En bättre konfekt 98

En kongressrapport av Sven Holmström

En bättre konfekt 98 var också Upsala SF-möte VII.

Tinbad Töfararen berättar:

Där stod ett par långhåriga män vid stegen. Det slog mig just då inte att dessa kunde vara något annat än just långhåriga män, så jag blev alltmer brydd när jag av de två Persson blev vallad uppför stegen och de till och med hälsade på de två väktarna med manar. När vi väl embarkerat och luckorna slagit igen bakom oss blockerades vår väg av ännu en väktare. En försynt doft av bränt kött störde ett kort tag mina sinnen. Jag förstod först inte ursprunget till doften, men jag erinrade mig snart vad min bror Adjinbad har berättat om hur roddarna på vissa större slavskepp fick nummer inbrända i skinnet för att vara lättare att hålla reda på. Och mycket riktigt, ingen släpptes längre in i den lilla briggen om inte personens namn först hade bränts in i pannan.

Först när jag kommit över den första smärtan insåg jag att detta var kongressbriggen och att även de två långhåriga vid stegen var krokodiler som jag, mina resekamrater och alla de krokodiler jag hade väntat mig att möta på kongressen. Och inte bara krokodiler vilka som helst, utan namnkunniga sådana, som genom årens lopp har utgivit åtskilliga marsipanblad. Plötsligt fann jag mig vara omgiven av en mängd krokodiler, personer som jag tidigare endast har läst om i marsipanblad eller haft telegrafiska debatter med.

Kvällen förflöt på lämpligt sätt, med paneldebatter och en del besök i baren, de mesta har som brukligt på ett märkligt sätt har fallit i glömska. Dagen kröntes av en charadtävling där vi Linköpings krokodiler vann över de övriga lagen, kanske inte genom att prestera något som de andra inte förmådde, utan snarast genom att ha mutat en och annan norna.

När fredagen, (som av arrangörerna i deras aldrig svikande khrokodiilskhet var utnämnd till torsdag) min första kongressdag någonsin, tillslut var till ända gick jag och Tommy bland Upsalas pirar och gondoler till hotell Basic, där vi hade hyrt rum i vandrarhemsdelen. Ett par ytterligare krokodiler hade lagts i samma rum, så att vi slapp beblanda oss med mondän. Själv hyrde jag rummet för det facila priset av noll, då Upsaliensarna hade varit vänliga nog att ha mig där som krokodilhedersgäst.

Jag antar att det sedan blev lördag. Tommy skulle kollationera antikvariat och kanske något annat, så jag gick själv ut och betraktade staden, samtidigt som jag läste kongressboken och kom fram till att det intressantaste av allt i denna, förutom uppslaget med programmet, var Matthias Palmérs novell Meta.

En i mitt tycke mycket lustig sak om en något märklig universitetskurs. Fast visst är den inte så långt ifrån verkligheten. Det finns mycket, särskilt universitetskurser, som knyppling eller ''Ledarskapsprocessen -- i ett kommunikativt perspektiv''. Förövrigt så knuffar Andreas L. Gustafsson mig ytterligare ett steg närmare att verkligen läsa Robert E. Howard med sin artikel. Magnus Erikssons artikel om Gösta och hans pris samt ''Anders'' (min bror på omvägar) beskrivning av hur jag påträffade krokodilheten och om mitt liv innan är khrokodiilska texter av den typen jag är väldigt svag för, men som inte heller kräver någon ytterligare kommentar. Förutom detta är det svårt att undgå att citera vad hedersgästen Jörgen Peterzén säger i Ylva Spångbergs introduktion av honom, Vår man i Novominastirithsk.

''Jag föddes på våren 1941, sent i maj. Fåglarna sken och min mor nedkom med mig, till stor förundran för min far. Jag hade svart hår och päronformat huvud. Så småningom försvann de yttre kännetecknen på att jag var ett päron.''

Hade detta varit en god saga så hade naturligtvis Upsalas alla fåglar lyst och skimrat som polerat silver i den Mörkes pannben, men detta är ingen ordentlig saga. Här tvingas vi följa de mer strikta regler som den verklighetsanknutna form jag här valt kräver.

När jag vandrat omkring i halvannan timme eller så börjar jag gå ned mot kajen och sedan ta mig ut bland pirarna, för att ta mig fram till briggen. Efter en något pinsam incident av vilsekommande -- som naturligtvis berodde på en uppochnedvänd karta -- hittar jag till slut det jag söker och äntrar farkosten.

Lördagens program började med en paneldebatt om amerikansk och engelsk fandom -- hur förhåller vi oss till dem och går det att kommunicera med dem? Nästa paneldebatt hängde tematiskt nära ihop med den förra, när vi träffar på märkliga varelser med märkliga kroppsdelar och konstiga läten, hur kan vi göra oss förstådda? Båda debatterna innehöll underhållande prat, men föga nytt. Den mest underhållande av samtliga paneler var definitivt den nästföljande, med början 14.30, som var en nostalgitripp i marsipanbladens värld. Panelen bestod av Johan Frick, Martin Andreasson, Ylva Spångberg samt Hans Persson. Alla utom Hans hade med sig en liten bunt blad, med klassiska eller helt enkelt orimligt lustifierande texter. De flesta i lokalen, åtminstone eder Tinbad drabbades av smärtsamma skrattattacker under uppläsningarna. Jag har hört att en inspelning skall vara mycket svår att få tag på, så ni som inte var där för väl börja rota i marsipanbladshögen.

Angående paneldebatterna i allmänhet kan sägas att flera av dem höll oväntad hög kvalité, medan andra av ämnena helt enkelt är svåra att behandla så här. I de flesta av debatterna var ordningen kanske inte det mest framträdande. Det var ju kul ändå, men kanske kan det göras ännu bättre. Av moderatorerna minns jag endast två. Ingen glömmer Karin Kruse, som utropade sig till diktator och jag tror att just då att det var väldigt få tvivlande. En framtida strategi när man befarar att ämnet för en debatt är hopplöst är att använda Kruse som moderator. Då kan det knappast bli helt tråkigt.

Av de debatter jag såg var den modererad av Linnea Anglemark (vad debatten handlade om har jag alldeles glömt) troligtvis den mest välorganiserade, och detta åstadkom hon på något sätt utan Kruses kraftmetoder. Lite imponerande. Förutom detta rullade hela tiden ett filmprogram, som jag visserligen tyckte såg mycket intressant ut, men jag gläntade bara lite på dörren ditin en gång. Man hade annat att göra.

På lördagskvällen blöttes många strupar med lagom mängder öl, och åtminstone bland de människor jag rörde mig upphörde samtalen alltmer att handla om science fiction och krokodiilskheten började kännas som ett självändamål. Jörgen Peterzen höll sitt mycket underhållande hedersgästtal. Strax därefter fick Johan Frick det prestigetyngda Ghöstapriset, det fysiska priset bestående av en planka på vilken en jordnötspåse och en cola var fastklistrade. På den var inpräntat med Ghöstas skrämmande handstil: ''Ghösta nitar såna som Johan Frick''. Hur handgripligheterna mellan Frick och den något häftige Ghösta gick till är visserligen en intressant berättelse, men de skall ej tas upphär.

''Kulturkvarten -- Ylvas och Martins poesihörna'' hette lördagens sista programpunkt, och är det evenemang från denna kongress som kommer att blir klassiskt, om historieskrivarna har någon rättvisa. Mycket gott har redan sagts om deras förträffliga diktuppläsning, som var riktad till de krokodilskt bevandrade, men jag såg det ändå som kongressens höjdpunkt. Och de referenserna jag inte genast förstod klarades strax ut, då Ylva för mig, Ante, Åka och Wahlbom höll en historielektion om dessa viktiga ämnen.

Det blev söndag morgon på Hotel Basic. På väg ut ur hotellet stötte jag på Jörgen Peterzén (på vilkens rum det beryktade roompartyt hade ägt rum kvällen innan, fick jag senare reda på) och vi gick samman ned till kongressen och diskuterade bl.a. vilka som var Sveriges största städer. Det rådde en trevlig och lagom nedtonad dagenefter stämning hela dagen. Jag köpte böcker och marsipanblad på auktionen, och visst blev jag lite avundssjuk på Ante och Åka som ropade in en nästan komplett samling av Vheckans Ävfentyr.

''Vart är människokroppen på väg?'' undrades det i kongressens sista paneldebatt. Säkerligen var det mer än en som sade att den var på väg hem, då detta var vart de flesta strax skulle. Förutom denna lilla lustighet tänkte jag inte kommentera den debatten mer. Istället ska jag beröra vad den gamle tyske litteraturkritikern Friedrich Schlegel skrev redan på 1790-talet: ''En kritiker är en läsare som idisslar. Han bör alltså ha mer än en mage.''

Detta är ett svårtolkat citat, man kan se det som önskan att han ville ha mer än en mage för att ordentligt kunna sköta sitt jobb. Det går även att se som ett rop på hjälp; han vågar inte medge att han har mer än en mage, utan låter sin ångest skrika ut i dessa förtäckta ordalag. (För även om dessa extra magar hjälper honom i sitt kritikervärv (mestadels i tidningen Athenäum, som han startade tillsammans med sin bror) så var de säkert till stort obehag på många andra sätt, både kosmetiskt och rent funktionellt (då människokroppen knappast på så kort tid kan ha anpassat sig fullt ut).

För science fiction-läsare är troligtvis det mest naturliga att tolka det som att Schlegel här försöker förutsäga en biologisk utveckling av människan. En utveckling som skulle leda till en stark differentiering av mänskligheten. Även om Schlegel nu inte var biolog så kan man tycka att han borde ha ganska god insyn i frågan, från ett lekmannaperspektiv.

Längre än så kommer dock inte jag i denna fråga, jag känner att rapporten börjar nalka sig sitt slut. På hemvägen hade skaran som skulle med solvindskeppet till Linköping växt, förutom jag och de båda Persson var vi förstärkta med Ahrvid och Britt-Louise. Innan vi kröp ned i kryokamrarna åt vi på en asiatisk restaurang där mycket dryftades, sade Ahrvid att radioaktivitet inte var så farligt samt att det borde byggas mer järnvägar. Själv tror jag mer på laseraggregat kring våra stjärnor, så att dessa fördömt långsamma solvindsskepp kan köras med i stort sett oförminskad acceleration även lång ifrån stjärnor. Ahrvid satte vi ungefär halvvägs till Linköping ned i en välanpassad omloppsbana, så att han långsamt skulle kunna glida ned tämligen nära sitt hem, utan att slå sig allt för mycket. Tur att dom har låg gravitation i Stockholm, något sådant skulle aldrig gå att genomföra hemma.

Kryoaggregaten fungerade bra, något tjall vid uppvaknandet bara, men när jag väl hade vandrat från rymdterminalen i Ryd var jag nästan upptinad.


LSFF:s hemsida