Calle Dybedahl
Det här är det bidraget som kom tvåa i novelltävlingen på ConFuse 92. Författare är Mats Öhrman. Kravet var att novellen skulle innehålla orden strålpistol och cykel.
Under himmelskupolen låg Aichque som en fet, välmående spindel; staden var lyckligt lottad bland noderna i den splittrade världen med fjorton portar. Fem ledde till rika jordbruksområden, från vilka en strid ström av förnödenheter flöt, kapabla att försörja en mångmiljonstad. Inga av de fjorton var återvändsgränder; alla var viktiga handelsleder, samlande ständigt växande förmögenheter åt de mäktiga handelshus som styrde staden.
All denna rikedom lockade givetvis människor från de omkringliggande noderna. Ensamma, i familjer, klaner eller grupper kunde de passera tjugo, trettio portar och lika många noder, betalande ockerhöga passeravgifter ur en allt mer sinande reskassa. Väl framme uppslukades de utan ett spår av kåkstäderna kring randen. Få, om ens några lyckades ta sig den fysiskt korta, men finansiellt oändliga, sträckan från randen till axeln.
''Några problem?''
''Nej, jag måste bara stuva om lite.''
''Det händer inte mig'', tänkte han. ''Det händer inte mig.'' Som om besvärjelser skulle kunna hålla hotet borta. Han funderade ett ögonblick på om han skulle köra bort dem men han var inte i tjänst och blotta tanken på fysisk närvaro äcklade honom. I stället kastade han en blick på sitt kreditkort, och beslutade sig för att lite mer rörelsekapital inte skulle skada. Det var snart avlöningsdag igen, så han skulle kunna unna sig något riktigt gott från köttmarknaden på vägen hem. En venik-filé, eller en korgi-stek kanske? Han steg in på bankkontoret.
Han stannade till och kände golvet figurativt försvinna under honom. ''Det här är inte en bra dag,'' tänkte han.
''Går det att balansera?''
Meren var tacksam att han fått tillbaka sin reservkraft.
''Negativt. Jag är rädd vi måste ta ner henne.''
''Ok. Snyggt och prydligt nu. Erdal, du startar nödkraftverken.''
Gasturbiner är ett dåligt alternativ för att producera elkraft. De kräver dyrbart organisk/kemiskt bränsle; de kräver dyrbart underhåll efter bara en kortare tids drift; och de klarar inte av stora variationer av lasten. De har dock en stor fördel som gör dem perfekta till reservgeneratorer: De tar sig från stillastående till full drift på bråkdelar av minuter, jämfört med veckor av förberedelse för fusionsreaktorer, och timmar för fission. Allt som behövs är en kraftig gasström genom själva turbinen, så att turbinen kan dra kompressorn, vilket i sin tur drar in luft i brännkammaren så att förbränningen kan starta. Detta sker med rökgaserna från små krutladdningar, elektriskt avfyrade från kommandocentralen.
''Helvete'' skrek Erdal Verter. ''Den löste ut.''
''Ta upp reaktorn igen'', sade Meren med pressat lugn.
''Kan inte. Hon har gått ner för lågt! Vi är nere på 70% av normal tändtemperatur på plasman.''
''Försök!''
Teknikern startade en febril verksamhet vid sin konsol, men möttes snart av en snabbt ökande mängd röda indikatorer. Meren stängde av larmet på reaktorn och reservgenerator B, och allas ögon riktades mot konsolen till reserv A.
''Hon klarar det inte. Hon kommer att lösa ut när som helst.''
Meren aktiverade kommunikationslinjen till vaktcentralen.
''Vi har sköldavbrott i sektor sydväst. Jag repeterar: Vi har fullständigt sköldbrott i sektor sydväst.''
Den sista reservgeneratorn löste ut, och centralens svar dränktes i larmklockor.
Erd lyckades famla fram sin strålpistol.
Första skottet missade med två meter. Det andra upplöste rånarens ben från vänster knä nedåt. Erd vände sig till en av kassörskorna:
''Har ni ett skyddsrum?''
Hon tittade stumt på honom och skakade sedan på huvudet.
''Fort, öppna valvet!''
''Vad?''
''Öppna valvet, människa? Himlen håller på att falla ned över våra huvuden!''
Kassörskan reste sig och rafsade med huvudet bortvänt åt sig kodnycklarna från huvudkassörskans huvudlösa lik. Erd kontrollerade att entrén var ordentligt stängd och tittade ut genom glasrutan.
Utanför svepte redan de första guloranga slingorna genom gatorna. Erd såg en kvinna fångas in, hennes kortklippta, blonda hår skimrade till av blå, elektriska gnistor, innan det ersattes av en boll av lysande blågröna fjädrar. Hennes kappa buktade ut och lyfte sig, frisläppandes ett par enorma vingar, läderartat fladdermuslikande vid roten, befjädrade med blålysande vingpennor vid spetsarna.
En medelålders herre, byråkrat vid ett medelstort handelshus av hans uniform att döma, sprang förbi i panik. Hans huvud gick igenom en rad av förvandlingar i snabb takt: från ödlelikt gulfjällat, till halvgenomskinligt gelérött, till något gulaktigt som grenar med löv växte ur, till något likt en papegoja med älghorn. Till slut blev det en blåaktig vätska som rann av det benvita kraniet innan kroppen stupat på trottoaren.
Erd föste snabbt in de återstående människorna i bankvalvet, såg på rånarens medvetslösa kropp ett ögonblick innan han bestämde sig för att han inte hade tid. Det sista han såg innan valvdörren stängdes var hur entrédörren upplöstes i något som liknade blekgul ostmassa.
Erd undrade om dörren skulle hålla tills man fått kontroll på skölden igen.
Erd undrade om syret skulle räcka.
Erd undrade hur han skulle kunna identifiera rånaren, eller hans kropp, igen.