Bokprat

Linnéa pratar

Linnéa Anglemark I januari 1993, när jag låg i influensa, fick jag låna en kasse böcker av min gode vän Gunnar. I kassen fanns böcker av Steven Brust (mycket bra författare, precis i min smak), Anne Rice (jag gäspade mig igenom tre fjärdedelar av Interview with a Vampire innan jag gav upp -- det var verkligen en fruktansvärt trist bok) och Robert Jordan. Till den sistnämnde har jag sedan dess haft ett växlande förhållande. Efter de fyra första böckerna i The Wheel of Time-serien ansåg jag honom vara den bäste författaren av episk fantasy jag läst sedan Tolkien; nu har jag givit upp honom helt och det skulle inte falla mig in att kasta bort pengar på att fortsätta köpa hans böcker.

Till att börja med ska jag väl säga att jag inte har läst något annat av Jordan än de sju första Wheel of Time-böckerna. Eftersom det är dem han har blivit känd för och eftersom han inte har kommit ut med något annat på bra många år, så har namnet Robert Jordan kommit att förknippas väldigt hårt med dem, men han har ju också skrivit en del annat. Dessutom är det ett par år sedan jag senast läste en Jordan-bok, men inget av vad jag har hört om den bok som kommit ut sedan dess tyder på att någon del av min kritik har blivit obefogad.

Jag gillar episka böcker. Det är fascinerande att se en värld byggas upp och att kunna gräva ned sig i detaljer, och efter ett antal hundra sidor och X antal år i handlingen kan man med böckernas personer nostalgiskt se tillbaka på början av böckerna, när de fortfarande levde i fred i Fylke, ännu inte hade landat på Mars eller vad det nu handlar om. Dessutom finns det något slags primalinstinkt som tycker att ''stort är häftigt'' -- när hela världens öde står på spel blir det ofta mer spännande än om det gäller något mindre. Det var förmodligen dessa saker som fick mig att fastna för The Wheel of Time. Dessutom finns det en del originella och rätt väl genomförda inslag i böckerna, till exempel de kvinnliga magikerna som är oerhört kraftfulla, och själva magisystemet som kanske inte är helt nytt men ändå väl uttänkt. Drömvärlden är intressant och likaså vissa av de icke-mänskliga raserna som Jordan har skapat.

Min kritik kan delas upp på flera punkter: a) de pinsamma klichéerna, b) den överlastade handlingen, c) de eviga upprepningarna och d) de klumpiga och enkelspåriga personerna.

När jag läste Diana Wynne Jones' lysande och satiriska The Tough Guide to Fantasyland var det nästan så att jag undrade om Jordan hade tagit den som mall för sitt verk. Boken tar upp massvis av de klichéer som (tyvärr) frodas i fantasyböcker, och Jordan har täckt in förvånansvärt många av dem i The Wheel of Time. Den unge mannen från ett fattigt hem som visar sig vara nyckeln till världens framtid; den argsinta rödhåriga prinsessan; de visa örtkvinnorna; den storvuxne tyste soldaten; den stora ondskan som måste bekämpas; den svårtolkade profetian som måste gå i uppfyllelse; det uthålliga och mystiska nomadfolket i öknen; de zigenaraktiga vandrarna; det magiska svärdet ... listan kunde göras mycket längre. Det är klart att det är svårt att helt undvika att falla i klichéfällan. Att huvudpersonen är ung och omedveten om sin framtid gör det ju mer intressant eftersom han/hon kan utvecklas under bokens gång, och om det alls ska finnas magi så är det klart att det måste finnas magiska vapen. Som helhet är det ändå lite beklämmande. Måste han göra det på ett så blatant sätt? Dessutom har Jordan ''lånat'' namn på personer och företeelser på ett skriande uppenbart sätt, till exempel den mytiske hjältekonungen Artur Paendrag och vårfesten Beltane, och det spär på intrycket av att man nog har sett allt det här tidigare. De olika folkslagen är uppenbara karikatyrer på jordiska folkslag: kelter, japaner, italienare och så vidare. Till och med spanska inkvisitionen finns med, och det hade väl ingen väntat sig. Att jag irriterar mig så mycket på just detta har väl med att göra att just klichéerna är en av de huvudpunkter som fantasymotståndare brukar skjuta in sig på, och det är ju alltid trist att se deras kritik bli berättigad ...

Historien är väldigt spännande. Jag tror att det är det som gör att folk blir så entusiastiska och håller fast vid serien, man vill helt enkelt se hur det går. Tyvärr håller sig Jordan inte till huvudfåran i tillräckligt hög grad. Missförstå mig rätt, jag har inget emot bihandlingar och sidospår eftersom de är viktiga när det gäller att göra en värld trovärdig och levande, men det går att få för mycket av det goda. Det finns åtminstone fyra olika huvudspår, som samtliga gäller Världens Framtid, plus ett gäng sidospår som ''bara'' har med Stora Omvälvande Ting (fientliga invasioner av hela världen, världsomspännande torka, etc. etc.) att göra. Sedan tillkommer huvudpersonernas personliga problem och kärleksbestyr varom mer nedan, och de tar upp huvuddelen av böckerna. Allt som allt blir det en soppa med alldeles för många ingredienser. Epik i all ära, men om historien inte rör sig framåt därför att den flyter ut åt sidorna alltför mycket så tappar man till slut intresset för den. Jag skulle fortfarande vilja veta hur det går till slut, men med mindre än att någon sätter sig ned och gör en femtiosidig synopsis av varje bok framöver så verkar det inte så troligt att jag kommer att få veta det. Här kommer ytterligare en svaghet hos böckerna in. Jordan anser sig, enligt vad han själv sade när han gästade Sverige 1995, ha en tät prosa som det inte går att skala bort något från vid redigeringen. Att karln själv är blind inför sina texter är väl inget unikt i och för sig, men tyvärr verkar hans redaktör hålla med honom, och dessvärre har de båda fel. Böckerna är ju inte avsedda att läsas fristående, och därmed borde vissa fakta (som varifrån huvudpersonerna kommer och vart de är på väg) inte behöva upprepas på nytt, i största detalj, i varje bok. Även i övrigt lider Jordan av svårartad orddiarré och vill gärna beskriva exakt vad varje tjänare har på sig och vad varje person tänker, oavsett om det är relevant eller inte. Detta har blivit värre i de senare böckerna; jag får en känsla av att redaktörerna i stort sett ger Jordan fria händer att skriva hur han vill eftersom allt han skriver ändå säljer ...Här kan jag inte motstå att citera några rader ur Locus 455 (December 1998): ''The behind-the-scenes Jordan saga is also fascinating. The books are always announced before they're finished -- and they're never finished on time. The current manuscript [A Path of Daggers] was delivered in late August(!), and carried to New York by the author. Terry McGarry copyedited it over a marathon weekend while Jordan, ensconced in a hotel room, rechecked and answered queries. It was then proofread by a team of four, with Jordan again checking changes. Only a couple of in-house galleys were made before it went off to the printer.'' Om det är så det går till så är jag inte förvånad att redaktören inte gör så stora ingrepp i Jordans prosa. (Hans Persson)

Personskildringen är så totalt undermålig att man häpnar. Det finns ingen riktigt intressant, tredimensionell person, utan alla medverkande verkar vara ovanligt omogna amerikanska tonåringar med allt det innebär av överdimensionerade egon och underutvecklade känsloliv. I sanningens namn ska det erkännas att det tog ett par tusen sidor för mig att börja tänka på det, men då slog det mig desto hårdare. Nakenhet till exempel är ett enormt tabu, och blotta omnämnandet av det får männen att rodna och kvinnorna att fnittra som trettonåringar. Och alla är enormt känsliga och snarstuckna på ett sätt som får en att undra hur de över huvud taget står ut med varandra. Än en gång irriteras man över upprepningarna. Måste han låta den kvinnliga magikern med det hetsiga temperamentet rycka sig i flätan av ilska femton gånger per kapitel, vilket för övrigt är lika många gånger som den rödhåriga prinsessan korsar armarna under brösten och den storvuxne smeden rodnar?

Det gör de förresten inte särskilt ofta. I synnerhet kan män och kvinnor omöjligt kommunicera med varandra, däremot tycks i synnerhet kvinnorna ha en närmast telepatisk kontakt som gör att de märkligt nog förstår varandra oavsett skillnader i ålder, nationalitet och samhällsklass. Detta leder oftast till att de blir osams eftersom de, som sagt, står på en tioårings mognadsnivå.

Den totala bristen på kommunikationsförmåga män och kvinnor emellan är förmodligen den allvarligaste bristen hos böckerna eftersom det påverkar både personskildringen, plotten och dialogen. I de senare böckerna upptas en stor del av dialogen av att kvinnor och män talar förbi varandra i bästa såpoperastil, och det tycker åtminstone jag är enbart jobbigt. Att erkänna att man själv kan ha fel går inte i Jordans värld. När sedan alla blir förälskade i varandra med ett slags fnissig tonårskärlek som får läsaren att vrida sig som en mask blir det ännu fler missförstånd som resulterar i ännu fler sårade stoltheter. Visserligen läser jag inte fantasy för att få realism, men man vill ju gärna kunna relatera till personerna på något sätt, och det blir mer och mer omöjligt för varje bok när inte folk beter sig som ... tja, som folk. Återigen verkar det som att redigeringen har blivit slarvigare genomförd; i de första tre-fyra böckerna var personerna mycket mindre irriterande.

På det hela taget har Robert Jordan hittat en bra idé och en bra fantasyvärld och i stort sett förstört den genom sin oförmåga att skriva en bra bok utan hård redigering, i kombination med redaktörernas underlåtenhet att redigera tillräckligt hårt. Det är synd, men jag tänker inte gråta mig till sömns över det. Det finns tillräckligt mycket riktigt bra fantasy för att man ska behöva spilla tid på The Wheel of Time. Till exempel ska Steven Brusts The Viscount of Adrilankha tydligen komma ut i år ...


LSFF:s hemsida

Hans pratar

Hans Persson

Som vanligt tänkte jag ta mig en titt på lite av det som kommit ut på svenska på sistone. En del av det är nyskrivet, men det finns även ett par saker från 1970-talet som av olika anledningar trycks nu.

Först ut är Mantor (första delen i serien ''Till Esperani'') av debutanten Karolina Bjällerstedt Mickos och den fick mig att fundera lite. I en pressrelease som jag fick med boken (jag fick den som recensionsexemplar) presenteras den som en fantasyroman. Om man läser på själva boken står det dock ingenting om fantasy. Omslaget har inga direkta fantasyelement heller. Det är faktiskt så att det inte finns någonting i boken som egentligen gör den till fantasy enligt ett konventionellt synsätt -- det finns inga drakar, magiker eller något annat övernaturligt. Boken utspelar sig i en medeltida miljö som i och för sig inte stämmer uppenbart med någon jag känner till, men som inte heller har några uppenbara olikheter.

Huvudpersonen Mantor är en ung flöjtist som inser att han riskerar att han dras in i ett krig och som för att undslippa detta flyr och hamnar på en teater istället. Han flyr till en stad där religionen är en mycket stark kraft med regelbundna offer till de olika gudarna. På teatern där han får jobb spenderar han en stor del av sin tid med att ta reda på vilka de andra personerna där egentligen är. Som bakgrund i berättelsen ligger en mordgåta och Mantor får hela tiden nya, ofta motsägelsefulla ledtrådar om vad som hänt, så man får hela tiden revidera sin uppfattning om vad som hänt. I staden finns också en semiunderjordisk rörelse, ''fritänkarna'' som hävdar att gudarna inte har någon betydelse. Ingenstans i boken får man några indikationer på att gudarna faktiskt är verkliga.

Det är just detta som gjorde mig lite fundersam. Ingenstans finns det några tecken på att gudarna finns, att magi existerar, att några sagovarelser lever i avlägsna delar av världen eller någonting i den stilen. Trots detta tycker jag att boken känns som en fantasybok. Frågan är varför jag uppfattar det så.

Man kan naturligtvis hävda att alla böcker som utspelar sig på en plats som inte finns i verkligheten är fantasy, oavsett om det förekommer magi eller inte. Med den definitionen är det inget större problem att säga att Mantor är fantasy, för miljön i den återfinns inte någonstans i vår värld, varken nu eller i någon tidigare historisk period såvitt jag vet. Å andra sidan skulle en sådan definition få orimliga följder. Den skulle innebära att många vanliga mainstreamromaner skulle få kallas för fantasy bara för att de utspelar sig i en fiktiv miljö. Bara för att det inte existerar någon stad som heter Wadköping är det ju ingen som kommer på idén att kalla Hjalmar Bergmans verk för fantasy.

J. R. R. Tolkien har skrivit om någonting han kallar för ''sub-creation''. I Humphrey Carpenters J. R. R. Tolkien -- En biografi citeras följande:

Vad som egentligen händer är att sagoberättaren visar sig vara en framgångsrik subkreator. Han skapar en sekundärvärld som man kan stiga in i i sin fantasi. Därinne är allt det han berättar ''sant'', det följer lagarna i denna värld. Därför tror man på den så länge man befinner sig inne i den.

Nästan alla som skriver en roman skapar i någon mening en sekundärvärld eftersom det nästan krävs att man hittar på saker för att man ska kunna skapa en fungerande berättelse. Om man inte hittar på saker så förfaller skrivandet i princip till biografi. Däremot tycker jag att det är värt att göra skillnad på om världen de skapar är avsedd att vara den vi lever i eller inte. Om författaren hittar på saker bara för att skapa förutsättningar för sin handling eller för att få till ett intressant persongalleri så är det egentligen inte intressant om han skriver om verkliga personer och platser eller inte. Det intressanta är om han är intresserad av världen han skapar eller inte. Om han bara hittar på saker för att det behövs för att kunna berätta historien, för att i vår verklighet skapa förutsättningar för att kunna berätta sin historia, så kan hans verk klassas som mainstream även om det vimlar av uppdiktade platser och personer i det. Om författaren däremot lägger sig vinn om att skapa en värld som på något väsentligt sätt skiljer sig från vår (men som fortfarande naturligtvis måste vara internt konsistent) så kan det vara intressant att tala om att det skulle vara fantasy.

Nu börjar jag närma mig den definition av fantasy som finns i The Encyclopedia of Fantasy, även om den går längre:

A fantasy text is a self-coherent narrative. When set in this world, it tells a story which is impossible in the world as we perceive it; when set in an otherworld, that otherworld will be impossible, though stories set there may be possible in its terms.

Det räcker alltså inte med att man skapar en värld som skiljer sig från vår, den måste vara omöjlig. Fantasyencyklopedin ägnar sedan större delen av ett uppslag till att förklara definitionen mer i detalj, men det tänker jag inte försöka gå in på. Jag nöjer mig med att hålla med om att det nog kan vara vettigt att skriva sin definition av fantasy så att Mantor hamnar utanför, men samtidigt så håller jag med encyklopedin i att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att dra gränser mellan vad som är fantasy och vad som inte är fantasy. Till slut står man där med ett gränsfall och vet inte vad man ska göra i vilket fall. Egentligen räcker det nog med Damon Knights definition av science fiction, modifierad för fantasy: ''fantasy är vad jag pekar på när jag säger 'fantasy'''. Nu har jag läst Mantor, och nu tänker jag peka på den och säga ''fantasy''.

Efter ett genregränsfall som Mantor övergår vi till en bok som det inte råder några tvivel om vilken genre den hör hemma i, även om den är relativt återhållsam med fantasyattributen.

Dräparen är en fristående fortsättning på Drakväktare (recenserad i Månblad Alfa 36). Det har gått ett par år sedan händelserna i den första boken, och de flesta förklaringar jag hittade av vad som hände i den första boken handlar även om saker från de mellanliggande åren. På så sätt känns de naturliga och inte bara som ett påhäng för läsare som missat den första delen i serien. På de sista sidorna i boken görs det reklam för en fristående fortsättning även till den här boken som ska komma ut under 1999. Så långt som jag har hunnit nu tycker jag absolut att man ska se till att läsa delarna i rätt ordning även om de kallas för fristående.

Drakväktaren Ran som vi lärde känna i Drakväktare försöker övertala alla andra drakväktare som är i livet att de ska slå sig samman och göra upp med dräparna en gång för alla. Efter att ha sett allt för många drakväktare som försökt gömma sig bli uppletade och ihjälslagna är han nu övertygad om att detta är deras enda möjlighet att överleva.

Med tanke på att boken utspelar sig i en rollspelsvärld så tycker jag att den är påfallande fri från andra raser än människor. Det nämns i förbifarten att det finns alver och dvärgar, men de syns aldrig till. Någon gång nämns också att det finns någonting som heter tiraker, men man får aldrig reda på hur de ser ut. Förutom människorna är det bara drakar som egentligen syns till och de är så ovanliga och ovilliga att visa sig att inte ens människorna i boken tror på att de finns längre.

Marion Zimmer Bradleys serie om världen Darkover är en lång serie av fristående delar varav Stormens drottning är den första som översatts till svenska. Vid första påseendet verkar även detta vara fantasy, men när man tittar närmare märker man att så inte är fallet. Miljön är fantasyaktig med slott, svärd, magiliknande PSI-krafter och så. Bakom allt detta gömmer sig en science fiction-förklaring. Mycket av det som vid första anblicken verkar som ren magi visar sig ha en strikt vetenskaplig bakgrund. För länge sedan kom människorna till Darkover och bosatte sig. De har sedan glömt mycket av vad de kunde, men en del kunskaper lever fortfarande kvar. Till exempel visar det sig att människorna utför ett gigantiskt genetiskt experiment på sig själva.

Boken följer flickan Dorilys under hela hennes liv, men inriktar sig lika mycket på några av de personer hon har i sin närhet (hennes halvbror Donal, fadern, PSI-läraren Renata).

De framavlade PSI-egenskaperna som vissa människor har är inte endast av godo. De kan ofta vara till mer problem än nytta som för Allart som ofta inte bara ser verkligheten utan även flera olika möjliga framtider. Ännu svårare blir det av att han inte ser hur saker utvecklar sig fram till en viss punkt, utan bara ögonblicksbilder. Han vet inte vilka händelser som ledde fram till detta.

Det här är den typen av bok som man sitter uppe och läser långt in på natten. Händelserna följer några olika personer. Man får ovanligt mycket inblick i tankarna för den person som just för stunden är i fokus, och tack vara det tycker jag att personskildringen fungerar mycket bra.

Hittills har Tad Williams mest varit känd bland fantasyläsare i Sverige i och med hans enorma fantasytrilogi Minne, sorg, törne. Hans nya serie Otherland gränsar dock till cyberpunk, även om jag inte riktigt skulle säga att det hör till genren (åtminstone inte efter bara första delen). Serien är fyra delar på engelska, så jag antar att det blir dubbelt så många delar på svenska. Den första engelska delen är i alla fall uppdelad på två delar på svenska.

Boken utspelar sig gissningsvis i mitten av nästa århundrade (jag tror inte jag sett några årtal). Handlingen har hittills hållit sig i Sydafrika och i cyberspace. Huvudpersonen Renies lillebror drabbas av någon underlig sjukdom och hamnar i koma. Ganska snart fattar Renie misstankar om att orsaken kan vara någonting som han kommit i kontakt med på nätet.

Känslan i det cyberspace som Williams målar upp tycker jag är ganska lik den i Neal Stephensons Snow Crash (1992). När man kopplar upp sig hamnar man i ett virtuellt köpcentra där kutym är att man rör sig någorlunda normalt.

Handlingen i De gyllene skuggornas stad alternerar mellan ett antal olika personer. Renie är en av dem. En annan är en man som sköter mystiska transaktioner i ett privat cyberspace där miljön är det forna Egypten. En tredje handling börjar i första världskrigets skyttegravar och fortsätter upp längs ett Jack och bönstjälken-liknande träd. Det finns ytterligare några parallella handlingar, även de i väldigt varierade miljöer, men de har åtminstone det gemensamt att de utspelar sig i cyberspace eller åtminstone har väldigt nära anknytning till cyberspace. Efter den första delen är det dock inte uppenbart vilket sambandet är mellan de olika trådarna i handlingen. Å andra sidan är ju den första svenska delen bara första halvan av det engelska originalet, så jag misstänker att sammankopplingen av trådarna inte kommer förrän i slutet av nästa svenska del.

Oavsett hur trådarna hänger ihop så tycker jag att förvecklingarna verkar tillräckligt intressanta för att jag ska läsa vidare i serien. Det är lättläst och kompetent översatt.Jag hittade en översättningsblunder, men annars var det OK -- det förekommer ett bokstavschiffer som är översatt, men när de senare talar om det så pratar de om det antal bokstäver som fanns i det engelska originalet, inte i den översatta versionen.

Uppbrott från jorden är en av de första science fiction-romaner jag kom i kontakt med, och antagligen den första som var skriven på svenska. Den gavs ursprungligen ut av Bonnier 1979 och någon gång då fick jag den. Den gick sedan som följetong i Kamratposten (nummer 1-9 1980) och har sedan kommit ut i lite olika samlingsutgåvor genom åren. Johansson skrev med tiden fem delar i samma serie. Nu har alltså Natur och Kultur återtryckt boken i ''reviderad utgåva'', men jag är osäker på om revideringen innebär mer än att handlingen har flyttats ett antal år längre in i framtiden.

Boken utspelar sig drygt hundra år från nu. Jorden är vid det här laget praktiskt taget totalt miljöförstörd och människorna har anlagt baser över hela solsystemet. Levnadsförhållandena för människorna är mycket sämre än nu på grund av föroreningar och överbefolkning. Det är inget onormalt att man dör vid femtio års ålder.

Huvudpersonen Len Renberg berättar sitt livs historia i boken, allt från att han får en resa runt jorden av sin far rymdpiloten och därmed bestämmer sig för att bli rymdpilot själv och fram till att han slutligen får möjlighet att köpa ett eget rymdskepp. Ganska snart efter att han köpt Morning Star så får han reda på saker som förändrar hela hans liv och han tar ett oåterkalleligt beslut. Hur det går får man egentligen inte reda på förrän i nästa del (som även den ska ges ut igen snart).

Behandlade böcker:

Till Esperani 1: Mantor av Karolina Bjällerstedt Mickos, ©1998, 329 sidor, Måni.

Dräparen av Andreas Roman, ©1998, 265 sidor, neoGames.

Stormens drottning av Marion Zimmer Bradley, ©1978, 419 sidor, Replik, översättning Anders Bellis.

Otherland I: De gyllene skuggornas stad av Tad Williams, ©1996, 462 sidor, Wahlström, översättning Eva Haskå.

Uppbrott från jorden av George Johansson, ©1979, 1998, 117 sidor, Natur och Kultur.


LSFF:s hemsida