Roger Klein Till LSFF:s aktiviteter under årets LinCon hörde som för två år sedan en novelltävling som gick ut på att skriva en novell till en given bild. Det var många personer som sade sig ha idéer men inte tid, så resultatet blev tre inlämnade noveller varav alla hade god koppling till bilden. Här följer det vinnande bidraget av Laila Wiberg.
Första gången jag såg Madwar, planeten Runis huvudstad, glömmer jag aldrig. Jag hade precis fått landningstillstånd från deras atmosfärbevakning och gick ned för en låg inflygning utefter en av deras flodleder. Framför mig reste sig en märklig stadskonstruktion i, vad jag senare såg, vit marmor. Den här månljusa kvällen skimrade den i kallt silvervitt som speglade sig i det vatten som omslöt staden.
När jaktplanet tog mark i deras flygdepå hann jag skymta andra
farkoster som placerats i den toppiga hangaren. Luckan till kabinen
öppnades och jag hörde en märklig, lite nasal, röst:
--- Välkommen major!
När jag klivit ur planet såg jag till min förvåning och förfäran att en mottagningskomitté i stram givakt hade radats upp. Jag vände blicken mot general Bider, gjorde en halvhjärtad honnör och började gå till den hiss som fanns i änden av rampen. Gå var förresten ett alltför snällt ord. Linkade var mer korrekt. Det stramade fortfarande i ärret som löpte från ljumsken, över låret och ned till knäskålen.
Hissdörren gled ljudlöst upp. Vi klev in och generalen tryckte en
snabb kod på den lilla panelen vid ena dörramen.
--- Vi har inte lagt om rutinerna sedan er överstes senaste besök,
endast lagt till en säkerhetskod.
Hisskorgen sköt ljudlöst i höjden. Vi lämnade hangaren via en lätt lutande bana som gav mig en sugande obehagskänsla i magtrakten. Trots alla dessa år vid jaktstyrkorna hade jag aldrig förlikat mig med hissar, rullbanor och lopar, de små skivorna för persontransport.
Generalen stod hummande och vaggade lätt fram och tillbaka. Hans korta gråsprängda hår var klippt i en perfekt hjälm. Den blå uniformen satt löst och ledigt. Han verkade vältränad, inte som de officerare jag sett på rymdstationen. Jag orkade inte tala med honom och han verkade respektera min tystnad.
När hissen stannade och dörren öppnades strömmade svaga spröda toner
emot oss. Bider vände sig emot mig och log förvånansvärt vänligt emot
mig:
--- Vår rehabiliteringsavdelning ...
Framför mina ögon bredde en märklig miljö ut sig. Stora springbrunnar,
fält med gräs och blommor, en simulerad vilomiljö. Lagom trevlig.
Lagom drömlik. Bider såg sig omkring och vände sig sedan mot mig:
--- Jag ber om ursäkt. Jag går och ser om doktor Chilleu finns
här ...
Han försvann bort genom den osannolika parken och lämnade mig mitt i
smörjan. Jag satte mig ned på en bänk, sträckte på benen och väntade.
Jag ville inte tänka något, brydde mig inte om sceneriet runt mig. Jag
ville över huvud taget inte vara här.
En diskret hostning bakom mig väckte mig ur mitt drömmande. General
Bider och en annan man, klädd i en vit läng kåpa vävd av något
märkligt silkesmaterial, stod snett bakom mig.
--- Doktor Chilleu. Major McFarlayne.
Bider gjorde honnör, vände sig om och försvann bort mot hissen.
Läkaren stod tyst framför mig. Hans rökgrå ögon lämnade inte mitt
ansikte.
--- Jag trodde att ni skulle vara äldre, sade han till sist.
Jag reste mig och såg tillbaka på honom:
--- Varför skulle jag ha varit äldre?
--- Åh!
Han började långsamt gå utefter en av stigarna. Jag följde efter
honom.
--- Jag har naturligtvis läst din journal. Snabb militär karriär,
bästa vitsord, officer vid jaktflyget. Major innan trettio. Tjänst vid de
yttersta gränserna som eskort och jaktpilot. Sexhundra lyckade uppdrag.
Dekorerad för tapperhet i strid ... Det är imponerande, speciellt med
tanke på att ni är kvinna. Det är inte många av våra ''Flyghjältar''
som är kvinnor.
Jag hörde tydligt hans accentuering av ''Flyghjältar'', men bestämde
mig för att strunta i den. Han skulle inte lyckas reta mig eller få
mig upprörd. Det var inte därför jag var här.
Vi fortsatte längre in i avdelningen och passerade en berså där det
satt några människor och samtalade lågt. När vi passerade tystnade de
och följde oss med blicken. En av dem, en ung man, började resa sig
och jag insåg förfärad att han tänkte göra honnör. Han svajade
betänkligt där han stod, höjde darrande armen och lyckades salutera.
Jag stannade, hälsade och försökte se intresserad ut:
--- Namn?
--- Chris Lapiné, löjtnant, 3:e luftburna på Taar Wal. Skadad i
strid för tre veckor sedan.
--- Sitt löjtnant!
Han satte sig med synbar lättnad och lutade sig mot den anatomiska
ryggformaren. Jag insåg att jag borde visa intresse och gick närmare.
--- Blev ni allvarligt skadad?
--- Vi störtade strax utanför rymdbasen på Taar Wal. Jag ... jag var
den ende ombord som hann skjuta sig ut.
Jag nickade, vände mig om och fortsatte efter doktor Chilleu.
Det märkliga med omgivningen var känslan av oändlighet. Någonstans i mitt huvud sköt tanken fram att det hela var en synvilla, en illusion, något som jag visste att läkare brukade ägna sig åt.
Chilleu stannade framför ett draperi som verkade avskilja ett rum. Tygstycket gled ljudlöst åt sidan. Chilleu visade mig in och kom själv efter. Rummet var enkelt; en låg, till synes bekväm, divan, en stol och den eviga enerverande melodilösa musiken. Det fanns dock ett fönster som visade det tysta, karga landskapet.
--- Var så vänlig att ta av er och ligg sedan ned på bädden.
--- Ska det vara nödvändigt?
Han kastade en snabb blick på mig och log:
--- Ja, det vet ni ju ...
Jag suckade och började knäppa upp uniformsjackan. Divanen var
uppvärmd och förvånansvärt bekväm. Chilleu satte sig brevid mig och
lade sin hand på min panna. Han blundade och andades långsamt:
--- Ni skall inte vara så fientligt inställd. Det gör hela
behandlingen mer komplicerad.
--- Jag har aldrig behövt rehabilitering ...
--- Nej, jag vet.
Han lyfte upp en liten låda och plockade fram två små vita skivor.
--- Slappna av nu! Det här går snabbt.
Han placerade skivorna vid mina tinningar.
--- Blunda och slappna av! Lyssna noga!
Jag blundade och lyssnade ...
---
Farkosten skakar. Jag gör en kraftig gir och hör hur Allwin, min
akterskytt, svär till. På radarn dyker tre punkter upp. I hjälmen hör
jag Allwins röst:
--- Rätt så ... Rätt så ... NU!
Planet skakar till och jag dyker snabbt:
--- Fan! Jag tror att du missade!
När vi loopar ser jag de tre attackerande fiendefarkosterna. Allwins
röst kommer i lurarna igen:
--- Jag har aldrig sett sådana beteckningar som de har förut ... Här
kommer de!
Jag girar kraftigt och punkterna lyser mot mig igen. ''Nu'', tänker
jag samtidigt som Allwins upphetsade röst manar:
--- Skjut ned en av dem! Då blir generalen glad!
Jaktplanet skakar till. På instrumentpanelen indikeras en träff.
Svetten i mina händer blir markant. Allwin svär och jag känner hur
planet får slagsida.
--- Erin! Vi måste ned till basen ... Det bränns kretsar rätt
ordentligt här.
Ilska och besvikelse blandas med kyla. Jag kastar plötsligt farkosten i en vid båge, dyker och ökar hastigheten. Det är då katastrofen inträffar. Det blixtrar till och svartnar ... Allt är bara tysthet och frid ...
---
När jag slog upp ögonen satt doktor Chilleu fortfarande på divanen.
Han blundade och verkade över huvud taget inte ha märkt att jag
vaknat. Snabbt tog jag på mig uniformen och ställde mig vid fönstret
för att vänta. Runis två månar lyste intesivt och kastade långa
skuggor. Jag kände mig orolig. Obehaget i mig hade ökat ända sedan jag
kom hit. Jag hade frågor, men kunde inte formulera dem. Doktor
Chilleus röst kom, mjuk och mörk:
--- Varför samarbetar ni inte?
--- Det finns inget att samarbeta om, svarade jag kort.
--- Ni kraschlandar, er skytt försvinner, ni återkommer efter tre
månader, svårt skadad, och minns inget? Ni tror inte att era
överordnade funderar? Ni var inte utsvulten eller sjuk, bara skadad ...
av en kniv.
Jag vände mig om. Jag vet att han såg en 30-årig smal kvinna med kort
svart hår och nu med ett surt uttryck i ansiktet.
--- Det finns inga svar!
Han reste sig:
--- Nej, jag antar det ...