengarna.

Pengar var någonting som familjen King ofta saknade. Som barn bodde Stephen tillsammans med brodern och sin mor, fadern hade dragit på sig skulder och försvann en dag när Stephen bara var ett par år. Trots det lyckades de skrapa ihop till universitetsutbildning till barnen, men bara genom att Stephen jobbade heltid parallellt med studierna.

Med en utbildning i engelska i bagaget var det tänkt att Stephen skulle jobba som lärare, men några sådana jobb fanns inte så han fick jobba på ett tvätteri istället. Tillsammans med frun Tabitha (som för övrigt också är författare) och två barn bodde de i en husvagn och hade bara precis pengar till mat. De pengar Stephen fick genom att sälja skräcknoveller till herrtidningar var alltid välkomna.

Efter ett par år hade King fått jobb som lärare (men bara marginellt mer i lön). Han började skriva på vad som skulle bli romanen Carrie, men körde fast efter några sidor och slängde manuskriptet i papperskorgen. Han hade innan dess skrivit tre färdiga romaner, men ingen av dem hade sålt. Hans fru hittade pappren, läste dem och övertygade honom om att det var värt att fortsätta på. Ett förlag köpte dem och betalade i sammanhanget blygsamma 2500 (en tredjedels årslön). För familjen King var det massor med pengar. Ett tag senare sålde förlaget pocketrättigheterna till boken vidare och ringde Stephen och talade om att de fått 400000 för dem, varav han skulle få hälften. Därmed var det slut med familjens ekonomiska problem.

Nästa problem var att Stephen började inse att han drack alldeles för mycket. En period hade han även problem med droger. Till slut ställde familjen ultimatum, och han gick med på att söka hjälp. Sedan 12 år är han nykter och drogfri.

Den andra delen av boken handlar mer handgripligt om hur King skriver och mer generella tips om saker man bör tänka på. En del exempel blir lite lidande av att han talar om engelska, men det mesta fungerar bra även på svenska. Man får även reda på lite om hur förlagsbranschen fungerar.

Man får exempel på bra och dåliga konstruktioner, både ur hans egna böcker och andras. Han diskuterar också teman, konstruktion av strukturen på en bok och andra mer övergripande saker. Enligt King så ska man inte konstruera en handling, då blir den onaturlig. En handling är som ett fossil som man gräver fram ur marken. Den finns färdig, det är bara att försöka få fram den så hel som möjligt. Nästan alla hans böcker kommer ur en enda idé som går att formulera som ''Tänk om''-mening. Allt eftersom han börjar skriva så blir det naturligt vilka personer som behöver vara med, vad de gör och vad det får för effekter.

Det viktigaste rådet han har till blivande författare är att man ska läsa mycket och skriva mycket. Det finns inga genvägar runt det. Själv har han haft som regel att han ska skriva tio sidor per dag. Ibland tar det ett par timmar, ibland tar det hela dagen, men tio sidor ska det blir.

Efter dessa två ganska långa delar finns en kort berättelse om hur det gick till när King blev överkörd av en skåpbil 1999. Föraren hade en lös hund i bilen som han försökte hålla ordning på istället för att titta på vägen. King flög en bra bit av smällen och bröt massor med ben men lyckades överleva, även om det var nära ögat. Efter en lång period i rullstol så kan han numer gå hjälpligt och är åter igång med skrivandet, även om det än så länge går långsammare än tidigare.

Några äldre titlar

Tiden och Amélie är en av de senare romanerna av Sam J. Lundwall och den innehåller egentligen inte speciellt mycket uppenbara fantastiska inslag, men allt eftersom man läser så framkommer det saker som inte stämmer överens med världen vi lever i. Boken är väl värd att läsa trots denna brist på specialeffekter, och genomsyras av den för senare Lundwall-böcker (åtminstone de jag läst) typiska melankolin.

Huvudpersonen vaknar upp i en liten fransk by utan att ha några som helst minnen. Allt eftersom tiden går får han några få ledtrådar om vem han är och vilka han känt, men saker blir inte mycket klarare för det.

Världen runt omkring honom är mörk och dyster. Det är krig i närheten och det finns soldater överallt, även om det inte förekommer direkta strider. Människorna börjar dock känna sig trängda och det förekommer en hel del våldsamheter, mer eller mindre oprovocerat. Huvudpersonen försöker ibland att komma ifrån sina problem genom att titta djupt i flaskan, men han undrar naturligtvis också vad det är som pågår runt honom egentligen.

För ett tag sedan skrev jag till Dénis Lindbohm och frågade om han kunde tänka sig att låta Projekt Runeberg ge ut någon av hans gamla science fiction-romaner som inte längre fanns i tryck elektroniskt. Det tyckte han var en utmärkt idé och tillät att allihop lades ut. Den första som jag tog mig an var Domens stjärnorDen finns nu tillgänglig på http://www.lysator.liu.se/runeberg/domstjar/..

Domens stjärnor beskriver mänsklighetens första kontakt med en annan civilisation, Chaanjel. När människorna kommer fram till deras planet så träffar de på Chaan som ser ut ungefär som människor, men de har päls över hela kroppen och har inte kläder. Människorna tycker att de är väldigt lågt utvecklade eftersom de inte verkar ha någon form av teknik alls. Allt eftersom visar det sig att de istället har stora mentala förmågor. De kan kommunicera med telepati och kan förflytta föremål enorma sträckor med endast tanken.

Människorna kräver att de ska dela med sig av dessa kunskaper, men Chaanjel är inte intresserade. De säger att människorna inte har uppnått ett tillräckligt högt utvecklingsstadium för vara mogna för sådan kunskap och ber dem att åka igen. De får gärna komma tillbaka när de utvecklats till en mer fredlig ras. Efter ett visst förhandlande går Chaanjel med på att människorna får lämna en människa som observatör och språkrör på planeten, alla andra måste åka. Det spelar ingen roll att människorna försöker använda maktmedel, för Chaanjel kan avstyra detta med sina tankekrafter. När man försöker skicka folk på upptäcktsresa bort från platsen där man landat så vill de efter ett tag inte gå längre. Maskiner man skickar iväg trotsar sin programmering och åker tillbaka efter att ha åkt en bit. Fotografier visar ingenting och bandinspelningar är ljudlösa. Ingenting blir som människorna vill, om inte Chaanjel vill det.

Människorna lägger motvilligt sitt rymdskepp i omloppsbana runt planeten medan observatören undersöker planeten. Han blir snabbt allt mer motvillig mot de andra människorna när han ser hur Chaanjel har det, och människorna i rymdskeppet och hemma blir allt mer otåliga på honom när han inte vill göra som de säger. Hemma på jorden börjar människorna planera hur man ska kunna överlista Chaanjels telepatiska övervakning. På ett sätt lyckas man, men till slut slår det tillbaka på ett sätt som man inte kunnat ana, och det blir värre än man någonsin kunnat föreställa sig.

Min största invändning mot Domens stjärnor är att den är ganska didaktisk. Dels är det hela tiden klart att människorna har fel och att Chaanjel står för ett mycket bättre sätt att leva. Det må vara sant, men det görs lite onödigt tydligt ibland. Dessutom är en ganska stor del av romanen berättad ur ett historieperspektiv. Det är inte mer än undantigsvis som man får se handlingen medan den utspelar sig. På grund av det känns det ibland som om man inte läser en roman utan någon form av fiktiv artikel.

Toby Forward är en författare som jag inte vet någonting om förutom att han har skrivit den här boken (och enligt baksidestexten ytterligare tre i samma serie). Han tas inte upp i fantasyencycklopedin, antagligen för att han anges som barnboksförfattare. Hans Drakvinter utspelar sig på vintern och ger mig lite av den här sitta-framför-brasan-och-läsa-känslan. Det är brittiskt och trevligt, med lite lagom mystiska händelser. Några barn blir av med sin hund och börjar misstänka att kyrkoherden har ett finger med i spelet. De som flyttat in i herrgården i närheten är också misstänkta, även om det till en början inte finns så mycket att nysta i. Herrgården har ett par drakar som står vakt på grindstolparna, och allt eftersom får en av pojkarna reda på att han på något sätt hör ihop med drakarna.

Överlag hade jag inga invändningar mot översättningen, men repliken ''Visitera mig!'' kan man ju tycka att någon redaktör skulle ha fångat upp.

Enhörning på té är en underlig bok. Man får aldrig något riktigt grepp om den, fast den är skoj att läsa i alla fall. Eller kanske på grund av det. Det är lite svårt att säga. Recensenten har inte riktigt bestämt sig för vad han ska tycka, men låter inte det hindra honom från att skriva om boken i alla fall, i hopp om att det ska klarna under färden.

Boken handlar om Orl som får ett teset, ett Epifanium de Luxe, mark III. En fantastisk uppfinning som kan koka bra te med alla tillbehör, oavsett var man befinner sig. Det innehåller oftast även en ångdriven bälta. Det enda problemet är att te är olagligt. Om man dricker te (eller än värre har ett teset) så får man Teapol på sig. De springer konstant runt med sina gröna batonger med en vit berusad enhörning på och försöker sätta fast de som dricker te.

På tal om enhörningar så dyker snart en vid namn Marmaduke upp. Han är övertygad om att han är världens siste enhörning, och har komplex för att han har kortast horn av alla enhörningar.

(Sundry, Orls gamle vän, förekommer också med jämna mellanrum i handlingen, främst i parenteser där alla och envar (används här i intertextuell bemärkelse) upplyses om hur det går för honom och hans rötter att ta över världen.)

Filosofi finns det också en ruskig massa av i boken, men framemot slutet sammanfattas alltihopa med att syftet med filosofin är det uppenbara. Gott så.

Behandlade böcker:

Svart eld av Christina Brönnestam, ©2000, 484 sidor, Natur och Kultur.

En härskares själ av Niklas Krog, ©2001, 302 sidor, Rabén & Sjögren.

Mahognyögat av Maud Mangold, ©2000, 210 sidor, Rabén & Sjögren.

Urminnes tecken av Kerstin Ekman, ©2000, 205 sidor, Bonnier.

Mattimeo del 1: Slagar den grymme av Brian Jacques, ©2000, 183 sidor, Bonnier Carlsen, översättning Lena Karlin. Mattimeo del 2: General Järnnäbb av Brian Jacques, ©2000, 251 sidor, Bonnier Carlsen, översättning Lena Karlin.

Harry Potter och fången från Azkaban av J. K. Rowling, ©2001, 523 sidor, Tiden, översättning Lena Fries-Gedin.

Stjärnstoft av Neil Gaiman, ©2000, 224 sidor, B. Wahlström, översättning Ylva Spångberg.

Tidens fånge av Gunila Ambjörnsson, ©2000, 192 sidor, Bonnier Carlsen.

Grönt te av Joseph Sheridan LeFanu, ©2000, 52 sidor, Aleph, översättning Erik Magnus Eriksson.

Berättelser i svart av Rickard Berghorn, red., ©2000, 110 sidor, Aleph.

Luftvandraren av Tormod Haugen, ©1999, 239 sidor, Natur och Kultur, översättning Barbro Lagergren.

I den röda damens slott av Lars Jakobsson, ©2000, 314 sidor, Bonnier.

Ensam av Tess Gerritsen, ©1999, 332 sidor, Richter, översättning Lisbet Holst.

Gulliverzonen av Stephen Baxter, ©2000, 166 sidor, B. Wahlström, översättning Björn Jakobson.

Berget av svart glas av Tad Williams, ©2000, 320 sidor, B. Wahlström, översättning Eva Haskå. Portar mot ljuset av Tad Williams, ©2000, 362 sidor, B. Wahlström, översättning Eva Haskå.

Att skriva: En hantverkares memoarer av Stephen King, ©2000, 256 sidor, Bra Böcker, översättning Tore Borglund Janson.

Tiden och Amélie av Sam J. Lundwall, ©1986, 176 sidor, Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi.

Domens stjärnor av Dénis Lindbohm, ©1978, 111 sidor, Delta.

Drakvinter av Toby Forward, ©1994, 122 sidor, Valentin, översättning Ingrid Mjöberg.

Enhörning på té av Peder Carlsson, ©1979, 170 sidor, Skandinavisk Förening för Science Fiction.


LSFF:s hemsida