Jag börjar med science fiction-böckerna. Barn av Andromeda är den sista delen i George Johanssons ungdoms-sf-serie ''Universums öde''. Precis som den föregående delen, Datorernas död, har inte den här delen så mycket handlingsmässigt gemensamt med de första två delarna i serien. Barn av Andromeda börjar på samma planet som Len och Amalthea landade på i På okänd planet, men det primitiva folk som de träffade på där har hunnit utvecklas till ett folk som står redo att skjuta upp sin första rymdraket. Många tusen år har förflutit och de nya människorna vill skicka iväg ett skepp för att försöka ta reda på om deras gamla legender om att de härstammar från Vintergatan verkligen är korrekta.
Det verkar som om George Johansson är en vän av Adolphson & Falk, för i en scen sitter en person och kontrollerar (upprepade gånger) att en kontrollampa blinkar blå och allt är därmed som det ska.
Den andra science fiction-boken är också en del i en serie, men här är det långt kvar till slutet. Den blå eldens flod är den tredje svenska delen i serien Otherland (av åtta). Tyvärr är det ganska mycket transportsträcka över den. Det händer egentligen inte speciellt mycket utan de olika huvudpersonerna reser mest genom olika virtuella världar, den ena underligare än den andra utan att egentligen komma någon vart. Det är en ganska liten del av boken som utspelar sig utanför de virtuella världarna. Att slutet är lite svagt tänker jag däremot inte klaga på, eftersom den här boken bara är första halvan av det engelska originalet.
Facklitteratur om fantastisk litteratur är ju ingenting som kommer ut speciellt ofta på svenska, men den här gången har jag i alla fall hittat en titel. Edgar Allan Poes hemlighetsfulla och fantastiska historier på svenska 1860-1997 är en bibliografi över allt av Edgar Allan Poe som publicerats på svenska (och lite korta noteringar även om det som inte publicerats). För alla verk så listas samtliga (kända) publiceringar på svenska, så det kan ibland vara ganska långa listor. Även om listningarna av noveller och så verkar förtroendeingivande (material från Minotauren finns till exempel med) så gillar jag inte upplägget på boken.
Först listas böcker utgivna i Poes eget namn (inklusive novellsamlingar), sedan noveller i antologier, noveller i tidskrifter och sedan diverse annat relaterat material (bandinspelningar, serier, referenslitteratur och så vidare). Problemet är att det inte finns någon sammanställning av all den här informationen, så om jag upptäcker i listan över noveller att det finns några jag inte har läst och vill ha tag i den för att läsa så finns det ingen möjlighet att lista ut på vilka olika platser den publicerats med mindre än att läsa igenom hela bibliografin. Tidskriftskapitlet är till exempel sorterat alfabetiskt efter tidskriftsnamn. För varje tidskriftsnummer anges vilka noveller som ingår.
Bibliografin tar endast upp romaner och noveller, inte poesi (även om ''The Raven'' listas). Det tycker jag är en rimlig begränsning. Vad jag tycker är mer synd är att det inte finns någon introduktion till Poe som person med i boken. Det hade varit trevligt med åtminstone en kortare biografi som avrundning.
Med detta så ger vi oss in i fantasyavdelningen. Demonen är den tredje delen i trilogin om drakväktarna av Andreas Roman, och precis som den förra är den inte riktigt som mycket annan fantasylitteratur. Här är en fantasyvärld där det är rätt ont om magi och sagodjur (även om drakarna som ger serien sin titel naturligtvis förekommer så blir de aldrig huvudpersoner) och där svärd och andra vapen verkligen är farliga. Liksom i de tidigare delarna kan man inte förutsätta att en person kommer att överleva bara för att hon har en framträdande roll; Andreas Roman gillar att ha ihjäl sina karaktärer när man inte väntar sig det.
När jag läst Drakväktare så förvånades jag lite över att det stod i slutet av den att det skulle komma en efterföljare, för den var så vackert avslutad. Med Demonen är det lite grann tvärt om, den är inte så avslutad som jag hade väntat mig av den sista boken i en trilogi. Just att det skulle vara en trilogi är för den delen nedtonat, nu står det istället i eftertexten att det kan tänkas bli fler böcker om drakväktarna, någonting som Andreas också nämnde när vi talades vid på LinCon för ett år sedan. Å andra sidan måste det nog i så fall snart bli fråga om böcker som utspelar sig före de nu publicerade, för med den takten han har ihjäl sina drakväktare så kan det inte bli så många fler böcker.
I Månblad Alfa 38 skrev jag lite om Karolina Bjällerstedt Mickos' förra bok, Mantor och försökte komma underfund med varför jag tyckte att det var fantasy trots att det inte fanns några som helst egentliga fantasyelement i den. Nu har jag läst del två, Larona, och nu råder det inte något tvivel om att det är fantasy längre.
Mantor och Larona är egentligen namnen på huvudpersonerna i de respektive böckerna. I den första delen så träffas de under en middagsbjudning. Mantor är en fattig konststuderande som lever på pengar han får från husets herre. Larona är dotter i huset. Precis efter att de träffats så försvinner Mantor från platsen och resten av Mantor handlar om hans äventyr. Larona handlar istället om Laronas öden och äventyr ett par år efter det ursprungliga mötet.
När boken börjar befinner sig Larona på de årliga förhandlingarna mellan Storriket och det Enhetliga Kejsardömet. Dessa två länder har legat i krig med varandra länge, och en gång årligen träffas de och pratar men kommer normalt ingenstans; kriget fortsätter som vanligt. Larona är där som fästmö till prinsen av Storriket. Under förhandlingarna kommer rapporter om att den strategiskt viktiga Norrstad har fallit ur Kejsardömets händer. Ganska snart står det dock klart att det inte är så självklart bra som det till en början verkar. Styrkorna i Norrstad rapporteras snart lägga ner vapnen och samarbeta med befolkningen istället.
Larona dras också in i en mängd förvecklingar runt den kungliga familjen i Storriket. Klimatet mellan kungen, kungens mor och hennes två svågrar (som även är tronföljare) är inte det bästa och håller på att bli sämre. En stor del av boken ägnas åt dessa intriger där Larona blir allt mer involverad.
I Larona är det som sagt ingen tvekan om att det är fantasy. Dels förekommer det lite grann magi, men det är inte mycket och inte heller speciellt viktigt för handlingen. Däremot finns det ett slags andar eller inre vägvisare som har en betydligt större roll. De är ett slags skuggversioner av döda personer som slår följe med en människa och ger dem råd och så. Jag tycker att det är en vettig idé och det fungerar bra i handlingen. Det som kändes lite konstigt var att de fick så pass stort utrymme i den här boken när de inte alls fanns med i Mantor. Eftersom de båda utspelar sig i samma värld och med till en del samma personer så känns det som om de borde ha varit med även i den förra delen.
Några konstiga formuleringar kan man alltid hitta i en bok, men det finns ingenting här som ställer till problem. Överlag fungerar språket fint i boken, kanske speciellt i de passager som beskriver sång, dans och musik. Jag brukar ha svårt för såna beskrivningar men här smittar författarens entusiasm av sig och det känns som om man är med mitt i dansens virvlar.
De två böckerna Mantor och Larona är i viss mån spegelbilder av varandra. Mantor och Larona träffas i början av första delen som sedan handlar om Mantor. Andra delen handlar om Larona fram tills att de möts igen mot slutet av boken. Tillsammans bildar böckerna en sammanhållen enhet. Om man läser på omslagen så finns det dock ingenting som indikerar att serien ''Till Esperani'' skulle vara slut nu och jag för min del läser gärna fler delar.
Cluny gisslaren av Brian Jacques är den första delen i en fantasyserie om invånarna i klostret Redwall. På engelska finns det massor med delar, men inte förrän nu har något svenskt förlag börjat ge ut dem.
Det här är i mångt och mycket en klassisk saga med en väldigt tydlig kamp mellan gott och ont. Det som skiljer den lite från de flesta andra fantasyromaner är att man inte ser skymten av en människa genom hela boken. Innevånarna i klostret Redwall är mestadels möss, men där finns även en grävling, ekorrar, mullvadar och andra djur. I klostrets vindsregioner härskar sparvkungen.
Allt är lugnt och skönt tills en dag en vagn dragen av en häst dundrar förbi och man får rapporter om ett stort band med råttrövare, ledda av den illasinnade Cluny. De äldre i klostret känner redan till honom, men de flesta känner mest till honom som någon som man hotar barn med när de inte vill gå och lägga sig eller så -- ''Om du inte gör som jag säger så kommer Cluny och tar dig!''
Plötsligt hamnar klostret under belägring och måste börja försvara sig. Innevånarna i klostret har länge levt ett tillbakadraget och fredligt liv och hjälpt djuren i närheten när de behövt läkarvård och liknande. Nu måste man plötsligen tänka på sitt försvar och träna för strid.
Den unge musen Matthias visar sig nu vara mycket modig och han blir en centralfigur i organiserandet av klostrets försvar. Han visar sig ha stora likheter med Martin Krigaren -- den mus som en gång byggde Redwall som en fristad mot all ondska.
I början av boken är vartannat kapitel om vad som händer inne i Redwall och vartannat om vad som händer kring Cluny. Efter ett tag så sammanfaller handlingarna naturligtvis, men till och från är handlingen fortfarande uppdelad i flera spår. I och med att boken är utgiven av Bonnier Carlsen så är nog tanken att en lite yngre publik ska läsa den, men jag är inte säker på att serien är utgiven som en ungdomsserie på engelska. Med tanke på en del scener när Cluny beordrar avrättningar och liknande är jag lite tveksam till det.
Även om man aldrig är rädd för att det ska sluta något annat än lyckligt (det är som sagt väldigt mycket klassisk saga över det hela) så är det trivsamt spännande hela vägen, samtidigt som det är lättläst så det här är en bok som man lätt kan sträckläsa. Det man möjligen kan invända är att Matthias på sina äventyr drabbas av praktiskt taget varenda fara man kan tänka sig. Det verkar lite osannolikt att någon skulle kunna drabbas av så mycket och fortfarande klara sig så bra. Fast å andra sidan är ju Matthias en riktig hjälte (även om han bara är en mus).
Den blå eldens flod av Tad Williams, ©1998, 348 sidor, Wahlströms, översättning Eva Haskå.
Edgar Allan Poes hemlighetsfulla och fantastiska historier på svenska 1860-1997 av Lars-Erik Nygren, ©1998, 134 sidor, Per Olaisen.
Demonen av Andreas Roman, ©1999, 250 sidor, NeoGames.
Larona av Karolina Bjällerstedt Mickos, ©1999, 328 sidor, Måni.
Cluny gisslaren av Brian Jacques, ©1986, 367 sidor, Bonnier Carlsen, översättning Lena Karlin.