Filmerna i fråga visades den 29/6 och 30/6 i år, 1995, och var
följande; Fruktbarhetsriten (The Dunwich Horror, 1970), som
visades på TV 6, Dark Angel (Dark Angel, 1989), på TV 4,
och Skräckens ö (1994), på Femman.
Som redan påpekats bygger filmen löst på Lovecrafts novell med samma titel som filmens originaltitel. Detta föranledde mig att förvänta mig någon sorts omnämnande av denne i filmens för- och eftertexter. I och för sig letade jag bara halvhjärtat, men jag hittade ingen referens till upphovsmannen. Om man i From Beyond kunde ha hyggligheten att påpeka sin tacksamhetsskuld till Lovecraft, och hans novell med detta namn, trots att filmen är en sorts uppföljare i splatter- och gore-traditionen, förlagd till senare tid, med inslag av sexuella perversioner som krydda, tycker jag att det bara är rimligt att man borde ha omnämnt författaren i Fruktbarhetsriten.
Berättelsen utspelar sig i och omkring de fiktiva New England-städerna Arkham och Dunwich. I den förra ligger ett universitet, vid vilket berättelsens protagonist Henry Armitage är filosofie doktor, med en skum bok, Necronomicon, i sitt bibliotek. Till biblioteket kommer antagonisten, Wilbur Whateley, från den senare staden, för att konsultera boken i jakt på en hednisk ritual som är ämnad att föra in Wilburs bror i vår värld. Wilbur och hans bror är nämligen resultat av en rit som lät en ''Great Old One'', ett sorts kraftfullt väsen från en annan ''dimension'', vid namn Yog-Sothoth, göra en kvinna, Lavinia Whateley, havande med hans barn. Wilbur tog efter modern, och blev mer människolik, medan hans bror tog efter fadern, och blev osynlig, delvis fångad i den andra dimensionen.
I likhet med den ovan nämnda From Beyond har man i Fruktbarhetsriten gjort om historien, kanske för att vara mer publikfriande, kanske för att vara mer ''politiskt korrekt'' i samtidens ögon. För det första har filmmakarna valt att bygga upp berättelsen på en repetition av vad som i novellen enbart är en återberättad förhistoria, nämligen ritualen som gjorde Lavinia Whateley med barn med Yog-Sothoth. Denna gång är ''offret'' för ritualen dock en studentska vid Arkhamuniversitetet som charmas av den karismatiske Wilbur (i novellen en onaturligt stor, ful och otrevlig typ) och tas med till Whateleyresidenset i Dunwich, där hon drogas av Wilbur för att hållas under kontroll. Under drogens inflytande drömmer hon om näst intill nakna människor med psykedeliska ''krigsmålningar'', som dansar vilda danser, springer över gröna kullar och försöker få med studentskan i en extatisk ''love-in''. Dagen efter talar hon och Wilbur om sex, och senare hålls ritualen, som har en starkt erotisk underton med betoning på kvinnans njutning. Extatiskt ålande med särade lår på ''offeraltaret'' offrar hon sin oskuld (studentskan är naturligtvis oskuld!) åt Yog-Sothoth.
Allt detta är så politiskt korrekt för hippie-eran och flower power-rörelsen att man får kväljningar. Historien är dessutom transponerad till samtiden för att göra det hela ännu värre. Kläder, hårmode och attityder i filmen är typiska för det sena 60-talet, oaktat att berättelsen hos Lovecraft utspelar sig på 20-talet! Filmen som helhet är mycket mer sexinriktad än Lovecrafts noveller någonsin var.
Det finns ett antal punkter som jag retade mig på, förutom ovanstående, och dessutom ett intressant faktum som är värt att reflektera över en aning. För det första retade jag mig oerhört på kvinnornas framställning i filmen. De var allihop tämligen naiva, och dessutom behäftade med karaktärsattribut som osade manliga fördomar; kvinnor kan inte ta hand om sig själva utan måste ha hjälp av en man för att klara sig, kvinnor är nyfikna intill dumdristighet, kvinnor är drivna av sina känslor (vilket gör att de inte agerar rationellt och förnuftigt), kvinnor är objekt, användbara men osjälvständiga. Kvinnorna i filmen framställdes som offer, antingen rent handfast i det att de offrades i en rit eller blev offer för monstrets attacker, eller mer psykologiskt i det att de föll offer för Wilburs charm.
Det är intressant att observera att filmen visades på just TV 6, ''kvinnokanalen''. Dels är som sagt kvinnobilden i filmen inte speciellt smickrande, och dels har Lovecraft av feminister och freudianer utpekats som varande en kvinnofientlig sexualneurotiker, på varierande grunder. Inte är väl en film som denna lämpad att visas i en ''kvinnokanal''? Det är kul att spekulera litet i hur det kan komma sig att det trots detta är på det viset att filmen visades där. Det tänker jag dock inte göra här och nu, mer än att påpeka att TV 6 i likhet med de flesta TV-kanaler har en konservativ, nästan bakåtsträvande, samhällssyn.
Som avslutning vill jag bara påpeka att det fanns en del ljuspunkter i filmen, som till exempel framställningen av Wilburs bror, han som tog efter Yog-Sothoth. Möjligen berodde det på begränsad budget, men ''monstret'' visades aldrig länge, och som tittare fick man ingen klar bild av hur det såg ut, vilket gjorde att stämningen höjdes en aning. Jag avskyr nämligen filmer som visar ''monstren'' i detalj, om detta medför att ''monstret'' förklaras för tittaren, som till exempel är fallet i The Abyss och många andra filmer. Alien-filmerna är dock undantag.
Som sammanfattande omdöme kan jag väl säga att jag inte blev speciellt glad när jag såg vad dom hade gjort med Lovecrafts novell, och jag retade mig på att filmen var så fruktansvärt politiskt korrekt för sin tid. Dessutom var skådespelarinsatserna av så dålig art att man nästan skäms å histrionernas vägnar, samt att dialogen var i sämsta laget.
Filmen handlar om en polis (spelad av Dolph Lundgren) som får sin partner dödad i en operation där de försöker sätta fast en knarkliga. Strax efter att ligans ledare försvunnit från platsen dödas de kvarvarande ligamedlemmarna av en mystisk man, med hjälp av en ''målsökande'' flygande skiva. Mannen stjäl narkotikan, och använder den sedan för att mörda människor, via överdos, i staden. Det framkommer senare att mannen är en utomjording som är ute efter att framställa endorfin ur sina offers hjärnor; det vill säga, han är en ''knarklangare''. Utomjordingen förföljdes till Jorden av en polis, och dessa två skjuter sönder bilar en masse i sina duster, med hjälp av sina ''rymdpistoler''. Den utomjordiske polisen dödas, men lyckas först få Dolph att ta över hans jakt på brottslingen, och i slutet är det Dolph som stoppar denne.
Handlingen är inte speciellt avancerad, och saknar djup. Det är en sciencefiction-action-film ämnad att förse tittaren med tillfällig förströelse och underhållning, och detta lyckas den med. Filmen innehåller inte lika många logiska missar och konstigheter som de andra två här recenserade filmerna, men dock ett litet antal, och dessa kommer jag att ta upp här. Vad jag tyckte var bra, var att filmen inte är ett ''frosseri'' i High Tech-prylar, datoranimationer, och effekter, även om genren kräver sin del av explosioner och ''gadgets''. Filmen är med andra ord värd att se för annat än effekterna. Manuset är faktiskt riktigt hyfsat, liksom dialogen, som har betoningen på humor (vilket inte är så vanligt när det gäller Dolph Lundgren-filmer, vad jag har förstått). Titeln är i och för sig missvisande, eftersom den för tankarna till horror- eller thriller-genren, vilket det ju inte är frågan om här.
De ''fel'' som jag hittade i filmen är följande: När den utomjordiske polisen dör, exploderar hans kropp. Varför? Det fanns ingen förklaring, och om anledningen bara var att manusförfattaren inte ville att kroppen skulle finnas kvar som bevis, tycker jag att det finns bättre sätt att få den att försvinna på än en spektakulär explosion. Nu kändes det inte riktigt övertygande. Varför skulle kroppen explodera bara för att han dog? Om det är det normala i världen han kom ifrån skulle inte jag vilja bo där. Tänk att ha folk som exploderar hur som helst omkring sig! Folk dör ju litet överallt av olika orsaker. Innebär detta att intensivvårdsavdelningar och långvårdsavdelningar, etc., på utomjordingarnas hemvärld är sprängsäkra, och att sjukhuspersonalen tvingas gå omkring i skyddskläder för att inte själva skadas när andra dör? Nej, det verkar väldigt jobbigt. En annan sak som var en aning irriterande med polisens död, var att han hade självlysande blåvitt blod. Det påminde litet väl mycket om Predator. Måste aliens ha självlysande blod för att vara aliens? Är det rent av ett kriterium för att det skall vara en alien? Jag tror inte det.
Den utomjordiske langaren hade en flygande, målsökande skiva som flög runt och skar halsen av folk. En ''forskare'' i filmen förklarade att det var en oerhört stark självuppehållande elektromagnet som drogs till en speciell sorts elektriskt fält, nämligen sådana med människors ''frekvens''. Idén kan jag ställa upp på. Det verkar hyfsat trovärdigt, och förklarar (vad jag kan förstå) varför skivan var målsökande och kunde sväva av sig själv. Däremot förklarar detta inte skivans faktiska uppförande. Den flög nämligen från person till person. Om den nu fungerade så att den drogs till en människas elektriska fält, borde den väl rimligtvis stanna vid första bästa människa den träffade, tills den personen var död och det elektriska fältet försvunnit? Ett klart fall av logisk lapsus.
En annan konstighet, som känns igen från bland annat TV-serien V, är att utomjordingarna var oerhört dåliga på att hantera sina egna handeldvapen. ''Sikta, för f---n!'' var något man ville säga till dem. I stället sprängde de bort ett ospecificerat antal fordon, åtminstone en butik, och diverse annat i sina flertaliga konfrontationer. Den som senare lyckades träffa med deras ''rymdpistoler'' var (känns det igen?) en jordman, som aldrig tidigare hållit i ett dylikt vapen! Man kan bara fråga sig vilken sorts vapenutbildning dessa aliens hade på sin planet, och vilka enorma mängder ammunition det måste gå åt vid deras krig. Ammunitionstillverkarna på deras hemvärld borde vara bland de rikaste man kan tänka sig!
Apropå vapen, så var slutet på filmen en besvikelse. Rymdlangaren hade tre vapen; rymdpistolen, skivvapnet, och vad man väl får karakterisera som en ''cyberorm'', som användes till att injicera en överdos av heroin i langarens offer, för att stimulera produktionen av endorfin hos dessa. I slutet hade Dolph tagit langarens lager av raffinerat endorfin, och höll på att krossa flaska efter flaska för att reta upp langaren så att denne skulle följa efter honom. Med endorfinet som morot lyckades Dolph få langaren att slänga ifrån sig sin rymdpistol, som ändå inte var till mycket nytta om denne ville ha sitt endorfin kvar, med tanke på dess destruktiva kraft. Kvar hade langaren nu skivvapnet och cyberormen. Varför i hela fridens namn använde han inte dessa mot Dolph? Skivvapnet hade kunnat ge honom tid att ta sig fram till Dolph och lägga beslag på endorfinet, eftersom skivan skulle ha dragits till Dolphs energifält och på så sätt fungerat som täckande eldgivning och tvingat Dolph att ducka och hålla ögonen på skivan, det vill säga, skivan hade fungerat som avledande manöver. Cyberormen hade kanske varit mer ''riskabel'' att använda, eftersom Dolph kanske hade släppt endorfinet för att gripa tag i ormen (vilket han gjorde senare), men den hade inte orsakat att han fallit omkull om den träffat, och dess effekt hade inte utsatt endorfinet för direkt fara.
Ytterligare en sak som jag kom att tänka på angående rymdpistolerna är att de hade variabel inställning för effekten, men detta använde sig inte rymdisarna av. Det verkar mer som om detta var något som filmmakarna tänkt ut för att göra det svårare för människorna att klara av langaren, eftersom de först ställer in för låg effekt, och bara slår omkull honom. Dessutom borde rymdispolisen ju ha kunnat använda sig av detta för att knocka langaren, så att han kunde få ett bättre skottillfälle än om denne befann sig i rörelse!
Som sagt, inte ens denna film var helt fri från konstigheter, men trots det tycker jag att den var oväntat bra.
Skräckens ö har en historia som är misstänkt lik berättelsen i en annan film, The Kindred. De två filmerna har faktiskt så mycket gemensamt, att jag undrar om det inte är samma person(er) som ligger bakom båda. Filmerna har dels samma grundstory, dels samma ''lågbudgetkänsla'' över sig, dels snarlika make-up-effekter, dels lika dåliga manus vad gäller logisk stringens och vetenskaplig exakthet, dels snarlika B-skådisar i rolluppsättningen. Det blir lite väl många delar som är lika för att jag ska tycka att det är någon mening med att göra den senare av de två filmerna, vilken är just Skräckens ö. Filmen är gjord förra året, 1994, enligt tidningen, men dess övergripande atmosfär för tankarna till ett tidigare produktionsdatum, kanske 70- eller 80-tal, vilket ytterligare bidrar till att man som någorlunda bevandrad tittare associerar till The Kindred. På det hela taget får man intrycket att filmmakarna har fastnat i en formel, eller berättarstruktur, som tidigare visat sig användbar och som nu utnyttjas för att tillverka filmer med minimalt manusarbete; det vill säga -- ''why change a winning concept''.
De logiska fel jag upptäckte i filmen, utan att anstränga min observationsförmåga allt för mycket, är följande: För det första inträffade förändringarna i de ''förgiftade'' personerna alldeles för snabbt för att vara trovärdiga. Energi- och syreåtgången för att genomföra dessa skulle orsaka personernas död, antingen på grund av att deras kroppar konsumerades för att ge energi, eller för att deras celler helt enkelt kvävdes till döds av syrebrist. För det andra orsakade ''giftet'', eller om det var ett virus (det sägs inte klart i filmen), att de drabbade fick minnen implanterade. Det verkar inte speciellt trovärdigt att minnen skulle kunna lagras i vare sig ett gift eller ett virus, med nutida eller 70-talsteknologi. Detta är också en av de saker jag retade mig på; i filmen påstås amerikanska regeringen ha haft tillgång till avancerad genteknik på 70-talet. Tillåt mig tvivla! Ännu mindre troligt är att ett virus eller ett gift skulle kunna ge en person ESP, vilket är fallet i filmen.
Det förekom även en del andra saker som jag retade mig på i filmen, vetenskapligt tvivelaktiga saker som att ett motgift eller serum skulle vara fungerande efter 25 år i tropisk värme i en hydda ute i djungeln. En annan dylik konstighet var frukternas förändringar. I filmen hade gruppen lagt upp ett matförråd till nästa dag, och när de skulle äta frukost hade bananernas fruktkött förvandlats till en blå vätska, kokosnötterna hade blivit sköra i skalet och innehållet var fluorescerande grönaktigt och flytande. Kan genetiska förändringar orsaka denna konstiga förruttnelseprocess? Jag ställer mig tvekande till detta.
Ännu en sak som jag reagerade på var vattenvarelsen, och dess roll i filmen. Det framkom aldrig vad det var för något, om det var ett naturligt förekommande djur som genmanipulerats, eller om det var en före detta människa. I vilket fall som helst blev frågan om dess framtida öde inte besvarad i filmen -- tänkte gruppen leta upp den och döda den, till exempel? Eller tänkte de låta den fortsätta att vara ett potentiellt hot mot framtida besökare på ön? Varelsen hade full rörelsefrihet, men av någon underlig anledning stannade den kvar i vattnen runt ön under alla de år som förflöt mellan stationens ''nedläggelse'' och gruppens ankomst till ön. Varför? Migrerar inte dess art? Dessutom ''råkade'' den befinna sig just vid den strandremsa som gruppen landsteg på, i precis samma ögonblick som den anlände till ön. Tala om sammanträffande! Förutom detta så är det ju en regel i forskningssammanhang, när det gäller genteknik, att hybrider skall hållas säkert förvarade så att de inte kan ''rymma'' och föra sina manipulerade gener vidare till ''vilda'' arter. Detta förfarande frångick tydligen forskarna på ön, av någon anledning, vilket visar på en fruktansvärd brist på ansvar och vetenskaplighet, som inte verkar trovärdig.
Mitt intryck av filmen var således att den var en ''rip-off'' på The Kindred, med flera irriterande logikfel och dåligt förarbete. Skådespelarinsatserna var inte heller speciellt lysande, men det kan jag personligen ha mer överseende med.