Det här är inte någon fullständig kongressrapport, jag vill bara ge er Månbladsläsare några intryck och tankar efter första deltagandet i en världskongress.
Människorna var glada, vänliga och hjälpsamma både i butiker, taxibilar, på hotellet och även på gatan där alltid någon kom fram och frågade om jag behövde hjälp så fort jag vecklade ut min karta. Sedan var det ju ett litet problem att en del talade med så stark dialekt att det var svårt att förstå dem, men deras vänliga ansikten gick inte att ta fel på.
Även om Glasgow inte är en turistort som kan jämföras med grannen Edinburgh var allting mycket välordnat för en besökare. Det fanns ett stort turistkontor i centrum där man kunde fråga om råd och köpa biljetter till en mängd bussturer ut från staden till exempel till Skye eller Isle of Arran. Alla stadens museer var gratis för ''vi vill välkomna våra gäster'' sa guiden på den informativa stadsrundturen som avgick varje timme från ett torg i centrum.
Att stan var så lite turistanpassad att det nästan var svårt att få tag på vykort att skicka hem till släkten var bara en fördel i jämförelse med Turkiet som jag besökte förra året och där man praktiskt taget fick hålla försäljarna ifrån sig med våld.
En världskongress är så stor och så mycket pågår samtidigt under en så koncentrerad tidsperiod att bara man tar en kort paus för att äta en bit känns det som om man missat något viktigt. Varje val att göra en sak betyder att man väljer bort tio, tjugo andra.
Sedan dröjde det ju inte så länge innan jag sansade mig och insåg att man inte behöver gå på alla programpunkter som ser intressanta ut och att konstutställningen står faktiskt kvar i morgon också.
Ibland korta men intressanta samtal efter någon programpunkt med den eller de personer som slumpen råkat placera bredvid mig i publiken. Det kunde verkligen vara givande att höra andras intryck av det som sagts under en paneldebatt eller ett föredrag.
Höjdpunkter var också alla de trevliga middagarna på indiska, kinesiska, kurdiska eller andra exotiska restauranger tillsammans med främst svenska och ibland norska kongressdeltagare. Under våra kongresser i Linköping har jag som medarrangör varit så upptagen av själva kongressandet att det blivit lite tid över för annat. Nu fick jag chansen att umgås, prata och lära känna några svenska fans i vart fall lite bättre.
Det är intressant att få en liten inblick i arrangemangen bakom en kongress, särskilt när den är av sådan storlek.
Arrangörerna verkade också uppriktigt glada och tacksamma när folk ställde upp så det kändes verkligen som om man gjorde nytta och var till hjälp.
Har man lika stor tur som Carolina Goméz Lagerlöf och jag kan det också leda till att man blir bjuden på fest. Vi jobbade båda i registreringen och satt vid borden bredvid varandra när en kille som jobbade i närheten och som vi pratat lite med innan kom förbi, sa att han tyckte vi verkade som om vi skulle uppskatta att få komma på fest och överlämnade några inbjudningar som han fått från ett bokförlag.
För säkerhets skull kanske man ändå inte ska binda upp sig genom att redan tidigt lova bort sig för alltför många timmars arbete. Det finns alltid mer att göra och den som provat jobba, trivts med det och vill ta på sig fler timmar som gopher kommer knappast att sakna uppgifter.
Det som förvånade mig lite var att så pass många programpunkter ändå var sådana gamla klassiker som tycks förekomma på de flesta kongresser. ''This panel is an old convention warhorse'' sa James White om en programpunkt där han deltog. Med de resurser som fanns tillgängliga tycker man inte att paneldebatter som den om fantasy håller på att ta död på science fiction ska behöva hållas -- igen.
Men kongressarrangörerna kanske bara ger kongressdeltagarna vad de vill ha för nog satt folk och lyssnade även till paneler om de mest uttjatade ämnen, eller också är det så att när en berömd författare lägger fram ett argument under världskongressen vill man lyssna även om man hört samma argument från en kompis under en debatt på sin lilla lokala kongress förra månaden.
Jag kan dock inte låta bli att undra om inte kongressen hade blivit lika bra om man skurit bort några av de mest standardiserade programpunkterna, även om det hade lett till att man bara kunde erbjuda sju-åtta programpunkter samtidigt istället för tio-elva.
Även om det blir dyrt tycker jag att alla bör unna sig att delta någon gång och för mig har Intersection verkligen givit mersmak som gör att jag ser fram emot både våra små svenska kongresser och framtida världskongresser.
Jag kanske inte har råd att delta nästa år eller nästa men vi kommer att ses på någon världskongress i framtiden, om det nu blir 1997 eller 1998 eller 1999 eller ...