I samband med Östan om sol fick jag dessutom tillfälle att avsmaka ett bokmöte ā la SFSF. Eftersom jag lyckats få till det så att jobbet skickade mig på kurs till Stockholm i fyra dagar precis innan Östan om sol skulle gå av stapeln så föll det sig så att jag befann mig på plats när SFSF skulle avhandla Michael Swanwicks The Iron Dragon's Daughter. Att jag inte hade läst boken bekymrade mig föga, det händer ju som bekant ganska ofta på LSFF:s bokmöten att färre än alla har läst den aktuella boken. Intet ont anande följde jag efter Anders Holmström ned i en skum källarlokal där en tydlig aura av cigarettrök redan hade infunnit sig. När vi bestämt oss för att det inte skulle komma fler och inventerade de närvarandes läsning så visade det sig att det endast var jag som inte hade läst boken. Lätt förundrad över detta kastade jag mig glatt in i debatten ändå -- att inte ha läst boken ska ju som bekant inte vara något hinder för att ha en åsikt. Efter ungefär en timme så ansågs boken utdiskuterad och då börjar plötsligt alla att resa på sig och röra sig mot dörren. Inte riktigt likadant som i Linköping där den aktuella boken kan avhandlas på en kvart av ett femtimmars bokmöte.
Nåväl -- ett par dagar efter denna omtumlande upplevelse så var de då dags för den riktiga kongressen. Nu visste jag ju åtminstone vart det var jag skulle och även om lokalen är skumt konstruerad bitvis så är det åtminstone inte någon inrökt källarlokal. När jag kommer till receptionen så konstaterar jag att jag inte känner igen någon mer än Carolina Gomez. Dock var det ju inte så många personer där tänker jag, tar mitt program och kollar vad som pågår just för stunden. Det visar sig att det just ska bli intervju av Stephan Grundy, den andra hedersgästen förutom Robert Jordan. Eftersom jag dels tycker att intervjuer brukar vara ganska intressanta oavsett vem författaren är och dels det inte finns någonting annat att göra så går jag upp till den utsatta lokalen. När jag kommer dit så finner jag ett femtiotal personer i publiken. Efter att ha tittat igenom dem ett par gånger så konstaterar jag att jag känner igen endast ett par stycken av dem. Det verkar inte finnas en enda person därinne som jag kan namnet på. Dessutom verkar det som om publikens medelålder är klart lägre än vad den brukar vara på science fictionkongresser. Den enda som jag egentligen känner igen är Johan Anglemark som är den som fått uppdraget att utföra själva intervjun. Stephan Grundy visar sig vara en ganska kortväxt kille med långt ljust hår som ser ut som vilken svensk som helst. Dock är han amerikan även om han just nu skriver doktorsavhandling om Oden vid Uppsala universitet. En ganska stor del av intervjun kommer också att handla om nordiska myter. Dels använder han dem (framför allt Nibelungens ring med tillbehör) i sin roman Rhinegold och dels är han aktiv i en förening som ägnar sig åt att praktisera fornnordisk religion. Bland annat beskrev han deras problem med att få omvärlden att förstå att de inte i och med det var nynazistiska skinheads.
Mot slutet av intervjun så smög sig Lars-Olov Strandberg in och förevigade det hela med sin kamera och jag drog då en lättnadens suck. Det kanske skulle bli lite ordning på den här kongressen också, trots allt. En svensk science fictionkongress utan Lars-Olov Strandberg går ju knappt att föreställa sig. Efter detta fanns det egentligen bara en punkt till som verkade vara intressant och det var ''The Uses of Myth in Fantasy'' som skulle vara ett samtal mellan Stephan Grundy och Robert Jordan. Stephan Grundy bygger som sagt sin roman mycket handfast på legenden om Sigfrid. Robert Jordan sade sig i stället ta alla myter han kom över, läsa vad han kunde hitta, lägga i en stor gryta, röra om och se vad som flöt upp till ytan. Jag måste medge att jag blev lite avundsjuk när han berättade om hur han läste ungefär 300 böcker per år. Dessutom hinner han ju uppenbarligen med att skriva en hel del också. Den efterföljande debatten började med att de närvarande författarna argumenterade lite grann för sina respektive syner på hur man bör använda existerande myter i romaner -- Stephan Grundy ansåg att man bör hålla sig till sin förebild mer eller mindre noga och låta det vara bra så medan Robert Jordan tyckte att det var OK att låna material från massvis med olika myter. Om man hittar någonting som man tycker om så ska man ta vara på det sade han, om man sedan inte tycker om resten av det som hör till så är det bara att kasta bort det. Man kan ju antingen låna in något passande från annat håll eller helt enkelt skriva i själv i hålen som blir.
Efter detta så blev det intervju med redaktören Harriet McDougal (gift med Robert Jordan). Jag tror att det hela främst rörde sig om förlagsbranschen men det var ganska tråkigt så jag lämnade dem åt sitt öde rätt snart. Efter en sväng i lokalerna så drog jag mig slutligen hemåt till min säng i andra änden av stan.
På förmiddagen på lördagen var det inte något intressant på programmet så den tiden ägnade jag åt att äta och botanisera i SF-Bokhandelns sortiment. När jag väl kom underfund med att det faktiskt pågick ett program också så kom jag in lagom som Robert Jordan blev färdigintervjuad. Av det lilla jag hörde så verkade det som om det hela var ganska specifikt för hans böcker som det tycktes mig att alla närvarande på kongressen utom jag läst så det gjorde nog inte så mycket att jag missade större delen. Att jag var ganska ensam om att inte ha läst Jordans hela produktion blev förresten uppenbart redan strax innan hans tal. Medan jag undersökte de försäljningsstånd som fanns på plats (ett halvdussin eller så) så började kön rada upp sig till att han skulle signera böcker. Det stod säkert trettio personer där på en gång som mest vilket ju är en rätt ansenlig andel av de närvarande. Jag vet i och för sig inte hur många deltagare kongressen hade, men det kändes inte som om det var speciellt många över hundra. Å andra sidan är lokalerna i Kårhuset i Stockholm ytterst underligt konstruerat så man har inte en chans att skapa sig en överblick över situationen. När jag gick lite mer i närkamp med kön för att se vad det var som pågick egentligen så visade det sig att det här var boksignering av lite annorlunda karaktär än vad som brukar försigå på ConFuse. På ConFuse har folk oftast kommit med någon eller några böcker, ganska ofta inköpta på plats efter rekommendation av hedersgästen i fråga. Här kom den ena efter den andra med stora kassar med hela Wheel of Time-serien i väl lästa kopior, i förvånansvärt många fall dessutom inbundna. Jordan berättade hur han brukade dra på sig amerikanska bokhandlares irritation på signeringar där. Då och då kom det fram personer till honom och ber honom signera den senaste delen av serien (del sex eller så) inbunden samtidigt som de talar om att de inte har läst de tidigare delarna men hört att den här ska vara väldigt bra. Han brukar då rekommendera dem att ställa tillbaka den stora dyra inbundna senaste delen och istället hämta den billiga pocketutgåvan av första delen och låta honom signera den istället.
Efter dessa Jordan-punkter så intog John-Henri Holmberg podiet i stora salen och talade om fantasy och i första hand sin snart utkommande bok om genren. Han berättade om att han och en norrman (jag tror att det var Øyvind Myhre) kommit överens om att de skulle skriva varsin bok om fantasy. Norrmannens kom ut kring 1975. John-Henri blev lite försenad. Föredraget bestod i stort av att JHH berättade om diverse tidig (publicerad före Tolkien) fantasy och lade ut texten en del om den definition av fantasy (till skillnad från science fiction) som han använde sig av i sin bok. När detta avslutats så passade jag på att diskutera lite med JHH, Anders Holmström, Lennart Uhlin och Magnus Eriksson, en extremt rökig diskussion som faktiskt fick tillställningen att kännas nästan som en science fiction-kongress.
Några övriga ''riktiga'' programpunkter tror jag inte att jag var med på. Däremot tittade jag in lite grann då och då på fantasyversionen av Jeopardy! som Malte Andreasson och anhang höll i. Det var en sann fröjd att se hur Magnus Olsson formligen sopade golvet med sina motståndare (om man nu kan kalla dem det, de fick knappt en syl i vädret). Efter detta så närvarade jag vid utdelningen av Alvar Appeltoffts Minnespris vilket visade sig gå till write-in-kandidaten Magnus Eriksson och inte till någon av de två nominerade som var Tommy Persson (redaktör för Månblad Alfa) och Carl-Mikael Zetterling (redaktör för Spektra SF). Förhoppningsvis kommer Alvarkommittén att vakna till bättre innan de delar ut nästa års pris. Det vore ju kul om priset kunde gå till lite mer aktiva fans. Inget ont i att vederbörande varit aktiv länge, men det vore trevligt om han faktiskt är det fortfarande också. När denna mycket korta ceremoni avklarats så stängde programmet ner totalt på grund av att det skulle avhållas bankett (eller gästabud som man föredrog att kalla det) där det skulle vara fantasytema, tal av hedersgästerna och diverse allmänna Tolkien-jippon. Samtidigt som jag drog mig ner mot tunnelbanan så började det cirkulera en alarmerande mängd personer som klätt ut sig i diverse mer eller mindre fantasyiga slängkappor och liknande. Programmet fortsatte även på söndagen men då hade jag redan åkt hem. Som en annorlunda upplevelse någon gång så var Östan om sol trevligt, men jag föredrar utan tvekan vanliga science fictionkongresser. Dessutom tror jag att det blir mycket bättre stämning på kongressen, speciellt på en så här pass liten kongress, om hedersgästen är någon som inte är fullt så känd som Robert Jordan. Som det var nu så verkade det som om han mer eller mindre konstant var omgiven av en svans av beundrande småfans.
Eftersom den förra inkarnationen av Conscience inte gjorde något intryck hos mig som genomlyckad och välplanerad så befarade jag att det skulle kunna uppstå en del missöden även denna gång. Så farligt var det inte får väl sägas. Dock blev man lite misstänksam när man till slut hittat den (enda) skylten som, gömd bakom en Volvo, indikerade var kongressen skulle hållas. Förra kongressen hade man formligen bombat Medborgarplatsen med omnejd med reklam och pilar som talade om vart man skulle. Denna gången fanns det bara en skylt utanför dörren. När vi trots detta klev in så fann vi oss i en hall (i brist på bättre ord) som ledde vidare via en smal korridor (max en meter bred) till en spiraltrapp. Efter en våghalsig klättring i denna smala trappa några varv så var vi slutligen nere i vad som tydligen var kongresslokalen. Den omedelbara reaktionen var ''Så ... så ... så annorlunda''. Det rum som man först nedsteg i verkade mest som ett källarförråd. I andra änden av lokalen fanns en till synes helt vanlig pub. Det var i det angränsande rummet som den verkliga överraskningen fanns. Här inne var det en stor källarlokal som såg ut ungefär som ett parkeringshus (komplett med samma inbjudande möblering) med som komplement försett med ett rejält lager grus på golvet. Det visade sig senare att lokalen normalt användes som inomhusbana för boulespel. Väl nere vid receptionen testade vi deras beredskap genom att meddela att vi hade anmält oss i förväg men bara betalat stödjande och att vi till råga på allt endast ville betala för lördagen. Detta föranledde en hämtning av moraliskt stöd i form av ytterligare en kongressansvarig.
När vi kom in i lokalen så visade det sig att de närvarande sönderföll i två distinkta grupper. Dels fanns det en samling gamla kända ansikten och sedan fanns det ett förvånansvärt stort antal total okända ansikten som hörde till diverse ryssar, litauer, fransmän, ukrainare, etc. Det program som började när vi kom var ''Robotik'', ett föredrag av någon som hette Lee Sandberg och som efter ungefär trettio sekunder degenererade till en beskrivning av vilka typer av processorer han använd och varför just de var bra. Inte speciellt intressant. Jag passade på att utnyttja tiden till att proviantera istället.
Nästa programpunkt som jag tittade på var ''How to write SF'' där bland annat hedersgästen Norman Spinrad, hans fru N. Lee Wood och Stephen Burgauer, en amerikansk författare på genomresa medverkade. Titeln på panelen till trots så handlade det egentligen inte speciellt mycket om hur man skriver science fiction utan i första hand hur respektive författare hade lyckats få sitt första manuskript sålt.
När detta var avklarat så skulle det bli frågesport och Ahrvid gick runt och samlade ihop deltagare till ett svenskt lag som skulle möta ett ''internationellt'' lag bestående av en finne, en fransman och någon mer jag inte kommer ihåg. Britt-Louise gjorde misstaget att ställa upp i det svenska laget och fick raskt konstatera att science fiction måste vara ett viktigt ämne i grundskolan för finnar eller någonting åt det hållet. Utan att avslöja hur det gick så kan jag bara konstatera att BLV inte fick med sig någon pokal hem från tillställningen. Efter frågesporten så kom först en panel om ''Sf utan text'' och sedan en paus för matintag. Efter pausen skulle Norman Spinrad hålla sitt hedersgästtal. När klockan slagit 18, Spinrad intagit sin plats bakom bordet, publiken radat upp sig och alla väntat ytterligare femton minuter eller så hade fortfarande ingen från kongresskommittén visat sig för att dra igång programmet. Vid det laget tröttnade vi och Spinrad startade för egen maskin utan introduktion. Ganska snart efteråt kom Ahrvid in och konstaterade att vi lyckats komma igång utan honom. Spinrads tal var inte så speciellt upphetsande. Det verkade inte som om han lagt ner speciellt mycket energi på att förbereda det utan det kände mest som improvisation. Å andra sidan var han tillräckligt rutinerad för att det inte skulle verka rörigt trots detta.
De två punkterna som följde på detta var hedersgästfilmvisning där Ralph Lundsten visade diverse experimentfilmer och sedan någonting märkt ''Överraskning'' som jag inte för mitt liv kan påminna mig vad det var för något. Det var antagligen inte så intressant. Filmer tittade jag inte på så de kan jag inte uttala mig om.
Under kvällen hade vi fått reda på av Jörgen Forsberg att det skulle hållas en halvmara på söder och att det antagligen skulle stängas av både här och där. För att slippa fastna mitt i denna sportsörja så bestämde vi oss för att åka hemåt efter halva nästa programpunkt. Denna punkt som hette ''Översättaren mardröm'' förvånade mig lite grann så tillvida att den bjöd på både Ahrvid Engholm och Anders Bellis i samma panel. De skällde inte ens på varandra under den halvan av panelen som jag såg. Panelen i sig var ganska bra, även om den led en del av att moderatorn Jörgen Städje då och då blandade sig i debatten och försökte ''återföra'' den till sin plan som inte hade speciellt mycket med det hela att göra. Till exempel tyckte han att ett av de största problem en översättare har att bekymra sig om är att det kommer någon annan och gör en layout som han inte gillar på hans text. Jag tror inte att han riktigt har förstått vad en översättare förväntas syssla med.
När halva denna panel avverkats reste vi oss då för att försöka slippa undan det värsta sportfåneriet. Det visade sig snart att det var i sista minuten. När vi kom ut till den vägen som vi trodde vi skulle kunna åka så kom vi bara en bit, sedan stoppades vi av en polis som inte hade en aning ur hur man skulle åka för att ta sig någonstans, bara att vi var tvungna att köra åt andra hållet. Att inte veta någonting om vad som var avspärrat och inte eller hur man skulle åka för att komma någonstans visade sig snart vara en sjukdom som fler poliser led av denna kväll. Det måste vara närheten till sportevenemangen som påverkade dem. Till slut tvingades vi åka mot Nynäshamn och sedan snedda tvärs över ett halvdussin förorter söder om Stockholm, vilka jag inte ens hört talas om tidigare.
Det visade sig dock ganska snart att det fanns mycket att göra på en världskongress. När man är van vid att få hela kongressens program på ett uppslag i programboken så blir man lite ställd när programmet visar sig vara en hel liten pärm med index kors och tvärs samt att det kommer ut ett ''pink sheet'' varje dag med dagens program så som det troligen kommer att se ut, till skillnad från hur arrangörerna trodde att det skulle se ut när programboken gick till tryck. Bara denna lapp innehöll två sidor fullpackade med programpunkter.
Nästa storlekschock kom när man lyckades navigera sig genom ett antal flyghangarstora lokaler och kom in i försäljningsrummet. Med så många bokhandlare på ett och samma ställe inser man omedelbart att det kommer att bli dyrt. En annan sak som var lite ovant var att man ideligen mötte personer i korridoren som man kände igen som författare, till och med riktigt kända författare, men som trots det inte var hedersgäster.
Efter att den initiala chocken hade lagt sig så blev det faktiskt även några stycken programpunkter besökta, även om det kanske borde ha varit fler. Att dammsuga försäljningsrummet efter intressanta saker och insupa atmosfären tar en hel del tid det också om man gör det ordentligt. Det var nog tur att jag inte dessutom anmälde mig som gopher. Ursprungligen funderade jag på det, men bestämde mig för att jag var där för kort tid. Antagligen ett bra beslut.
En av de trevligaste programpunkterna jag besökte var två stycken. Eller i själva verket massvis. Det fanns någonting som hette ''Kaffe-klatsch'' vilket innebar att man fick skriva upp sig på listor för de författare man ville sitta ner tillsammans med i en grupp på upp till tio-femton personer. De flesta grupper verkade hålla sig mellan fem och tio personer, men det fanns undantag åt båda håll. Listorna för till exempel Delany och Bujold var fullskrivna flera gånger om. Jag skrev som sagt upp mig för två författare -- Ian McDonald och Peter F. Hamilton. Ian McDonald för att jag läst (nästan) allt han skrivit och tyckt om det och Peter Hamilton trots att jag inte läst någonting av honom men med en baktanke om att han kanske skulle kunna passa som hedersgäst till ConFuse. Trots dessa något varierande förutsättningar så hade jag mycket trevligt under båda dessa timmar. Peter Hamilton berättade bland annat att han lyckats sälja sin första roman på ett ganska ovanligt sätt. När han fick en novell publicerad så ville tidningen ha ett par rader av honom om vad han sysslade med och han skrev ''Jag skriver en roman''. En redaktör på Pan läste novellen och blev intresserad och bad att få se på romanen.
Överhuvudtaget så tycker jag att allting verkade fungera som det skulle, det allra mesta startade på utsatt tid och innehöll i allmänhet de personer som utannonserats i programmet. En sak som var lite störande och som man tydligen inte kommer ifrån oavsett vilken typ av lokal man använder var att man i de små salarna stördes en del av program som pågick i angränsande lokaler.