Bokprat

Britt-Louise Viklund
Robert Charles Wilsons A Bridge of Years är en bok som det är lätt att tycka om. Berättelsen fångar hela tiden intresset och alla karaktärer -- även de minsta -- är väl utarbetade och har sin egen personlighet.

Särskilt den som gillar att läsa om tidsresor bör inte missa den här boken. Man ska dock inte förvänta sig en komplicerad och genialiskt konstruerad historia med tidsresor fram och tillbaka där det till slut visar sig att hjälten är sin egen mormor. Det är inte tidsresorna i sig som har störst betydelse här. Wilson berättar i stället om människor, vad en resa i tiden kan betyda för resenären och om lockelsen i att komma bort från sitt nuvarande liv och kunna skapa sig en ny och kanske enklare tillvaro i en annan tidsålder.

Tom Winter återvänder 1989 till sin barndoms småstad i nordvästra USA för att komma ifrån en uppslitande skilsmässa, alkoholproblem och ett förlorat jobb. Han köper ett hus utanför staden och här kan man tro att det ska utveckla sig till en spökhistoria för Tom upptäcker snart att huset tycks vara hemsökt av någon slags välvillig ande som tjänstvilligt lagar trasiga fönster, städar och diskar. Och visst är det något som hemsöker byggnaden men inte något spöke utan maskiner från framtiden. Dold i källaren finns nämligen en tidsmaskin, en tunnel som slutar i New York 1962. Inte är det så konstigt att Tom med sina erfarenheter känner sig lockad av ett nytt liv i det förflutna. Han slår sig ner i Greenwich Village och finner sig väl till rätta med ett jobb som radioreparatör och med Joyce, en ung musiker.

Men läsaren känner till något som Tom inte vet, tidstunneln vaktas av ännu en flykting från framtiden. Billy Gargullo är soldat, en desertör från ett framtida krig. Tom är inte något hot, bara en annan man på flykt, men Billy är beredd att gå hur långt som helst för att undgå upptäckt. För Tom representerar Billy Gargullo hotet och våldet i berättelsen och skildringen av kampen mellan dem blir den spännande höjdpunkten i boken. Men läsaren som fått veta mer om Billys bakgrund vet att det mest skrämmande inte är vad Billy gör utan vad som gjorts mot honom.

Wilson presenterar ett hot som läsaren vet är utan ondska där stackars Billy är det största offret med ännu mindre kontroll över sin situation än Tom och hans vänner. Detta gör A Bridge of Years till en fascinerande kontrast till alla böcker fyllda av personer som är intrigerande och känslokalla. Här finns inte någon enda ''ond'' karaktär. Alla är det som folk är mest, sammansatta av både goda och dåliga sidor.

Att Wilson förlagt handlingen till två tidsperioder med så kort avstånd som 1962 och 1989 bidrar också till att gör A Bridge of Years extra intressant. Visst kan det vara kul att läsa en författares vision av en mera avlägsen forntid eller av framtiden men Wilsons konstruktion av boken gör samhällsförändringen på knappt 30 år tydlig genom att låta 1962 års kultur, åsikter och värderingar speglas i Toms nutida tänkesätt.

A Bridge of Years är väl genomtänkt och välskriven med känsla, stämning och egen karaktär. Precis en sådan bok som jag ville ha men alltför sällan finner.

Här om dagen satt jag och läste en sammanställning i Locus över förra årets bokutgivningar och upptäckte då att 1992 var första gången som antalet fantasyböcker överstigit antalet science fiction-böcker -- 278 mot 239.

Sammanställningen bekräftar bara mina iakttagelser under senare år vid besök i olika boklådor. Titlarna och omslagen med trollkarlar, alver, prinsar, förtrollade svärd och annat sådant (tjafs) tycks bara bli fler och fler. Som science fiction-entusiast är det därför trösterikt att det ändå finns böcker som följer upp gamla goda traditioner. Hittills under våren har jag faktiskt läst tre böcker från 91/92 som troligen framkallar tårar av nostalgi hos känsliga personer -- Robert Reeds The Remarkables, Frank M. Robinsons The Dark Beyond the Stars och Ben Bovas Mars.

Eftersom böckerna har så skilda teman -- möte med utomjordingar, livet ombord på ett generationsskepp och en expedition till Mars -- är det väldigt olika men påminner ändå om varandra, tjocka, detaljrika och omsorgfullt konstruerade.

Just detaljer och miljöer är nog deras styrka. De är kanske inte nyskapande, snarare traditionella. Det behöver ju inte vara ett fel om berättelserna som här är väl genomförda.

Själv tycker jag att en sådan bok kan vara en skön omväxling till de ibland nästan tvångsmässiga virtual reality-scener och cyberpunkinspirerade miljöer som var och varannan författare tycks anse nödvändiga idag. Ta som exempel Halo av Tom Maddox. Visst är den välskriven med det kvarstående intrycket blir ändå att den består mest av yta och en demonstration av författarens skicklighet.

Att ta en ny titt på äldre idéer kan då kännas mer intressant, inte bara för läsaren uppenbarligen. Flera författare kommer till exempel just nu med böcker om expeditioner till och kolonisation av Mars.

The Remarkables är både titeln på Robert Reeds bok och samtidigt namnet på de utomjordingar som handlingen kretsar kring, en slags korsning mellan växter och djur. På planeten Pitcairn lever de i sin vuxna form stationärt i stora dungar och i symbios med ättlingar till strandsatta människor. De har tillsammans skapat ett unikt levnadssätt och tillåter endast ett fåtal besökare utifrån.

En ''passion'' är en lång vildmarksvandring, ett slags initiationsrit och prövning för unga fortfarande rörliga Remarkables. Boken handlar om en sådan passion och de människor som fått till-låtelse att följa den. Det står dock snart klart att mer än vanligt står på spel och att vissa deltagare smider egna planer. Vad de går ut på är inte så svårt att räkna ut vilket förtar spänningen något. Läsaren får inte heller veta så mycket om utomjordingarna själva, den Remarkable som man lär känna bäst är märkligt människoliknande och lättförståelig. Reed har här gjort det väl lätt för sig.

Behållningen av boken blir istället mötet mellan de människor som växt upp på Pitcairn och besökarna utifrån. De mycket speciella förhållandena på planeten, symbiosen med Remarkables och inavel har format dem så att de på ytan är människolika men kanske inte längre riktigt mänskliga. Människorna på Pitcairn är på många sätt mer främmande än de icke-mänskliga Remarkables. Även skildringen av själva vandringen, strapatserna på vägen och besökarnas utveckling under mötet med den främmande miljön gör boken till intressant läsning.

I The Dark Beyond the Stars ger Frank M. Robinson sin version av det sönderfallande generationsskeppet. Astron har sökt efter liv i universum under en 2000-årig resa. Till skillnad från vissa andra sådana skepp i science fiction-litteraturen har dock Astrons besättning aldrig glömt sitt uppdrag. Man kan till och med säga att kaptenen minns det alltför väl. Odödlig är han fast besluten att trots besättningens invändningar och skeppets förfall fortsätta genom ''the dark'' till en region där stjärnorna ligger tätare, en resa på hundra generationer.

Boken börjar med att huvudpersonen Sparrow förlorar minnet i en olycka. Han har därför svårt att förstå varför andra lägger sådan vikt vid hans deltagande i det planerade myteriet. Handlingen är till en början fylld även av andra mysterier. Boken är skickligt skriven och läsaren inser saker som Sparrow själv är omedveten om, till exempel att hans minnesförlust tycks ha börjat redan före olyckan. Robinson presenterar glimtar av livet och människorna ombord ur Sparrows egen förvirrade synvinkel. Detta fångar läsaren och medan konfrontationen kommer allt närmare börjar man ur detaljerna ana sanningen. Slutet kanske inte är helt överraskande men vägen dit ger en intressant läsning för den som gillar science fiction av klassiskt märke.

Beträffande båda böckerna ovan kan sägas att de inte först och främst är fyllda av spännande handling. Visst har de sina dramatiska ögonblick men författarna tycks istället ha gått in för att skapa intresse genom att detaljrikt och inlevelsefullt beskriva miljöer och levnadsförhållanden, att ge läsaren en aning om något främmande, en förflyttning in i en fantasivärld så väl utformad att idéerna nästan ligger inom räckhåll.

Detta gäller i än högre grad för Ben Bovas Mars. Boken börjar med att en internationell sammansatt expedition för första gången landar på Mars och slutar när den lämnar planeten. Läsaren får följa expeditionens arbete som inte alltid är särkilt dramatiskt medan insprängda återblickar beskriver urvalet av deltagarna och deras träning inför uppgiften.

Den här boken ger något som jag tycker oftast saknas i science fiction-litteraturen -- mer vardag och mindre stora dramatiska gester.

Det är lite av James Michener över boken. Alla som läst något av hans verk förstår nog vad jag menar. Michener har skrivit ett antal böcker där han i dramatiserad form beskriver till exempel en arkeologisk utgrävning (följdriktigt citeras också Michener på baksidan av Bovas bok). Mars ger samma intryck av väl underbyggd autenticitet. Boken är ett slags dramadokumentär mellan pärmar över något som ännu inte har inträffat. Till dess verkliga fördelar hör också att alla frågor inte fått sina svar innan boken tar slut och hemfärden påbörjas. Massor av fantastiska upptäckter ger givetvis en lättköpt spänning men minskar trovärdigheten.

Jag har läst flera böcker av Bova, bland andra Privateers, Colony och Test of Fire, utan att bli särskilt imponerad. Jag köpte därför Mars med viss tvekan men när jag nu läst den ångrar jag det verkligen inte. Mars rekommenderas till alla som gillar att läsa riktigt hård science fiction.


LSFF:s hemsida