Dörren öppnades. ''Kom in fort'', hojtade jag över dånet från skorstenarna. ''Du släpper in koldamm. Har inte du skiftet nu förresten?''
''Hade tre nattskift i rad de senaste dagarna. Ledig nu. Behövde pengarna.''
Jag gäspade och drog på mig byxorna. ''Till vad?''
''Nu har jag köpt den. Sändaren.''
Chem höll upp en liten låda han burit med sig: kubformad, tre decimeter i omfång och försedd med hål på lock och sidor.
''Kostade mindre än jag trodde.'' Ett belåtet frustande övergick plötsligt i en hickning och ett kortare hostanfall, och jag insåg att de nattliga fjortontimmarsskiften inte varit till fördel för Chems hälsa. ''Blev pengar över till mat. Den kan vi köpa på vägen.''
Jag spetsade öronen. ''Du menar ...'' Paus. Jag såg på Chem, som bara hade ögonen för sin låda.
''Men hur ska vi veta vart vi ska gå?''
''Är du dum? Tror du jag köpte sändaren som en leksak?''
Det hördes ett krafsande ljud inifrån lådan.
Nu förstod jag. ''Förlåt. Det är tidigt på morgonen, jag kopplade inte med detsamma ...''
Vi gick ut i trapphuset och tog hissen ned till bakgården. Det var första gången på flera dagar som jag var utomhus. Framför oss, på den sönderfallande betongmuren som skilde fastighetens bakgård från turbinverkets tomt, fanns den tidigare stadsförvaltningens emblem, nonfigurativt likt en naturfolksamulett. Rakt ovanför emblemet såg man de övergivna administrationsbyggnaderna till Förenade Turbinverken, numera mest bebodda av kolkackerlackor och en liten koloni apor som livnärde sig på dessa. Det samlade dånet från fabriksskorstenarna förenades i en långsamt flytande melodi i subkontraoktaven: kolkraftverkens brummande i väster låg en hel ters lägre än det starkare, gällare ljudet från stålverket i nordväst; dessa båda råkade i dissonans mot ljuden inifrån koksverket bara några hundra meter bortom den gamla turbinfabriken, vars hysteriska fabriksvisslor i sin tur interpunkterade melodin med oregelbundna tjut i trestrukna A. På himlen förenade sig utsläppen, rökplymerna slingrade sig om varandra i grått och svart och vitt och blandades så småningom upp i varandra till en cementgrå grundton.
''Det här är den senaste modellen'', sade Chem och klappade belåtet på lådans lock. ''De har genmanipulerat den för att använda på nya planeter. Man släpper upp den i luften, så börjar den med att stiga spikrakt uppåt tills den upptäcker vegetation. Sedan flyger den åt det håll där vegetationen är tätast.''
Han lyfte på locket och klappade försiktigt sökerfågeln på dess fjälliga rygg. ''Konstigt djur, egentligen. I naturligt skick är den säkert minst lika konstig. Se här!'' Han pekade på vingarna, där pälsväxt trängde fram mellan de korta fjällen. ''Den klarar av att vistas i femtio minusgrader i sex timmar, åttio minusgrader i tre timmar. Med en syrehalt i luften på fem promille dröjer det sex timmar innan den kvävs! Den kan stiga hur högt som helst för att spåra vegetation.''
''Du har visst hittat lösningen'', sade jag motvilligt beundrande.
''Visst har jag det. Vi släpper upp den och ser åt vilket håll den flyger. Då vet vi att det är åt det hållet vi ska gå för att ta oss ut från den här staden. Där ser du, de kan inte hålla oss kvar här trots att det inte finns några kartor!''
''Men tänk om sökaren stiger så högt att vi inte ser vart den flyger?''
''Jag har tänkt på det också'', svarade han skrytsamt och plockade upp en
stor linrulle som legat på lådans botten. ''Vi knyter fast ena
änden av den här nylontråden vid sökarens ena fot. Förr eller senare
kommer den att börja flyga åt något väderstreck. Då märker vi det på
hur tråden dras. Jag har fem kilometer tråd här på vindan.
Sammanlagd vikt tre hekto, det orkar sökaren att bära. Det här kan
inte misslyckas!''
Det tog bara någon minut att göra fågeln i ordning för att börja stiga
mot himlen. Ofrivilligt började jag fantisera om vad som skulle hända
när vi väl tagit oss ut ur staden. Det svåraste momentet skulle vara att
lämna själva stadsgränsen, där bevakningen sades vara hård; men när vi
väl hade lyckats komma förbi gränsen skulle vi ha rätt att säga upp våra
gästarbetarkontrakt, kvittera ut innestående lön (minus skulder) och fara
hem till vår fädernesplanet som rika män. Femton år i gruv- och
fabriksstaden skulle äntligen ge lön.
Chem höll sökarfågeln i sin slutna vänsterhand. Den sparkade med fötterna och skruvade på sig för att komma loss. Så öppnade han handen. Tysta såg vi hur fågeln vände näbbben mot himlen och började flyga uppåt i lodrät linje medan den spindelvävstunna nylonlinan ringlade efter den som ett knappt märkbart streck.
En minut gick. Fem minuter gick. Fågeln hade försvunnit ur sikte och vi kunde nu bara fästa blicken på linan.
''Nu är tre fjärdedelar av linan ute'', sade Chem efter tio minuter.
Vi stod kvar. Linan stod fortfarande lodrät i luften, och snart skulle den vara utlindad i sin fulla längd.
Efter tjugofem minuter såg vi hur de sista varven lindades upp. Så var linan utlindad. Dess ände steg lodrätt och försvann snabbt bland rökmolnen.
Någon minut stod vi kvar, egentligen utan skäl. Så återvände vi inomhus utan ett ord. Chem tog ett dämpat avsked och vi lovade att höras någon gång.
Ingen av oss yppade högt den tanke som måste ha funnits i bådas medvetande. Men staden hade vuxit snabbt under de femton år vi varit gästarbetare, och dess gränser hade förflyttats allt längre bord. Och en cirkel belägen på ytan av ett klot, liksom en stad belägen på ytan av en planet, kommer då den vidgar sin omkrets så småningom möta sig själv. Då cirkelns yta blir liktydig med klotets kommer cirkeln att sakna gränser. Liksom vår stad.