Vilken musik klassas då som cyberpunk? Frågan är egentligen ganska enfaldig, eftersom bra musik i sig ofta, nästan per definition, är oerhört svårklassificerad. I berättande media såsom litteratur och film är det något enklare, eftersom det är enkelt att identifiera förekomster av cyberniserade individer och stämningar såsom mörk närframtid. Alltså kanske man bör fråga den allmänna opinionen. Så har skett till exempel på Usenet (dagens motsvarighet till matrisen i Neuromancer), och oenigheten var naturligtvis ganska fullständig. Definitionen blev något i stil med ''allt jag tycker är bra är cyberpunk''. Vissa band inom en speciell musikgenre blev dock överrepresenterade i förhållande till andra, och dessa råkar då ha blivit allmänt kända som cyberpunkband. En annan viktig orsak till detta är att tidningen Keyboard Magazine hade en artikel där de namngav ett antal band, varav de flesta även kommer att nämnas här. De musiker som jag tänkte ta upp här är de jag skulle kalla för cyberpunkare. För att förenkla för mig själv, kallar jag musikgenren i fortsättningen för EBM i stället för cyberpunk.
Den gemensamma nämnaren mellan EBM-banden är en mycket maskinbetonad ljudbild. Den kan vara ordnad eller fullständigt kaotisk. Stämningen är väldigt mörk, men också mycket kraftfull och energisk. Det är detta som jag tror gör att många associerar till begreppet cyberpunk när de hör denna musikform.
Front 242 är en av de äldsta och mest kända grupperna. De härstammar från Belgien, och har arbetat konsekvent i ungefär tio år. Det var de som myntade begreppet EBM, vilket står för Electronic Body Music. En intressant fråga man kan ställa sig här, är varför Front och en rad andra band började uppträda i början av åttiotalet, samtidigt med cyberpunken inom litteraturen. Själv misstänker jag att det beror på att de är samma andas barn. Att göra något släktträd för musik är en snårig sysselsättning, men klart är att något av sjuttiotalets punkströmningar överlevt inom EBM. På samma sätt som Gibson har sagt sig ta intryck av strömningarna inom de olika subkulturerna som punk och undergroundserierna, måste Front och Skinny Puppy insupit tidsandan och dragit liknande slutsatser av vart världen var på väg.
Punken var aggressiv och för en förändring av gällande ideal, något som man kan känna igen från de italienska futuristerna, en rörelse inom modernismen på tjugo-talet. Där punken främst hämtade sin ideologiska inspiration inom de anarkistiska lärorna, nära besläktad med futurismen, menar jag att EBM härstammar från futurismen. I de första decennierna av detta århundrade skulle alla huvudstäder med självaktning ha en rörelse av något slag, med ett namn som slutade på ''ism'', ett manifest som förklarade rörelsens mål, och en ledare som ivrigt förkunnade rörelsens förträfflighet. Samlingsnamnet på alla ismer var modernism, varvid då främst futurismen, dadaismen och den ryska konstruktivismen som blev bauhaus i väst, fick något större gensvar inom musikvärlden.
Snårigt? Nej då, det blir mycket värre.
I slutet av punk-eran, uppstod det en mängd band som experimenterade med elektronisk musik, med samma förutsättningar som punken, främst den att vem som helst kunde spela i sitt garage. Den bakomliggande inspirationen kom ur ett stort antal källor, klassisk musik, minimalism-vågen som framträdde i USA under det sena sextiotalet, samt inte minst ur den futuristiska ljudtradition som kallades ''Art of Noise''. Denna har inspirerat många, inte minst den engelska gruppen med samma namn.
Banden i den här eran hette till exempel Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire. Throbbing Gristle lät ungefär som namnet antyder, pulserande tandagnisslan. Cabaret Voltaire lät ungefär likadant. Man experimenterade mycket med bandslingor och konstiga hembyggda instrument, ungefär som man hade gjort inom music concrete under fyrtio- och femtiotalet. Om man tycker att man får en underbar musikalisk upplevelse av att stå under en tågbro när tåget kör över, kan man med fördel lyssna på de här banden, eller SPK. SPK, som betyder System Planing Korporation eller Socialistische Patienten Kollektiv beroende på vad gruppmedlemmarna är på för humör, är symptomatiska för dessa preEBM-band. Tonen var brutal, med låttitlar som ''Stammheim Torturkammer'' och ''Kneel to the Boss'' (Cabaret Voltaire), en ton som fortlever idag. Musikformen benämndes industri, en term som används delvis synonymt med cyberpunk och EBM idag. Termen industris härstamning är höljd i dunkel, men många anser att den kommer av ett skivbolag som hette The Factory. För att krångla till det ytterligare finns termer som hard edge och ultra hard beat, et cetera.
Cabaret Voltaire och SPK lever kvar än idag. De låter ganska annorlunda nu. SPK gör idag bland annat stämningsfull filmmusik, till exempel för filmen Lugnt vatten. På samlingsskivan Tyrrany for the Beat på Grey Area finns flera av dessa tidiga band representerade om man är intresserad, speciellt har SPK en oerhört bra duett för cello och sopran, ''In flagrante delicto''.
Cabaret Voltaire kan anses ha tappat koncepterna en aning och lierat sig med gränslöst dåliga technoband såsom 808-state på remix-skivan Technology. Som ett kort sidospår vill jag påpeka att även om vissa tycker att EBM och techno låter likadant, är det för mig samma sak som att jämföra Barry Manilow med James Brown. Båda är manliga sångare, men Manilow är vit och har ingen soul. De flesta technoband saknar som jag ser det fullständigt talang, med lysande undantag för Sheep on Drugs och Utah Saints. Även om man saknar talang, kan man förstås göra bra danslåtar. Jag tycker definitivt att det är jätteskoj att dansa mig hög på kroppsegna endorfiner till tonerna av ''Workaholic'' även om jag aldrig skulle komma på tanken att spela den hemma.
Ett annat viktigt pionjärband är naturligtvis tyska Kraftwerk. Om Throbbing Gristle och SPK stod för den kaotiska influensen inom tidig EBM, står Kraftwerk för ordningen, det konstruerande. Kraftwerks ursprung står också att finna inom modernismen, den tyska bauhaus-rörelsen. Bauhaus var en trend inom arkitektur och design, som förespråkade en funktionell renhet och stramhet. Kraftwerk har kallats 'de sista stora tyska kompositörerna' av beundrare inom den jugoslaviska gruppen Laibach, som jag kanske får anledning att återkomma till.
Kraftwerk ansåg vidare att musiken var det viktiga, inte gruppmedlemmarnas personer. De hade en vision om att musiken i framtiden skulle vara framställd av anonyma musiktekniker, på samma villkor som andra produkter i konsumtionssamhället. Denna tanke är direkt hämtad ur konstruktivismens grundtexter. Musiken skulle sälja endast om den var bra, inte på grund av att den associerades med någon idol. Deras vision har delvis slagit igenom, fast kanske inte på det sätt som de tänkt sig. Vad är Kylie Minouge, Milli Vanilli et cetera om inte maskingenererade marknadsoptimerade personligheter, bakom vilka står skivbolagens låtåtervinningsenheter.
EBM-banden tonar ofta ner sina egna personligheter, så till den grad att det kan vara svårt att veta vad de heter. Medlemmarna i Front framträder alltid i svarta uniformsliknande kläder, och mörka solglasögon. Skivomslagen är ofta vackra, men om det förekommer något foto på någon gruppmedlem får man vara glad om det överhuvudtaget går att urskilja att det är frågan om en mänsklig form.
Jag är dock böjd att tro att denna tendens till neutral framtoning har en annan effekt än vad man först kan tro. Om man jämför en anhängare av Guns & Roses, med ett typiskt Front-fan, är de förmodligen ungefär lika fanatiska. Denna jämförelse avser då tonåringar, den ålder då man är fanatisk. Foton på gruppen har ofta en slående likhet med propagandafoton på den chilenska juntan under Pinochet, något som säkert inte är en tillfällighet.
Fronts musik utvecklas kontinuerligt, men är ändock ganska låst i formen. Från början hade man en mycket militaristisk attityd. De såg sig själva, och uppträdde, som ett kommandoteam. Från mixerbordet leddes deras kommandoräd mot publiken av den allestädes närvarande men osynliga medlemmen Daniel Bressanutti. Man hade kamouflagenät över scenen, och man lunkade runt i skyddsdräkter. Belgien påstås ha djupt rotade auktoritära och militära traditioner, vilket kanske kan förklara denna militaristiska attityd, vilken de absolut inte är ensamma om bland de belgiska banden. Musiken innehåller mycket samplingar, och slagverk. Melodislingorna ligger oftast inte som man är van vid inom frekvensbandet, vilket är ofta är symptomatiskt för de här banden. I låten ''Commando'' har man till exempel en knappt hörbar melodislinga på en samplad cymbal, högt upp i diskanten.
Det kan vara på sin plats att nämna att det i Belgien existerar en uppsjö av intressanta undergroundband. Skivbolaget Play it Again Sam Records lyckades på något sätt ge ut och hålla vid liv ett stort antal udda band. Vissa skivbolag har en så konsistent intressant utgivning, att det är fullt rimligt att köpa en skiva enbart för att den är utgiven där. PIASR är ett sådant skivbolag. Man har utgivit till exempel Neon Judgement, Young Gods, The Klinik, ā;GRÜMH och Cassandra Complex. De senare utgav en skiva som hette Cyberpunx, vilket förmodligen gör att de förtjänar en liten undersökning.
Cassandra Complex är ursprungligen engelsmän, som flyttade till Belgien för att gillade kulturklimatet bättre. De låter rockigare och har en något mer konventionell ljudbild än de andra banden, vilket i och för sig inte säger så mycket. Om man gillar Sisters of Mercy och Cure tycker jag gott att man kan spana in Cassandra Complex, men kanske hellre, i mitt tycke, Neon Judgement som är lite mer egensinniga, i alla fall tidig NJ såsom Horny as hell, General pain och Major dissease. Den nyare Are you real har väldigt mycket tunga afrikanska rytmer, och även om den är bra så finns det ju många som inte klarar av att lyssna på sådant.
Kanadensiska Skinny Puppy som ligger på ett annat intressant bolag, Nettwerk, får väl räknas till det andra stora bandet inom cyberpunken. Här tycker jag termen passar utmärkt bra. Skinny älskar tydligen kaos. Sångtexterna liknar ingenting, det är oftast till synes slumpmässigt uppradade ord utan sammanhang. Ljuden består ofta av svårt distorderade samplingar från skräckfilmer, slagverk och elektriska basgångar. Skräckfilmer och de stämningar och känslor de vädjar till är för övrigt ett kärt tema för många av de här banden, särskilt Noise Unit, Front Line Assembly och Skinny, vilket kanske bidrar till att jag själv är så förtjust i dem.
Skinny är definitivt inget för den ovane lyssnaren. Senaste plattan, Last Rights innehåller till exempel ett elva minuter långt stycke, ''Download'' som mest låter som om CD-spelaren hakat upp sig. Själv tycker jag i och för sig att det är en underbar låt. Om man skall börja nysta någonstans i deras produktion, rekommenderar jag tidiga Bites/Remission eller den senare VIVIsect VI, även om jag tycker att alla skivor är bra. VIVIsect VI är typisk för deras senare produktioner, om man bortser från Rabies, där Alien Jourgensen från Ministry var med, vilket gör att den har mer av gitarrkross över sig.
Alien, som han gillar att kalla sig, är en av förgrundsfigurerna inom den amerikanska motsvarigheten till EBM. Han har varit inblandad och samarbetat med ett otal grupper, bland andra Revolting Cocks, Skinny Puppy, Ministry, Lard, etc. Ministrys senaste platta, Psalm 69, är riktigt bra, och har till och med sålt väl. Om man är förtjust i de extremare formerna av metall, kan man med fördel börja lyssna på Ministry om man vill komma in på EBM-området. Gemensamt för band som Ministry, Motorhead och Public Enemy är en brist på kompromissvilja, vilket gör att de liknar varandra, fast de inte arbetar inom samma genrer. Ministry, Nine Inch Nails och senare Revolting Cocks, förenar drag från den extrema hårdrocken, med drag från den extrema synten, med avsevärd framgång. Detta koncept är vanligare i staterna än det är i övriga världen. Andra band från denna världsdel är KMFDM, The Thrill Kill Kult och The Weathermen. KMFDM, som mig veterligen står för ''Kill the Mother Fucking Depeche Mode'', och The Weathermen har mer av influenser från soul och funk, där The Weathermen tycks vara inspirerade av Devo (De-Evolution). ''Vädermännen'' är, trots namnet som härstammar från en terroristgrupp, bland de mildaste grupper jag nämner här, men med titlar som ''Virtual Reality'' måste man väl ändå platsa som cyberpunkare.
Det finns EBM-band i hela världen. Från Japan kommer Second Communication. SC har hårddragit sin linje ungefär så långt som det verkar meningsfyllt att gå. Ljudbilden är förmodligen så hård och brutal som man kan uthärda, ofta väldigt monoton. Själv tycker jag skivan My kromosomal friend är den perfekta bakgrundsmusiken när jag läser den japanska cyberpunkserien Akira. SC tycks, som jag själv, vara mycket fascinerade av gentekniken. Texterna, i den mån de går att urskilja, handlar ofta om genmanipulering. I låten ''Locked in Truth'' återfinns strofen, ''The needle is the hammer, the anvil is the skin''. Även om jag kan föreställa mig att modernismen importerades till Japan på andra sätt än i dom europeiska, tycker jag att ett citat ur det futuristiska manifestet av Tomasso Marinetti är väldigt beskrivande för SC, och många andra band: ''Skönhet existerar endast i kamp. Ett verk som inte är aggressivt kan inte vara ett mästerverk.''
Från det forna Jugoslavien kommer flera mystiska band, varav främst Laibach och Borghesia utmärker sig.
En musikalisk metod, förutom ordning och kaos, som är mycket viktig är dekonstruktionen. Om man nu bortser från att dekonstruktion är, eller åtminstone var, modeordet nummer ett inom de intellektuellas snäva cirklar, är det mycket beskrivande för en vanlig konstnärlig postmodern metod, att plocka isär något befintligt och sätta ihop det till något helt annat. Det nuvarande modeordet tycks för övrigt vara ''konceptuell'', vad det nu innebär konkret.
Många band använder sig av detta stilgrepp, från Art of Noise, via Roxette, till Laibach. I Roxettes fall är det väl frågan om inte plagiarism är en mer precis beskrivning, men Laibach lyckas blanda förvånansvärt skilda musikstilar till något helt nytt och annorlunda.
Laibach kritiseras ofta för att ha en ganska grumlig politisk profil. För att exemplifiera, kan man ta låten ''Leben Heist Leben'' från Opus Dei. Man har tagit den populära slagdängan ''Life is Life'', och gjort om den till en fascistisk marchsång. Det intressanta är att det krävdes så förvånansvärt små medel för att uppnå detta. Man ändrar bara sättningen en aning, och vips har en smäktande schlager förvandlats till något som Goebbels kunde ha låtit spela i Nürnberg. Jag upplever själva denna närhet mellan schlager och kampsång som skrämmande, inte att Laibach tar sig an att demonstrera detta. Nu när vi är inne på politisk grumlighet kan jag ju nämna att i princip alla europeiska band inom denna genre, någon gång beskyllts för att ha vara fascister. Personligen uppfattar jag detta som ett problem hos fansen och inte hos banden själva. Med undantag av Laibach med sin svårdefinierade pseudokommunistiska profil, och ā;GRÜMH med sin närmast religiösa tro på frihet, är de andra utpräglat neutrala. Med detta menar jag att man gärna skildrar hemska företeelser i vår värld, men utan att komma med pekpinnar, något som är ganska befriande för någon som växt upp med anslagstavlan på TV. Som Front utrycker det i ''Agressiva'', ''It's up to you, to decide''. Om man går på en konsert med något känt syntband i Sverige ser man alltid en massa skolbarn i övre tonåren som gillar att klä sig i uniformsjackor, halvrakad skalle och militärkängor. Det betyder ju inte automatiskt att man är en osympatisk individ, men springar man runt med en stor nazi-fana som vissa gjorde under en av Nitzer Ebbs spelningar, kan man ju börja undra hur det egentligen är fatt. Så vitt jag förstår är problemet ganska lokalt i Sverige. Front uttryckte till exempel i en radiointervju att de övervägde att upphöra med spelningar i Sverige av denna orsak, även om jag personligen inte har upplevt något jämförbart på dom konserter jag varit på.
För att återknyta till dekonstruktivism, är ytterligare en sådan musiker J. G. Thirlwell, som förekommer på skivor under gruppnamnet Foetus, fast han bara är en. Att hitta en skiva med Foetus kan vara komplicerat eftersom Thirlwell byter gruppnamnet på varje skiva, den enda gemensamma nämnaren är att Foetus ingår i namnet. Om Art of Noise, Severed Heads och Yello står för den gladlynta humorn inom musiken, kan Foetus stå för en mörkare. Jag har svårt att tänka mig någon annan göra en gospel-sång med refrängen ''the only good christian is a dead christian'', vilket, om man funderar lite grand på det, kan sägas vara sant!
Om vi åker vidare på världskartan, når vi Sverige. De svenska banden på den här fronten, är ofta ganska dåliga Depeche Mode kloner. Poupeé Fabrikk förtjänar ett hedersomnämnande för sin totala negativism, och sin hyfsat egna ljudbild. Sisters och Cure är utan tvekan glädjespridande solstrålar i jämförelse. Låten ''Death'' från albumet Rage handlar i korthet om att om man är smart inser man att det är bättre att vara död. Denna låt är så negativ att den inspirerar till paralyserande skrattanfall. Cat Rapes Dog förtjänar också ett omnämnande, för sin oförmåga att spela i en takt understigande 130 BPM (Beats Per Minute).
En stor svensk förmåga är dock Joakim Thåström. Hans senaste platta, Peace, Love and Pittbulls har sin självklara plats i varje cyberpunksamling.
Det finns relativt få kvinnor inblandade inom denna genre. En av dem är Cosey i bandet Chris and Cosey. Jag tycker det är ganska synd, för jag kan föreställa mig att mycket intressant skulle kunna göras med kontrasten mellan de karga maskinljuden och en välljudande kvinnostämma. En annan kvinna är Claudia Brücken, som tidigare var sångerska i Propaganda, ett av de många intressanta banden som utgavs på Zang Tuum Tuumb. För triviaentusiasterna kan nämnas att namnet ZTT kom från surrealiströrelsen, vilket ännu en gång bekräftar kopplingen till modernismen. Numera sjunger hon i ett band som heter Act, eller under sitt eget namn.
Med detta hoppas jag att läsaren fått åtminstone en översikt av denna brokiga musikgenre. Det är naturligtvis svårt att berätta hur musik låter, men de som redan lyssnar på något av de här banden kanske kan få inspiration till nästa skivinköp i alla fall.
Så här i sluttampen ställer man sig säkert som läsare frågan, hur vet jag att något av de omnämnda banden är bra eller ens lyssningsbara? Eftersom musiksmak är en högst personlig sak, tror jag i och för sig att mina omdömen kan vara värdefulla för andra, om man vet på vilka grunder min musiksmak är byggd. Mina föräldrars musikintressen, som jag delvis och ofrivilligt influerats av, är å ena sidan klassisk musik och gammal hederlig rock, och å andra sidan, sydamerikansk musik och blues. Speciellt de sydamerikanska indianernas panflöjtsmusik tyckte jag var, och är, väldigt bra. Personligen hade jag aldrig något större intresse för topplistemusik, mest för att vi inte hade någon stereo. Däremot hade vi relativt tidigt en video, så jag fascinerades av filmmusik, gärna instrumental ā la Tangerine Dream. Först när jag gick i gymnasiet väcktes musikintresset på allvar, vilket säkert bidrar till att jag inte har några särskilda känslor för vinylskivor. Jag hade aldrig särskilt många helt enkelt, utan jag köpte CD så fort de började komma. Tidigare köpte jag ofta skivor som jag blev tipsad om av vänner, men nuförtiden tycker jag det är mycket roligare att inte veta något alls om skivan jag köper. Det är roligare än att spela på lotto när man köper en helt okänd jättebra skiva, helst till ett lågt pris. Okey, det var en liten överdrift, oftast har jag ju någon form av kunskap om skivorna jag köper. Kunskapen brukar sträcka sig till någon form av generell klassificering av skivan i fråga, och förutom elektroniskt dunka-dunka gillar jag klassisk musik, gärna ryssar som Tjaikovskij och Prokofiev, minimalism ā la Michael Nyman och Philip Glass, new age som Tangerine Dream och Ralph Lundsten, givetvis blues som B B King , depprock ā la Sisters of Mercy, attonal musik, orientalisk folkmusik, moderna tolkningar av europeisk folkmusik ā la Pogues, Enya, Dead Can Dance ...
Många i min åldersgrupp har ganska bred musiksmak, emedan man i gymnasieåldern har en ganska smal sådan. I gymnasiet måste man tillhöra en stil, såsom rocker, punkare eller hårdrockare, vilket kanske förklarar förändringen, dessa stilar fyller ju ingen funktion när man blir lite äldre. Detta gäller förstås inte bara musiksmaken, utan åsikter i allmänhet. Vissa stilar såsom mini-kommunisten och mini-moderaten är inte definierad av musik. För min del har jag alltid varit ganska förvirrad när jag skall göra val av den här typen. Jag tycker det är enklare att välja alltihop eller inget alls, ungefär som med religion. Varför välja bara en religion, väljer man alla samtidigt borde man vara säker på frälsning. Att samtidigt vara ateist är förstås inget problem det heller.
För att ytterligare underlätta för dem av er som mot all förmodan kommer att ställa någon form av tillit till mitt omdöme kan jag gissa att om man gillar, eller har gillat Depeche Mode, Kraftwerk och DAF, borde man lugnt kunna gå vidare med Front 242, Front Line Assembly och Nitzer Ebb.
Vad det gäller Skinny, och deras gelikar, är det svårare. Jag vet inga mer kända band som företräder denna kaotiska gren, men om man hatar Skinny är det ingen mening att gå vidare till andra liknande band, för det blir bara värre.
Metalldiggare kan läsa stycket om Ministry ovan för tips, men om man inte kan acceptera användandet av maskiner för skapandet av hypnotiska stämningar, är det ingen mening att ens försöka. Många uppfattar redan detta grundläggande drag som negativt, så de kan lugnt avstå att ge sig in på detta område. Ett annat tips är även tyska Die Krupps, som nyligen gett ut en hyllningsplatta till Metallica.
Är man intresserad av rap, hip hop eller house, borde man rimligen kunna undersöka Meat Beat Manifesto, Consolidated eller Greater Than One.
Om man inte direkt är intresserad av musik, utan mer vill höra ett underligt slumpvis återkommande ljud med eko, föreslår jag skivan Shouting at the Ground med gruppen Zoviet:France. Den lämpar sig utmärkt för meditativa stunder i Lotus-ställning, även om det inte direkt är frågan om cyberpunk.