Såsom utlänning fick man lite VIP-behandling med inbjudan till en middag dagen innan kongressen. Eftersom jag ändå var i Oslo då så tackade jag naturligtvis ja och gick på kinarestaurang på Akers Brygge tillsammans med ett tjugotal andra, både arrangörer och andra utlänningar.
Ett litet tag innan kongressen övertalade Bjørn Tore Sund mig att jag skulle hjälpa till med security. Det innebar att man skulle gå runt tillsammans med någon annan och en walkie-talkie och se till att allting fungerade som det skulle. Då kongressen visade sig få mycket färre deltagare (totalt 117 deltagare) än vad som ursprungligen var tänkt så blev arbetet med security inte det minsta betungande. Under den tiden jag arbetade behövde vi inte ingripa och göra någonting mer avancerat än låsa upp dörrar. Jag betvivlar att något av de andra skiften gjorde det heller. Nåväl, eftersom man patrullerade tillsammans med någon annan hela tiden och det hela tiden fanns folk i lokalerna så hade man i vilket fall inte tråkigt. Snarare var det ett bra sätt att få kontakt med folk eftersom alla kommenterade de löjligt långa antennerna på walkie-talkiesarna vi hade.
När man registrerade sig fick man naturligtvis sin badge. Om man hjälpte till fick man ytterligare en skrikröd badge det stod ''Gopher'' på. För att veta vad som skulle hända fick man en programbok (24 sidor, A4) med information om en hel del av programpunkterna, presentation av hedersgästerna och diverse annat. Själva programmet fanns i en separat folder. Dessutom fick man en gratis bok -- antingen Divine Endurance av Gwyneth Jones (den ena hedersgästen) eller The Colour of Magic av Terry Pratchett i rykande färsk norsk översättning. En annan sak man kunde hämta i receptionen under kongressens gång var The Tactful Conpaper, ett informations- och skvallerblad om saker på kongressen som kom ut en gång per dag (en dubbelsidig A4-sida varje gång).
Strax innan kongressen hade arrangörerna skickat ut information på norska mailinglistor om att man kunde anmäla sig för att beställa böcker av Pat Cadigan (den andra hedersgästen) direkt från henne. Tydligen är det så att ingen av hennes tidigare böcker fanns i tryck när kongressen gick av stapeln, så om man inte hade någonting sedan tidigare så var detta naturligtvis en bra möjlighet. Eftersom jag sedan tidigare hade Synners och Fools av henne så köpte jag inget nytt, däremot passade jag på att läsa Fools på hotellrummet dagarna innan kongressen eftersom jag inte gjort det tidigare. Precis som Synners är det en bra bok, men det vill till att man är helskärpt medan man läser om man ska hänga med i handlingen för det är mycket förvecklingar och byten av personligheter.
Några saker slog mig när jag tittade igenom programmet. Till att börja med var det ganska kompakt. De sista punkterna på kvällen var vid 22-tiden, sedan var det slut på det organiserade programmet. Å andra sidan var programmet ofta tvåspårigt, ibland till och med trespårigt -- och det är utan filmprogrammet som i sig var trespårigt. Att det fanns så mycket program på en gång berodde på att det var tänkt att vara en större kongress, antar jag. Som det var så var det lite glest på en del programpunkter ibland. En del av punkterna i stora programrummet kändes extra ödsliga då det var en gigantisk föreläsningssal som kunde svälja åtskilliga hundra personer. I ännu större grad märktes bristen på folk i korridorerna. Eftersom det oftast fanns åtminstone två olika programpunkter att gå på så kunde de flesta hitta någonting som föll dem i smaken och under den tid det pågick program blev det ganska ödsligt utanför. Å andra sidan tillhör jag de som åker på kongresser just för att gå på programmet så jag ska inte klaga om det är tomt utanför.
En annan sak med programmet var att de två breda spåren var engelskspråkiga för att alla deltagare, oavsett nationalitet, skulle kunna välja fritt bland programpunkterna. I de allra flesta fall fungerade det fint. Jag har inga siffror, men det fanns deltagare från (minst) Norge, Sverige, Finland, Tyskland, Holland, Storbritannien, och USA. De programpunkter som låg i huvudspåret var också generellt ganska seriösa och avancerade.
Under fredagen var jag egentligen inte på någon programpunkt utan gick runt och gjorde mitt securityjobb samt pratade med folk i största allmänhet. Framåt nattkröken skulle det bli fest hemma hos Johannes, och när ett antal personer med kongressens båda huvudarrangörer Cristina Walstad Pulido och Stefanie Jenssen, Gwyneth Jones och kanske ett tiotal personer till gav sig iväg för att besöka Vigelandparken och sedan fortsätta till Johannes så hängde jag med. Efter någon kilometers promenad kom vi fram till Vigelandparken någon gång kring midnatt. Eftersom det var mitt i sommaren så var det fortfarande tillräckligt ljust för att man skulle se allting och de ansamlande hotande molnen bildade en intressant bakgrund till statyerna. Om du kommer till Oslo och inte har varit där så rekommenderar jag helt klart ett besök. Jag ska se till att återvända i dagsljus vid tillfälle.
Väl framme hos Johannes konstaterade vi att det var kanske ett par dussin personer där, men att det inte på något sätt betydde att det var det minsta trångt. Bara i vardagsrummet på övervåningen skulle man kunna vara ett femtiotal personer utan att det blir för trångt. Efter ett tags trevligt pratande bestämde jag mig för att jag skulle dra mig hemåt till mitt hotell. Det visade sig att jag kanske möjligen skulle kunna hinna till sista tåget ut till hotellet (som låg i samma förort som kontoret) om jag stressade som sjutton ner till stationen, flera kilometer bort. Eftersom jag inte hade någon lust att stressa och jag i alla fall inte var säker på att hinna så tog jag det lugnt och ringde efter en taxi istället. Visserligen kostade den resan 300:-, men å andra sidan var ju hotellet och resan till Oslo gratis så på det hela taget blev det ju ganska billigt i vilket fall.
På morgonen efter (nåja, första programpunkten började 12.15) tog jag tåget in till Oslo och bestämde mig för att ta en promenad till kongressen. Med hjälp av karta och en god portion tur lyckades jag att gå rätt första gången (sista biten kände jag igen mig från nattens promenad) och var framme på en dryg halvtimme.
Första programpunkten var en intervju med Gwyneth Jones. Eftersom jag inte läst någon av hennes böcker så var det en del saker jag inte var insatt i som avhandlades, men det lät som om hennes böcker skulle vara intressanta så jag måste nog ta och prova en snart. Jag fick ju en bok av henne i registreringen och eftersom jag inte visste om det så köpte jag en några dagar innan kongressen. Som tur var var det inte samma bok.
Under eftermiddagen gjorde jag ingenting speciellt mer än gå runt, lyssna på bitar av programpunkter. Tyvärr missade jag den massageworkshop som fanns i programmet. Hela veckan innan kongressen hade jag hållit kurs och stått upp hela dagarna eller stått böjd över folk och förklarat saker, så min rygg skulle ha uppskattat den punkten. Vid klockan åtta slutade programmet och banketten började. Man uppmanades att vara utklädd under banketten, och det var åtminstone över tio som hade någon form av dräkter. Det fanns inga placeringsanvisningar på borden som var uppställda som ett ''U''. Jag antog att hedersgästerna skulle bli placerade på den korta mittendelen som ett hedersbord. Jag satte mig mitt på en av de långa grenarna mitt emot Cristina Pulido. Det visade sig vara precis rätt plats, för strax efteråt kom de båda hedersgästerna och satte sig på var sin sida om henne.
Under middagen kom jag överens med Pat Cadigan om att jag skulle intervjua henne på morgonen dagen efter (en intervju som du kan läsa på annan plats i det här Månbladet). Höjdpunkten på banketten var utan tvekan när vi kom fram till efterrättsbuffén. Det fanns ett antal olika efterrätter att välja på, och det fanns dessutom så mycket av dem att allt inte ens gick åt trots att vi gjorde tappra insatser. När vi ätit färdigt satt Pat, Gwyneth, Cristina, Stephanie, jag, Britt-Louise och Tommy och några till kvar och pratade till det blev dags att åka hem. Det fick bli en taxi även den här dagen, men nu var jag tillräckligt tidigt ute för att kunna beställa en taxi till stationen och på så sätt komma mycket billigare undan.
Morgonen efter skulle det vara auktion från 11, men den fördröjdes av att Johannes och Saku som skulle sköta den tyckte att det var för lite folk på plats. Tyvärr hade jag bestämt att jag skulle intervjua Pat efter halva auktionstiden, och med förseningen så hann jag inte se mer än ett par utrop. Det visade sig senare att de inte på långa vägar hann ropa ut alla böcker de hade utan det blev en extra auktion senare, så jag lyckades ropa in en del i alla fall.
Som förberedelse för intervjun hade jag läst igenom artikeln om Pat i The Encyclopedia of Science Fiction som bokhandeln Avalon hade med sig ett exemplar av till kongressen och på så sätt skaffat mig lite bakgrundmaterial. Kongressens egen intervju av Pat var nästa punkt på programmet efter min intervju, och hennes tal låg ytterligare ett par timmar senare på dagen, så dem kunde jag inte dra någon nytta av. När Pat kom visade det sig att hon, Gwyneth och en del av arrangörerna fortsatt från kongressen till någon klubb på stan och dansat till klockan sex, så hon bad om ursäkt för att hon kanske var lite seg.
När tiden jag hade på mig för intervjun var slut och Pat rusade vidare till nästa intervju så var det dags för mig att jobba ett par timmar igen. Eftersom jag inte ville missa Pats intervju och tal även fast jag skulle jobba så lät jag min medhjälpare i form av en diktafon lyssna på de programpunkterna för att senare kunna återberätta dem för mig.
Den sista programpunkten jag gick på var ett föredrag vid namn ''Cloning and Identity in Alien Resurrection''. Hon som höll det var normalt föreläsare i filmvetenskap någonstans i England. Hon pratade (ruskigt fort) i en timme om olika infallsvinklar på identitet i främst den fjärde Alien-filmen, men tog även upp de andra lite grann. Då och då visade hon klipp ur filmerna som illustration till det hon sade.
Som avslutning på kongressen gick jag, Tommy och Lars-Olov Strandberg på jakt efter en restaurang. De skulle inte åka hem förrän dagen efter och hade ingen brådska. Jag skulle ju jobba i Oslo även veckan efter kongressen, så jag hade heller ingen anledning att stressa tillbaka till mitt hotellrum. Det slutade med att vi hamnade på samma kinarestaurang som jag varit på på torsdagskvällen. Vi tittade först på en japansk restaurang intill, men den var alldeles löjligt dyr. Inte det att det var något fel på kinarestaurangen, men det kunde ju ha varit intressant att prova en annan restaurang också.
På tisdagen efter kongressen passade jag också på att gå på Oslofandoms första-tisdagen-i-månaden-möte. De håller normalt till på ett ställe som heter Stortorvets Gästgiveri där jag satt i ett par timmar och pratade, drack öl och läste Johannes mötesfanzine innan det var dags att röra sig hemåt. Ytterligare ett antal av kongressens mer långväga gäster infann sig här framåt kvällen. De här mötena är, precis som våra i Linköping, trevliga. Det är synd bara att gästgiveriet är så rökigt.