Bertil Mårtensson

Calle Dybedahl

Här följer andra delen av Calles artikel om Bertil Mårtensson. Den första delen publicerades i Månblad Alfa 38 och den tredje och sista delen kommer i nästa Månblad.

Bertil Mårtensson

Bertil Mårtensson föddes 1945 i Malmö, och har bott större delen av sitt liv i Skåne. Han upptäckte science fiction i Häpna! på 50-talet och verkar fortfarande tycka att det är en trevlig litteraturform. 1968 flyttade han till Lund, som doktorand i filosofi. Han är för närvarande verksam vid Institutionen för teoretisk filosofi vid Lunds Universitet. Förutom sin skönlitteratur har han skrivit en lärobok i logik för humanister, som anses mycket bra av dem jag känner som haft den som kurslitteratur.

Förutom de romaner och antologier som behandlas här har han skrivit noveller och artiklar av litteraturvetenskaplig natur för fan-publikationer, förmodligen främst Science Fiction Forum, vars redaktör han för närvarande är. Han var hedersgäst på science fiction-kongressen Fantastika i Stockholm 1989, och har varit aktiv i science fiction-fandom sedan någon gång tidigt på 60-talet.

Böcker, 1968-1979

Detta är verkligheten (1968)

Detta är verkligheten är Mårtenssons debutroman. Den kom först ut på danska 1967 med titeln Verdener uden grænse och ''några månader''Enligt John-Henri Holmbergs presentation av Mårtensson i Science Fiction Forum 90 (1989) senare på svenska. Första utgåvan kom från Albert Bonniers förlag, och den gavs ut igen 1979 av Kindbergs Förlag i deras ''Alpha science fiction''-serie. Den första Kindberg-utgåvan var defekt på så sätt att de sista åtta sidorna saknades, vilket gjorde att slutet kändes mycket märkligt men ändå plausibelt, i synnerhet om man inte läst innehållsförteckningen särskilt noga. Förlaget gav mer eller mindre omedelbart ut en ny, korrigerad utgåva, helt identisk med den första sånär som på att de sista sidorna nu fanns med, att omslaget var i rött och svart istället för fyrfärg och att en prisuppgift på baksidan tagits bort.

Romanen verkar till en början vara en ganska traditionell fantasy-roman. Det första som händer är att en ung man nattetid smygande tar sig in i en prinsessas rum för att ta henne från slottet tillbaka till hennes far. Carli, som han heter, lyckas utan större problem få med sig Denée, som prinsessan heter, ut ur slottet och de ger sig ut på en farofylld färd över en svårgenomtränglig bergskedja. På vägen råkar de ut för diverse äventyr, och den gemensamma faran för dem samman, så när de till slut ser Denées fars slott på håll är de ett älskande par. De tas emot väl på slottet, grannkungarikets onda planer avslöjas och allt verkar vara på väg åt rätt håll. Ungefär halva boken har gått, och än så länge skulle den åtminstone på det handlingsmässiga planet lika gärna kunna vara skriven av Robert E. Howard på 30-talet som av en svensk tre decennier senare. Det ändrar sig dock plötsligt och drastiskt när Carli berättar för Denée att han inte alls kommer från det fjärran landet Kathir, att Kathir inte finns alls utan bara är något han hittat på. Att han kommer från en plats så fjärran att han inte kan förklara var den finns. Strax efter att han sagt detta försvinner han spårlöst.

Del två av romanen börjar med att Carli vaknar i en säng i vad som kallas Kliniken, och minns att han är något slags agent som reser i tiden i sina drömmar och löser problem i andra världar. Och där lämnar Mårtensson med ett elegant skutt Robert E Howards territorium och kastar sig över till Philip K Dicks. Carli visar sig inte heta Carli, utan 980912-5676 Carl Brand. När han vaknar upp från prinsessan Denées land tror han först att han varit där som tidsresande agent, men allt eftersom hans vanliga minnen återkommer blir övertygelsen att det bara var en programmerad dröm allt starkare.

Den värld han egentligen lever i är en dyster vision av framtiden. All natur är förstörd. Världen är mer eller mindre helt täckt av bebyggelse, det mesta enorma fönsterlösa hus. Alla slags familjestrukturer har försvunnit. Barn uppfostras av staten. Nästan alla människor lever så stora delar av sina liv de kan i designade och datorstyrda drömmar. Så lyder i alla fall den offentliga versionen. Men Carl funderar och undersöker, och kommer till slut fram till att drömvärldarna folk besöker faktiskt finns. Han tvingar sig in till en högre administratör, som erkänner att Carl har rätt. Att världen egentligen styrs av en liten elit bestående av det fåtal som genomskådar illusionen. Tyvärr har Carl själv genom sättet på vilket han tvingat sig in till administratören misslyckats med sitt sista prov, och kan inte släppas in i den styrande klicken. Efter ett långt samtal om världens sanna natur och drömmars verklighetsgrad återvänder Carl till Denées värld och blir återigen Carli. Men det är inte riktigt samma värld han hamnar i. Det finns små skillnader, som hindrar honom från att nå den lycka han föreställde sig. Romanen slutar i en allmän känsla av melankoli, och från läsarens sida en stor osäkerhet på huruvida Carl egentligen fick veta sanningen om verklighetens natur eller inte. Det känns inte alls säkert att drömmarna är verklighet, så som påstås. Vi har på väg genom romanens andra halva fått byta åsikt alldeles för ofta för att våga vara säkra på vår sak. Det är den osäkerheten som mest av allt påminner om Philip K. Dicks sätt att skriva. Bilden av drömmande människor slutna i något slags livsuppehållande kokonger för också tankarna till upplevelsemaskinsargumentet mot den utilitaristiska filosofin, en tanke som stärks av vetskapen att Mårtensson själv är filosof till yrket.

Skeppet i Kambrium (1974)

Det dröjde relativt länge innan Mårtenssons andra roman, Skeppet i Kambrium, kom. Det är på sätt och vis både en enklare och en mer komplicerad roman än Detta är verkligheten.

Det första vi får se är hur en tidsresande polisman landar i London på 1960-talet och får problem med sin tidsmaskin. Medan han letar efter felet ser han en mycket lång, naken grön man med spatserkäpp. ''Åh, inte nu igen!'' utbrister han innan han rapporterar in vad han sett på sin polisradio.

Där lämnar vi polisen för ett tag, och får i stället följa en invånare i London. Redan efter några meningar visar det sig att det inte alls är det London som finns nu och här, utan det är en kopia tillverkad av något framtida samhälle. Denna artificiella stad används som fängelse. Fångarna i staden har fått sina minnen redigerade för att försvåra flykt. De flesta minns inte ens sina riktiga namn, utan har bara vaga minnen av en utopisk värld de kastats ut från. Tillsammans med fångarna finns i staden androider som gör sitt bästa för att se till att fångarnas liv blir odrägligt.

Efter det att vi följt John Fernström (som London-fången heter) hem är två av romanens huvudtrådar etablerade. Den ena handlar om den tidsresande polisorganisationen, den andra om John och Patricias försök att fly från London. Så småningom kommer en tredje tråd in, om ett upprorsförsök i den värld som byggt London (och som inte alls är så utopisk som fångarna i London tror), och ibland förekommer enstaka scener där de nakna gröna männen med spatserkäppar sitter på någon underlig plats och samtalar.

Problemen i de olika trådarna verkar först helt orelaterade: tidspolisen försöker förstå varför historiska saker plötsligt ändrar sig utan synbar anledning, John och Patricia försöker fly, motståndsrörelsen i framtiden försöker vinna sin revolution. Men allt eftersom handlingen fortskrider förs alla trådar samman. Förändringarna som poliserna undersöker visar sig vara centrerade runt det ''absoluta nuet'', den tid där London-fängelset byggts. John hittar ett hål i fängelset, tar sig ut och återfår sina ursprungliga minnen. Motståndsrörelsen, vars kamp gett oss en inblick i hur deras samhälle fungerar, vinner och tar över makten från de gamla härskarna i samma ögonblick som John och tidspoliserna gemensamt förstör London och släpper ut alla som varit fångna där. På samma gång löser de problemet med den föränderliga historien, som visat sig orsakas av samma fenomen som lät John slippa ut ur fängelset till att börja med.

Liksom i Detta är verkligheten finns tydliga drag av ekologisk medvetenhet och identitetsförvirring. I framtiden, det så kallade absoluta nuet, är naturen helt utplånad. Artificiellt gräs täcker marken och konstgjorda fåglar sjunger i träden. Detta beskrivs som dåligt, som icke önskvärt. Det beskrivs också hur den sittande regimen, som är uppenbart ond, aktivt motverkar försök att återskapa naturen, bland annat genom att placera forskare som jobbar på återskapande i London. Det stora problemet i boken, förändringarna i tiden, är också ett slags miljöförstöring orsakad av det framtida samhällets teknologi.

Identitetsförvirringen är minst lika uppenbar. Fångarna i London har fått sina minnen av världen utanför justerade så de inte minns vilka de är, vilket är det mest uppenbara exemplet, men inte det enda. Själva London-fängelset är en sammanblandning av tider och platser, med det sätt på vilket det ser ut som London men existerar i en helt annan tid, och dessutom egentligen inte ens är fysisk utan bara ett slags elektronisk simulering. Patricia visar sig inte ens vara människa, utan en spion från ett annat universum.

Det tematiska arvet från Philip Dick känns påtagligt, och Mårtensson har själv berättat om detTranskriberat tal, publicerat i Science Fiction Forum 78 (1979), med titeln ''Ingenting är som det från början verkar.''. Mårtensson påstår där att han rensade bort alla Dick-influenser från sin första idé innan den blev Skeppet i Kambrium, men han har fel. Att döma av vad han berättar om den prototypiska formen av romanen är det väsentligen utanpåverk och en relativt misslyckad imitation av Dicks sätt att skriva som försvunnit i utrensningen. Resultatet är en bättre bok, men skuggan av Dick finns fortfarande där.

Samarkand 5617 (1976)

Samarkand 5617 börjar med att ganska snabbt berätta hur en planet och dess mycket stora måne utforskas av en automatisk sond, hur planeten bedöms som lämplig för kolonisation, hur ett stort rymdskepp med kolonister kommer dit, hur underliga saker händer när skeppet skall landa, hur kolonisterna blir övergivna av sin ursprungskultur och till sist hur människor med underliga minnen då och då föds bland kolonisterna. Allt detta sker på de 22 första sidorna.

Därefter hoppar handlingen flera tusen år framåt i tiden. Den glömda kolonin har nyligen återfunnits, och rymdskepp kommer återigen då och då på besök. En ambassadör för ett interstellärt rike finns på Vilahall, som planeten kallas av sina innevånare. Vilahall är dock en liten spillra i utkanten av det interstellära riket, och intresset för kontakt är minst sagt svalt från bägge håll. Den mest märkbara effekten av kontakten är att ett slags gamla, osäkra kärnkraftverk har kunnat ersättas av nyare som inte ger samma otrevliga effekter på sina omgivningar.

Bokens huvudperson är en ung man vid namn Caye Friesland. Strax innan vi först får se honom har han gett sig in på mark som anses förbjuden, där en röst talat till honom i hans huvud och frågat om han vill kämpa mot ondskan. Han har tackat ja, fått veta att han skall bära något slags bud och har sedan flytt hals över huvud. Rätt snart hamnar han i Vilahalls huvudstad Malvallae, och dessutom i stadens bordellkvarter (som av någon anledning läsaren aldrig får veta kallas Samarkand). Han blir omhändertagen av en prostituerad, Rosie Dowland. Hon har en återkommande favoritkund vid namn Circh Thaysland, och när han kommer in i handlingen är gruppen av huvudpersoner komplett.

Caye finner sig jagad av märkliga män som alltid går klädda i svart, och som han från första stunden han ser dem vet är hans fiender. När de efter det att han bott hos Rosie en tid börjar komma obehagligt nära, flyr han med en kringresande kabaré, en kabaré som också är ett av de starkt tematiska elementen i romanen. Den består nämligen helt av missbildade personer, människor som fötts muterade på grund av läckande strålning från den tidigare sortens kärnkraftverk.

Större delen av romanen är en beskrivning av Cayes liv (och därmed naturligtvis världen runt honom), först i Samarkand hos Rosie och sedan med kabarén. Hela tiden får vi veta att något slags kamp pågår mellan den Svarte Kungens män (personerna i svart) och något slags vagt definierad motståndsrörelse i vilken Caye, Rosie och Circh ingår. Vi får inte veta hur kampen egentligen går till, vilka som slåss eller vad den går ut på förrän alldeles i slutet, då vi även får veta vad inledningskapitlet har med resten av boken att göra.

Liksom i de tidigare två romanerna finns ekologi- och identitetsförvirringstemana med starkt. Här finns inget framtida samhälle med förstörd natur, men de läckande kärnkraftverken och deras effekter på dem som utsatts för dem har en stor och märkbar del i boken. Caye lever länge bland de muterade kabaréartisterna, och Circh tillbringar lång tid i ett av de läger där de flesta mutanter stoppats undan. Mutanterna beskrivs som goda människor, förvånansvärt lite hatiska mot den härskare som orsakat deras tillstånd.

Om ekologitemat är relativt undanskymt i den här romanen är identitetsförvirringen desto väsentligare. Alla centrala huvudpersoner är på något sätt reinkarnationer av ursprungliga kolonister, och minnen från den tiden läcker över i deras nutida medvetanden. Värst är det här för Circh, som efter en tid helt förlorar sin ''nutida'' identitet och börjar kalla sig (och rent av tro sig vara) Pier Degarde. Förmodligen är han på något plan Pier, en pilot som kraschade på Vilahalls måne OIEO i samband med att de ursprungliga kolonisterna landsattes.

De svartklädda män som utgör fiendesidan är också på något sätt inkarnationer av något gammalt, men vad för slags varelser de egentligen är får man aldrig något klart svar på.

För att spä på identitetskrisen lite, tvingas Caye under en stor del av handlingen dölja sig under falskt namn, på grund av att hans föräldrar deltagit i ett upprorsförsök mot Vilahalls härskare.

Mah-jongmorden (1976)

Efter tre science fiction-romaner gick Mårtensson för en tid ifrån science fiction, och romanen efter Samarkand 5617 blev en deckare i bästa Sjöwall-Wahlöö-stil. Den utspelar sig i Malmö i nutid, och handlar om kriminalkommissarie Jan Erelius.

Romanen börjar med ett till synes vanligt mord på en ung man med narkotikaproblem. Kommissarie Erelius tar hand om fallet trots att han egentligen har semester, mer eller mindre av uttråkning. Han kommer inte särskilt långt på väg mot mordets lösning till en början, men han träffar en ung kvinna med journalistambitioner, Eva Sander.

Rätt snart sker ett par brott till, till synes helt utan samband med det första mordet. En polisman som vaktar ett mobiliseringsförråd blir skjuten i samband med ett inbrott i det, och en medelålders kvinna i Erelius bekantskapskrets hittas död i Malmö hamn. Den mördade kvinnans, Gertrud, död bekommer Erelius mycket illa, och han börjar spana i det fallet också. Så småningom börjar spåren leda mot hennes egen make, som i slutet visar sig vara en riktig ärkeskurk. Han har planerat att utpressa svenska regeringen genom att ockupera Barsebäcks kärnkraftverk och hota att spränga detsamma i bitar om inte regeringen betalar ut en enorm summa pengar. För att kunna genomföra detta har han tvingats samarbeta med synnerligen tvivelaktiga individer, och det är under interna bråk bland dessa individer som först den unge mannen från inledningen och sedan Gertrud fått sätta livet till. När alltihop uppdagats försöker högre makter mörklägga hela affären, men Erelius läcker informationen till Eva Sander (som han på vägen haft en kärleksaffär med), som publicerar alltihop.

I Mah-jongmorden finns inget av identitetsproblematiken från de första tre böckerna. Alla är ungefär de de först verkar vara, undantaget möjligen Lasse

som i slutet visar sig vara en skurk av närmast Hollywoodska mått. Men även han har en stabil och fast identitet; att han verkar osäker beror snarare på att människorna i hans omgivning inte vet allt om honom än på något slags inneboende osäkerhet i hans identitet. Romanen utspelas i Sverige, och i Sverige är allt tryggt och säkert.

Den ekologiska medvetenheten finns dock även här. Det märks inte så mycket under större delen av romanen, men själva brottet, hotet att spränga ett kärnkraftverk, är solitt förankrat i miljömedvetenhet.

Adolf och Javamännens gåta (1976)

Även Adolf och Javamännens gåta utkom under 1976. Den är avsedd som ungdomsbok, och det märks. Språket i den är mer distanserat än vad som är vanligt för Mårtensson, berättarpositionen är mycket synlig. Bitvis för stilen tankarna till Hans Alfredssons Varför är det så ont om Q?

Romanen handlar om privatdetektiven Adolf från Gränna som, poängteras det flera gånger, är otroligt skicklig och världsberömd. Man ser inte så mycket av hans skicklighet, han verkar mer ha tur, vilket i och för sig är ett fel som redan Sherlock Holmes led av. I början av romanen blir han uppringd av en museiintendent som han hjälpt en gång tidigare. En gammal tysk mjölkbil har på ett till synes omöjligt sätt blivit stulen från intendentens museum, och han vill gärna få tillbaka den. Tyvärr är läget sådant att han själv blir huvudmisstänkt, så han ringer Adolf istället för polisen.

Adolf avbryter sitt uppfinnande (han är inte bara gudabenådad detektiv, han är genialisk uppfinnare också) och hastar till muséet, där han i stort sett omedelbart listar ut hur brottet gått till. Han lyckas inte lista ut vem som utfört dådet eller varför, så han fortsätter undersöka saken.

Undersökningen leder in på märkliga banor. Det visar sig att den man som en gång donerade mjölkbilen till museet var ett slags odödlig som vaktat en mängd metall sedan urminnes tider. I ett desperat försök att gömma metallen lät han göra om den till just en mjölkbil, och donerade sedan densamma till ett museum. De som jagar efter metallen är javamänniskor, en sista rest av en numera utdöd människotyp (även de odödliga). Adolf och hans kamrater hamnar med tiden på havets botten, i det sjunkna Atlantis, som är javamännens hem (och var det även innan det sjönk). Där hålls de fångna ett tag, och javamännens ledare berättar på klassiskt pulp-skurkvis om sin hemska plan. De skall använda den märkliga metallen från mjölkbilen till att spränga Jorden, som hämnd för att Cro Magnon-människan en gång för länge sedan konkurrerade ut deras art. I slutet övervinns naturligtvis de onda javamänniskoledarna, större delen av javamännen visar sig vara hyggliga typer, superbomben desarmeras, alla åker hem till sitt och lever lyckliga i alla sina dagar.

Budskapet som finns är det vid det här laget välkända ekologitemat. Hela problemet i handlingen kommer sig av människans beteende mot sin omvärld, det är de av oss utrotade djuren som symboliskt försöker hämnas. Men, som sagt, budskapet förs inte fram särskilt starkt (för märkbart, men inte särskilt starkt) och försvagas främst av att Javamännen inte tillåts vinna i slutet. Naturens hämnd misslyckas, stoppas av människornas list. Om man vill övertolka något skulle man kunna säga att människans utplåning av javamännen rättfärdigas av att människan till sist visar sig slugare och mer livsduglig än javamännen.

Det här är förmodligen Mårtenssons minst kända bok. Innan jag började skriva på den här uppsatsen hade jag aldrig hört talas om den. I det exemplar av den jag fick tag på, från Lunds universitetsbibliotek, var ett antal sidor på grund av felbindning inte isärsprättade, vilket borde betyda att det exemplaret aldrig någonsin tidigare lästs, trots att det funnits i Lund i arton år.

Jungfrulig planet (1977)

Efter Adolf och Javamännens gåta slog ekologitemat ut i full blom. I Jungfrulig planet är det inte bara ett tema bland andra, det är hela romanens skäl att existera. Redan på sidan med innehållsförteckningen möts läsaren av följande dedikation:

Denna roman tillägnas de ännu levande valar som kämpar en ojämn kamp mot flera nationers välutrustade krigsflottor! [sidan 5, bm_jungfrulig]

Romanen utspelar sig i ett framtida samhälle där mänskligheten spritt sig bland otaliga stjärnor, och handlingen är rättfram. Vi följer hela tiden en relativt ung man, Sefrem Ibrahim, som i romanens början misslyckas med sin akademiska karriär och tvingas söka ett arbete ute i den kalla och hårda verkligheten utanför universitetet. Tyvärr har han studerat ett mycket smalt och föga populärt ämne, Interstellär Ekologi, och han finner därför utbudet av arbeten vara minst sagt begränsat. Genom sin handledare får han dock ett arbete som ekologisk övervakare på en nyligen koloniserad planet för den här världens motsvarighet till vårt FN.

Han kommer till planeten, Batak, entusiastisk och naiv. Han tror att allt är som det beskrivs i den officiella statistiken, att alla inhemska djur är så ointelligenta som det påstås och att allt är bra.

Bland det första som händer honom när han anlänt är att han blir nedslagen, rånad och lämnad för död i en park. Han överlever dock, mycket tack vare en medlem av en ras kattliknande varelser från en värld med det fantasifulla namnet Catworld.

När han tillfrisknat tar han energiskt tag i sitt arbete, trots att flera viktiga personer han träffar avråder honom från det. Han flyger planeten runt och tittar på installationer, gruvor, laboratorier och allt vad han kan komma på. Under sin lediga tid umgås han en del med Katten (hon har ett namn, men det kan människor enligt henne inte uttala) vilket orsakar en mindre skandal.

Sakta börjar han inse att allt inte är som det först verkade. De forskarrapporter som intygat att planetens infödingar inte är intelligentare än gorillor verkar ha utförts slarvigt, för att inte säga vilseledande. Det finns tydliga tecken på att de gigantiska valar som lever i Bataks oceaner är intelligenta, men även de tecknen tystas ned. För om det kom fram att det fanns (minst) en intelligent ras på planeten, skulle enligt VFs (Världarnas Förbund, motsvarigheten till FN) stadgar kolonisation förbjudas och de vinstrika företag som fanns där tvingas lägga ned sin verksamhet. Alltså vill företagen i fråga, och även de människor som bor på planeten, absolut inte att någon kommer fram till att det finns inhemska intelligenta varelser.

Sefrem avrådes först från att titta alltför noga på verkligheten, och när han insisterar på att göra det ändå tar det företag som mer eller mindre äger planeten, Theor Interstellar, till fulare medel. De får det att se ut som om Katten (som Sefrem vid det här laget har ett kärleksförhållande till) är en terrorist, och de hotar Sefrem med att publicera filmer de har tagit på honom och Katten, vilket fullständigt skulle förstöra hans trovärdighet. Han ger sig inför deras hot och låter bli att publicera sina uppgifter. Kort därefter jagas Katten till döds av polis och militär. Sefrem ger sig till sist uppgiven och desillusionerad in i de inhemska batakernas (som han nu är säker på är intelligenta) skogar för att följa upp sin teori om att ett visst slags träd ingår i deras livscykel. Boken slutar med att han upptäcker att träden är ett slags symbiotisk livsform som kommit till Batak från rymden och förenat sig med de varelser som redan fanns där. De har nu till sist (träd är inte så snabba) kommit fram till att människorna inte beter sig riktigt bra, och de använder sig av Sefrem för att sprida sig till mänskligheten.

Det ekologiska temat ligger som sagt inte bara tungt över Jungfrulig planet, utan är rent av allomfattande. Huvudpersonen är ekolog till yrket, och bokens centrala fråga är hur planeten Bataks ekologi fungerar. De interstellära företagen, en mycket tydlig parallell till våra nu existerande multinationella företag, vill att det skall fungera på ett för dem fördelaktigt sätt och bekämpar med alla till buds stående medel allt som säger att det fungerar annorlunda.

Man kan också utan problem se en parallell mellan hur Theor Interstellar behandlar Batak och hur västerländska företag behandlar länder i tredje världen. Det krävs inget större tankesprång för att se likheter mellan de inhemska batakerna och nästan vilken afrikansk nomadisk kultur som helst. Människornas okunskap om hur livet på Batak fungerar blir en bild av de flesta västerlänningars okunskap om andra kulturer än sin egen.

Förmodligen är det intressantaste enskilda elementet i romanen Katten. Hon är den enda av sin art på Batak, och hon är inte accepterad av människorna där. Hon är väldigt mycket en outsider, någon som ser allting utifrån med ett cyniskt öga. Sefrems eget outsiderskap markeras lite extra genom att han kommer närmare henne, och med tiden blir mer fascinerad av henne än av sina egna medmänniskor. Och det är egentligen inte så märkligt att han fascineras av henne, för hon är på alla sätt och vis bättre än vi människor. Hon är snabbare, starkare, graciösare och åtminstone på vissa områden smartare (katterna som ras är kända för att vara ypperliga matematiker, av alla saker). Hon har en behagligare attityd till livet. Allt som Sefrem mödosamt listar ut om Bataks ekologi verkar hon inse intuitivt. På många sätt är hon en idealbild av en människa, så utomjording hon är.

Växande hot (1977)

Växande hot från 1977 är en deckare, i samma miljö och med samma huvudperson som i Mah-jongmorden från året innan. Kronologiskt är det en nästan direkt fortsättning, det har bara gått några månader sedan förra boken. Kommissarie Erelius är fortfarande avstängd från sitt arbete, misstänkt för att ha läckt hemligstämplad information om det planerade Barsebäck-attentatet till pressen (det vill säga Eva Sander, vilket han i och för sig gjort, men informationen i fråga var inte hemligstämplad när han läckte den). Han har tappat kontakten med Eva, och hon har förlovat sig med någon annan. Det är mitt i vintern, mörkt, kallt och eländigt. Livet är, kort sagt, inte på topp för Jan Erelius. Men det börjar snart bättra sig. Han får återgå till sitt arbete, och han träffar Eva igen. Vädret är det tyvärr inte mycket att göra åt, men det lär ju också bättra sig med tiden.

Fallet han får ta sig an när han återgår till arbetet är vad som fort visar sig vara jakten på en seriemördare. Först hittas huvudet av en ung kvinna i en soptunna i centrala Malmö; inte särskilt lång tid därefter hittas ännu ett, och ytterligare en tid senare ett tredje. Kropparna återfinns inte, det är ont om spår och offren verkar inte ha haft något samband med varandra över huvud taget. Men polisarbetet tuggar på, ett spår hittas, och ett till, och ännu ett. En pusselbit läggs till en annan, och till slut börjar en bild av mördaren växa fram, och peka på en viss person. En fälla sätts upp, och i en rätt dramatisk slutjakt blir mördaren till slut arresterad.

Parallellt med utredningstråden löper en bihandling, om en vän till Jan Erelius. Vännen heter Arvid Stenberg, är pensionerad polis och har rätt gott om pengar efter en större travvinst. Plötsligt en dag (ungefär samtidigt som huvudhandlingen drar igång) börjar han få anonyma hotelsebrev. Först bryr han sig inte om dem, men efter det att någon brutit sig in hemma hos honom bara för att lämna ett av breven blir han orolig. Av prestigeskäl vill han inte blanda in polisen, men han börjar befästa sitt hus. Han installerar larm, håller sig inne och blir ständigt allt mer paranoid. Till slut blir han i alla fall nervös nog för att berätta vad som händer för Erelius, som gör sitt bästa för att hjälpa honom. Efter en tid lyckas han lista ut vem det är som skickat hotelsebreven -- en kort stund för sent, Arvid har precis dödats av en bilbomb.

I Växande hot finns varken identitetsförvirrings- eller ekologi-temat. Vad som finns istället är en ganska allmänt hållen samhällskritik. Vi får se hur vanliga poliser gör sitt bästa för att lösa svåra brott och skydda allmänheten, hur deras chefer ofta är mer intresserade av att få fina jobb än av att vara poliser, hur massmedia bara är intresserade av skandaler och gärna oförtjänt skyller på vem som helst bara det ger rubriker. Vår svenska mentalsjukvård får sig en alldeles egen, extra stor slev kritik. På det hela taget för även den här boken tankarna till Sjöwall-Wahlöös verk. En bit svenskt vardagsliv, grått och dant. Må vara att det är en ovanligt sjuk och brutal del av vardagen, men det är ändå något som mycket väl skulle kunna hända vilken dag som helst.

Mordet på dr Faust (1978)

Även nästa roman är en fristående fortsättning, den här gången till Växande hot. Kommissarie Jan Erelius är tillbaka igen, för att lösa ännu ett mordfall. Livet har gått vidare ännu ett stycke. Erelius har fått ärva pengar från sin vän Stenberg som dog i förra boken och köpt en ny bil för pengarna. Han försöker sluta röka.

Även den här gången får vi följa två parallella handlingar. Bägge två är mordfall. Det ena sköts av Erelius, och handlar om en skicklig och relativt känd läkares plötsliga och blodiga frånfälle. Det andra sköts av en yngre kollega, Sven-Erik Thormander, och handlar om en ung prostituerad flickas mindre blodiga men fortfarande plötsliga död.

Läkaren hette Marcus Alexander Thelander, och kallades av sina studentkamrater doktor Faust (därav romanens titel). Han var klinikchef på Malmö Allmänna Sjukhus, och en natt när han höll på att låsa upp sin bil för att åka hem skar någon halsen av honom. Jakten på hans mördare blir en färd genom överklasskretsar med snygg fasad men ruttet inre. Familjen Thelander, med sin lyxvilla, stiliga bilar och pråliga saker, visar sig vara en familj endast till namnet. Familjemedlemmarna talar knappt med varandra. Ingen kommer att sakna doktorn särskilt mycket, utom de två döttrarna som skeppats iväg till en fin skola i Schweiz. Ingen hatade honom tillräckligt för att mörda honom.

Inte heller bland doktorns kollegor finns någon sannolik mördare. En del tyckte ordentligt illa om honom, men ingen så pass att de skulle kunna gå till handgripligheter. Thelander har mest varit känd som en mycket korrekt, ganska torr och trist typ. Kommissarie Erelius undersökning ebbar ut i ett ingenting. Ingen verkar ha känt något tillräckligt starkt för doktor Faust för att vilja mörda honom. Till slut visar det sig vara en patient till Thelander som mördat honom, en kvinna döende i cancer. Hon har egentligen inte haft något särskilt emot honom som person, utan han har bara råkat få personifiera det kalla och opersonliga sjukvårdssystemet i hennes ögon.

Det andra mordoffret var en tjugoårig prostituerad flicka vid namn Siv Agnes Stridh. Hon har blivit injicerad med cyankalium och heroin, och någon har ansträngt sig för att få det att se ut som ännu ett dödsfall på grund av överdos. Thormander ger sig ned i de samhällsskikt som är raka motsatsen till de där Erelius rör sig. Han är ute på nätterna bland prostituerade och knarkhandlare och försöker hitta någon som vet något om Siv Stridhs alltför korta liv. Långsamt lyckas han pussla ihop hennes historia, som är precis så sorglig som man väntar sig. Mördaren visar sig vara hennes hallick, vars huvudsakliga sysselsättning egentligen är knarkhandel. Storskalig knarkhandel, på grossistnivå. Han hade en väl etablerad distributionskedja, som Siv Stridh råkade få nys om. Dumt nog försökte hon använda sin kunskap för att pressa honom på pengar och blev därför mördad. I slutet av romanen arresteras Jackson Cluthe (som langaren heter) under dramatiska former, men man får som läsare en känsla av att inget egentligen blivit bättre. Att det finns fler som Cluthe där ute, många fler än polisen kan hantera.

Mordet på dr Faust är mycket lik Växande hot, mer så än Växande hot var lik Mah-jongmorden. Här finns samma slags samhällskritik genom stillsam observation av vad som är fel. Poliserna fortsätter att göra sitt bästa, massmedia fortsätter skälla på dem för att de inte lyckas bra nog, skurkarna fortsätter begå brott. Det är ännu ett stycke av den obehagligare sidan av vardagen i vårt samhälle. Trots att det gått nästan 20 år sedan boken skrevs har den förlorat mycket litet, om ens något, av sin aktualitet.

Sadisterna (1979)

Sadisterna är den fjärde och sista boken om kriminalkommissarie Jan Erelius. Den skiljer sig lite från de två tidigare, i det att det här begås brott under romanens gång i större utsträckning.

Som vanligt följer handlingen flera trådar. Här är de huvudsakligen tre, ett mord, en försvunnen pojke och en grupp ungdomar som slår in på brottets bana.

Den mördade är en gammal dam, Vilhelmina Eleonora Nådeberg. Läsaren får se mordet i ett av romanens första kapitel, men inte ens läsaren vet vem mördaren är eller hur mordet egentligen gick till. Resultatet är i alla fall en död gammal dam i badet, som efter en relativt kort tid hittas av polisen (hon hade kranen rinnande, och grannarna klagade när vattnet runnit över kanten på badkaret ett tag). Till en början rubriceras det som dödsfall med naturliga orsaker, tanten var ju ändå gammal, men inspektör Thormander (han har befordrats sedan förra boken) får en känsla av att något inte står rätt till och börjar utreda saken.

Samtidigt har Jan Erelius, som i vanliga fall arbetar på mordroteln, under en tillfällig brist på mord hoppat in för att hjälpa dem som utreder försvinnanden. Han får ta hand om sökandet efter en saknad nioårig invandrarpojke. Inte världens mest lovande jobb, men han är envis och ger sig inte. Han frågar ut pojkens klasskamrater, och gräver runt i den slitna (och uppdiktade) stadsdelen Gullhagen i största allmänhet. Men spåret är kallt, och han har ingen framgång.

I den tredje tråden får vi följa några av de barn och ungdomar som bor i Gullhagen. Det är dels två pojkar i övre tonåren, gemensamt kända som ''sadisterna'', på god väg mot ett liv som proffsförbrytare. De sysslar redan med inbrott och häleri, och det är de som utan någon särskild anledning kidnappat Erik Ramon Svensson.

Det är också ett gäng skötsamma skolungdomar i tonårens början, ledda av en pojke vid namn Bengt Persson som tycker sig ha genomskådat vuxensamhället. Han får sitt gäng att börja ge sig på inbrott, med sadisterna som hälare.

Till sist är det en ensam pojke något år yngre än Bengts gäng, som hemskt gärna vill vara med i gänget men inte får därför att de tycker att han är efterbliven. Gänget har förmodligen rätt i det, pojkens mor är alkoholiserad och han har troligen hjärnskador orsakade av att hon druckit medan hon var gravid.

Berättelsen går sakta framåt, beskrivande vad de olika personerna gör. Det dröjer länge innan de olika trådarna får någon direkt kontakt med varandra. Läsaren får nästan med en gång reda på hur det ligger till med Eriks försvinnande och inbrotten i Gullhagen, men det dröjer ända till slutet innan Erelius och Thormander får veta det, och då är det mer eller mindre av en slump. På det hela taget känns romanen mer som en realistisk beskrivning av en nedgången svensk förort än som en deckare.

Det slutar ganska lyckligt. Den kidnappade pojken kommer oskadd till rätta, gänget blir påkommet och Bengt omhändertagen. Den gamla damens mördare blir fast. Men här liksom i de tidigare två böckerna lägger man ifrån sig den här med en känsla av att Erelius och hans kollegor bara öst en droppe ur ett hav, att det finns precis hur mycket elände som helst att ta av. Det är här liksom i de tre tidigare romanerna också så att brotten klaras upp till stor del tack vare lycklig slump. Poliserna är skickliga, engagerade och envisa, men de behöver den där lilla biten tur för att lyckas lösa sina gåtor. Om inte brottslingarna hade otur skulle de gå fria (eller lyckas med sitt dåd, i Mah-jongmordens fall).

Mårtensson ger i böckerna om Jan Erelius en inte särskilt behaglig, men tyvärr mycket trovärdig bild av det svenska samhället.

Vilse (1979)

Vilse är en antologi med noveller av Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg, utgiven av SFSF (Skandinavisk Förening för Science Fiction) 1979. Den innehåller nio noveller av Mårtensson, sju av Sem-Sandberg och en av de två gemensamt. Enligt förordet är ''en del'' av novellerna skrivna särskilt för antologin medan andra är publicerade tidigare, ''men icke i allmänt tillgänglig tidsskriftsform''. [sidan 10, bm_vilse]

Det är svårt att säga något övergripande om alla Mårtenssons noveller. Han ägnar sig nästan aldrig åt rena formexperiment (jag har i alla fall inte lyckats hitta något), utan skriver idénoveller. På ett eller ett par ställen syns teman som senare återkommit i romanform.

Vakthundarna. Dikter 1965-1977 (1979)

Vakthundarna är liksom Vilse utgiven av SFSF. Det är, som titeln säger, en samling dikter. Tyngdpunkten i den mycket korta boken (den är på bara 85 sidor) är diktsviten ''Vakthundarna'', som i jag-form berättar hur besättningen på en rymdstation i omloppsbana runt Jorden placerar ut och underhåller ett antal vapenbärande satelliter, kallade vakthundar, som skall se till att det inte blir krig. Naturligtvis blir det krig ändå, vakthundarna bidrar till att förstöra Jorden fullständigt, och besättningen på rymdstationen lämnas ensamma kvar i rymden.

Början av diktsviten för tankarna till Ronald Reagans ''Star Wars''-initiativ i USA, medan slutet mer påminner om Martinsons Aniara.

Deral bågskytt (1979)

Deral bågskytt gavs ut 1979 av SFSF, men den skrevs enligt John-Henri HolmbergJohn-Henri Holmberg, ''Science Fiction i Sverige 2'' Science Fiction Forum 79 (1979). redan omkring 1968. Det är en ganska enkel historia av bildningsromanskaraktär, satt i en efterkatastrof-miljö. Vi får följa titelpersonen Deral från det att han föds och ett antal år framöver. Han börjar sitt liv i en liten by ute i vildmarken med namnet Cinnamon Vale. Han vantrivs i byn, och tillbringar mycket av sin tid ute i skogen tränande med sin pilbåge. Så snart han är gammal nog och får ett bra svepskäl ger han sig iväg från byn.

Efter det vandrar han omkring i världen och gör inget särskilt. Han är inte aktivt ute efter något, på väg mot något mål, utan driver mest bara omkring. För att få mat för dagen när han inte är i områden där han kan jaga tar han diverse olika jobb, ibland utan att veta vad han ger sig in på, som när han råkar ta värvning på ett piratskepp. Via piratskeppet hamnar han i en märklig borg, som visar sig vara en kvarleva från före katastrofen. Efter det att han lämnat den träffar han och lever en tid med en herdinna och hennes märkliga hundar. Efter att hon lämnat honom för någon annan, och hans favorithund blivit dödad av en gigantisk rovfågel ger han sig återigen av. Han har en kort karriär som spelman, lider skeppsbrott igen och träffar en ny kvinna (varpå berättelsen för en kort tid övergår från tredje till första person). Alldeles i slutet lämnar han henne (temporärt, säger han) för att resa tillbaka till berget där han levde med herdinnan och hämnas hunden. På väg tillbaka efter utfört uppdrag träffar han en av de mutanter som lever nära de så kallade ondzonerna, och får veta en hel del om hur världen han lever i är beskaffad. Strax därefter, innan han hinner tillbaka till staden där han hoppas hans kvinna väntar på honom, slutar boken.

Under samtalet med mutanterna lyser Mårtenssons ofta använda ekologitema igenom. Det finns i och för sig med i hela romanen, i form av den bakgrund författaren valt, men här blir det explicit. Mutanten säger uttryckligen till Deral: ''Ni förstörde nästan er egen värld'' [sidan 132, bm_deral], refererande till mänskligheten som helhet (en mänsklighet mutanterna står utanför).

Referenser

[bm_verkligheten_bonnier] Bertil Mårtensson. Detta är verkligheten. Bonnier, 1968.

[bm_kambrium] Bertil Mårtensson. Skeppet i kambrium. Askild & Kärnskulls science fiction-serie 9. Askild & Kärnekull, 1974.

[bm_adolf] Bertil Mårtensson. Adolf och Javamännens gåta. Bokád, 1976.

[bm_mahjong] Bertil Mårtensson. Mah-jongmorden. Bokád, 1976.

[bm_samarkand] Bertil Mårtensson. Samarkand 5617. Bokád, 1976.

[bm_jungfrulig] Bertil Mårtensson. Jungfrulig planet. Bokád, 1977.

[bm_hot] Bertil Mårtensson. Växande hot. Bokád, 1977.

[bm_faust] Bertil Mårtensson. Mordet på dr Faust. Bokád, 1978.

[bm_deral] Bertil Mårtensson. Deral bågskytt. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.

[bm_sadisterna] Bertil Mårtensson. Sadisterna. Bokád, 1979.

[bm_vakthundarna] Bertil Mårtensson. Vakthundarna: dikter 1965-1977. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.

[bm_vilse] Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg. Vilse. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.

[bm_verkligheten_alpha2] Bertil Mårtensson. Detta är verkligheten. Kindberg, 1980.

[bm_verkligheten_alpha1] Bertil Mårtensson. Detta är verkligheten: världar utan gräns. Kindberg, 1980.


LSFF:s hemsida