3 Am Eternal. What Time is Love?

Joakim Feldt

Jag vet inte hur, och jag vet inte när. Men på något sätt ska jag. Men det har inte med saken att göra. Inte just nu, i vilket fall. Men det kan vara bra att begynna med. Jag antar att den ärade läsaren är mer intresserad av direkt påtagliga fysiska fakta. Som att staden jag bor i ser ut som om den genomlidit ett kärnvapenkrig. Men det är väll inte så konstigt, egentligen. Hela jorden ser ju ut ungefär så här. Det är ju klart att om Japan, den fria världens föredöme, atombombas så måste resten av världen följa efter. Eller så beror det på att det totala kriget spred sig. Jag är inte riktigt säker på vilket.

Jag struntar faktiskt i att hela världen ser ut som ett högteknologiskt testområde. Jag är säker på att man skulle kunna leva ett trevligt liv i ett högteknologiskt testområde. Det är människorna jag inte står ut med. Generellt sett, naturligtvis. Det finns säkert trevliga människor här också (förutom mig, alltså). Jag har bara inte träffat så många. Det finns inte så många kvar. Människor, alltså. Jag menar, vem vill bo i en värld som den här. Inte jag. Den normala öppningsrepliken är ''Jag har en större pistol än du!''. Bildligt talat, naturligtvis, det är andemeningen av vad som sägs. Låter inte direkt kul, va?

Jag tror inte jag klarar av det längre. Så jag har bestämt mig för att när är nu, men jag har inte bestämt mig för vad hur är. Men det löser sig nog. Jag är verkligen en obotlig optimist. Jag skriver till och med ner mina tankar, alltså tror jag att mänskligheten kommer att överleva, och att någon en dag kommer att ta del av dess visdom. (Vis? Jag? Jag börjar bli självsäker ...)

Din bästa vän (jag!) har ännu inte kommit på hur. Men då jag har bestämt mig för att göra något har min livskraft återvänt (jag låter alltför teatralisk, men vad kan du göra åt det?). Allt jag vet är att jag ska kolla den konstiga dörr som finns där jag bor (nåja, bor ...). Den är rund och ser ganska fånig ut, som en dörr i en gammal sci-fi-film. Ni vet, hightech. Fast det antagligen bara är ett dumt atombombsskyddsrum. Vilket jag hoppas att det inte är. Jag menar, om en A-bomb inte kan ta sig in, hur ska då jag lyckas? I och för sig är jag smartare än en atombomb (vilket inte säger så mycket, du är säkert också smartare än en). Jag kanske kan prata med dörren och övertala den att släppa in mig? I alla fall hoppas jag det ... Även om det verkar osannolikt. Humdidum.

Hej igen, min allra bästa vän. Jag har gjort en stygg sak. Kan du förlåta mig? Det är så att jag inte helt har hållit mig till sanningen. Och du som är min enda vän! Vem ljuger för sin enda vän, va? (jag sa ju att jag gjort något styggt). Det gäller något jag skrev för lite sen. Det om att jag bestämt mig för att när är nu, men att jag inte visste hur. Nå, det var ju en uppenbar lögn. Man kan ju inte bestämma sig för när man ska göra något innan man har bestämt sig för hur man ska göra det. Alltså har jag fortfarande inte gjort det. Jag skrev bara så för att muntra upp mig själv. Tack för att du lyssnade på mig och trodde på mitt ord. Men något har jag faktiskt gjort. Jag har pratat med den fåniga dörren! Gissa vad den sa. Först var den rätt tyst, när jag frågade om den var en talande dörr. Sedan försökte jag övertala den att släppa in mig. Den svarade inte. Då försökte jag att banka lite på den. Det enda resultatet var att jag fick ont i handen (och i foten när jag sparkade på den för att jag fick ont i handen). Sedan svarade dörren. ''Namn, nummer och lösenord, tack.'' Vad svarar man på något sådant? En dum dörr som säger tack. Vad ska uppfinnarna komma på härnäst? Inte så mycket, Världsläget för forskare är lite, tja, negativt. Alltid något positivt från bomben. Vi kommer i alla fall inte att få ett överflöd på dumma talande dörrar som säger ''Tack''.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska hitta på nu. Dumma dörren kan fortfarande bara säga samma gamla dumma fras. Och det börjar bli ont om mat. Det är ju klart att det inte finns så mycket mat i en stad som den här. Bästa sättet är att stjäla från någon som har. Eller råna någon. Jag föredrar att stjäla. Det känns inte lika personligt som att slå någon i huvudet och ta hans ägodelar. Även om det är samma sak. Fast på mitt sätt får han inte ont i huvudet. Men nu börjar de flesta som har något att flytta härifrån. Till de inte fullt så slummiga städer som finns. Jag kan inte säga att jag saknar dom. Men jag saknar deras mat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Sorgligt men sant. Synd att jag inte är anorektiker. Jag har hört att sådana inte äter så mycket.

Bästa vän. Något underbart har inte hänt. Sanningen att säga händer det inte så mycket. En eldstrid då och då. Men jag börjar bli likgiltig. Förr tyckte jag att det var hemskt, nu tycker jag bara att det är en del av vardagen. Fast det oftast sker på natten. Förresten var jag och pratade med dumma dörren igen. Jag har upptäckt att han är mycket trevligare än de flesta människor jag känner. Han är i alla fall artig. Även om han vägrar att öppna sig (han kanske är blyg). Men nu ska jag göra något konstruktivt. Jag ska stjäla ett så kallat handeldvapen och försöka få upp dörren med brutalt våld. konstruktivt? Eh, ja, det kan diskuteras).

Hej, allrakäraste vän. Jag stal ett handeldvapen och försökte öppna dörren med brutalt våld. Det gick ganska bra. Den sa inte ''Namn, nummer och lösenord, tack'' utan Fzzzt-klick-bzzzoorshxring. Och sedan öppnade den sig. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Det var nog inget atombombsskyddsrum. Det var snarare en dum gång som gick inåt och neråt. Mörk var den också. Och jag har ingen ficklampa. Jag antar att jag måste leta reda på någon som har en (och stjäla den, naturligtvis). Vi ses!

Jag kom just på att jag inte behöver en ficklampa. Jag har ju ett så kallat skjutvapen. Jag samlar ihop diverse träföremål, skjuter på dem, och vips har jag fått en fackla! Så det är vad jag tänker göra. Whoah, jag ska bli grottutforskare. Det är bara en sak jag måste berätta. Om jag inte hittar något intressant där nere så ska jag göra det. Flytta från staden. Jag har bestämt mig, jag ska bli legoknekt. Eller livvakt. Eller något annat av de yrken som en sådan som jag kan få (som innebär risktagande, skjutande och dödande). Det är inget jag vill göra, men du måste förstå mig! Jag har inget annat val. Jag står faktiskt inte ut här längre (även om jag har försökt hålla skenet uppe). Du hatar mig väll inte nu? Snälla. Det är en sak till jag måste säga. Jag kommer inte att skriva något mer. Om jag hittar något bra i tunneln, som kan hjälpa mig, så finns det inget skäl. Inte för att det är något fel på dig, men responsen är lite svag. I de rika städerna är det ganska så mycket trevligare, de har nästan byggts upp efter kriget och det finns vänliga människor där. Och om jag inte hittar något så ... Ja, då finns det heller inget skäl. Du skulle inte tycka om mig då (jag kommer verkligen inte att tycka om mig då). Det jag måste säga innan vi skiljs är: Tack för ditt stöd. Du har funnits här hela tiden och lyssnat. Och ... Jag ... Älskar ... Dig ...


LSFF:s hemsida