Bokprat: av Britt-Louise Viklund Tänk dig att du står i bokhandeln med Colin Greenlands TAKE BACK PLENTY i handen. På framsidan av boken citeras Michael Moorcock: "A great, big, magnificent, galaxy shaking plot that will make you forget to eat and sleep". På baksidan beskrivs den som "A space extravaganza". Lockande, inte sant? Men texten på pärmarna lovar för mycket, eller också är det bara min smak det är fel på. Den intresserade bokhandelskunden informeras nämligen också om att TAKE BACK PLENTY vunnit "The Arthur C Clarke Award" och "The British Science Fiction Award" som bästa science fiction-roman, och två så illustra organisationer kan väl inte ha fel. Jag kan hålla med om att bokens handling håller ett högt tempo och att Greenland lyckats skapa en del bra miljöer, men i övrigt känns handlingen både tunn och konstruerad. TAKE BACK PLENTY kan klart klassificeras som rymdopera med egendomliga utomjordingar, en tuff kvinnlig rymdskeppskapten (universum håller på att översvämmas av dem), ett intelligent rymdskepp och andra typiska ingredienser. Tabitha Jute, kapten med skinn på näsan, luras åta sig uppdraget att på sitt skepp "Alice Lidell" föra ett mystiskt kabarésällskap till Titan genom ett solsystem under dominans av utomjordingar från Capella. (Uppenbarligen rör det sig om ett alternativt universum --- kanaler på Mars, djungler på Venus, Armstrong och Aldrin mötte utomjordingar på månen.) Efter diverse flykter, strider, avslöjade hemligheter etc. slutar boken med en stor uppgörelse varvid "the bad guys" demaskeras och allt ställs till rätta. Det är lite väl tunnt för över 500 sidor. Särskilt i dagens läge när trenden tycks gå mot allt tjockare böcker med alltmer komplicerad handling. Greenland har nog insett att grundstommen inte är tillräcklig för att fylla ut boken och därför "bättrat på" handlingen med små avbrott där Tabitha berättar sitt livs historia för sitt rymdskepp. Det har gjort boken mer omfångsrik men inte direkt intressantare och dessa avsnitt har inte någon större anknytning till eller betydelse för den övriga handlingen. Resultatet blir varken trovärdig, originellt eller särskilt underhållande. Nu tror jag inte heller att Greenland haft trovärdighet som målsättning. När jag läste boken fick jag en känsla av att den är skriven som en pastisch och att Greenland försökt åstadkomma ett skämtsamt och galet äventyr. Om TAKE BACK PLENTY är menad som en vänlig drift med genren har han dock inte lyckats uppnå sitt syfte. Boken är inte tillräckligt galen för att bli rolig och humorn känns tillkämpad. Andra har redan skrivit liknande böcker och lyckats uppnå ett bättre resultat. Den som genomsöker bokhandelshyllorna efter underhållning, rymdopera och vilda äventyr får mer valuta för pengarna om de spenderas på en bok av till exempel Bujold, Ian Banks eller varför inte Brian Stablefords Asgard-trilogi. Emily Devenports bok SHADE lär vara författarens första roman och i så fall är det en stark debut. SHADE känns ibland som en ungdomsbok. Den är ganska tunn, går snabbt att läsa och huvudpersonen, som givit namn åt boken, är en flicka i övre tonåren. Jag tror dock inte att boken är skriven för ungdomar. Den förmedlar samma stämningslägen som en cyberpunkbok, fast utan datorer. SHADE är istället en skildring av en ung flickas tillvaro bland nedgångna människor och utomjordingar sedan hon rymt hemifrån och till slut hamnat i staden Capital på planeten Z'Taruk, ett universums pesthål av första graden. Det är en plats fylld av cynism och våld där bara den starkaste överlever. Devenport beskriver en existens nästan utan hopp och med mord, tortyr, droger och barnprostitution som självklara inslag. Boken är skriven i jagform vilket gör att läsaren kommer huvudpersonen nära. Shade är en stark karaktär, en överlevare. Hon påminner om Cat, huvudpersonen i Joan D. Vinges CATSPAW. Båda är unga människor, ensamma och utlämnade att klara sig på egen hand i en brutal och hänsynslös miljö där pengar är makt och styrka. Båda har också psykiska krafter, Shade är inte telepat men något närliggande. Genom sin förmåga till "scoping" kan hon till exempel vinna pengar på spel för sin försörjning men blir samtidigt intressant för andra som vill utnyttja hennes talang för sina egna syften. Även om slutet är relativt lyckligt för Shade är det inte ofta jag läst en bok som lämnat kvar ett sådant intryck av mörker. Det ligger en patina av smuts, skräck och uppgivenhet över sidorna. Kanske för att man har en känsla av att de händelserna som beskrivs inte bara är sådant som kan inträffa i en science fiction-bok om en främmande värld och en avlägsen framtid. Läs i tidningarna om mord på gatubarn i Sydamerika. Det bästa med boken är ändå Devenports sätt att berätta genom antydningar och att infoga detaljer och upplysningar om Shades förflutna och om livet i Capital i själva handlingen. Sättet att berätta imponerar än mera om detta är en debutbok. Mitt intryck är att en ny författare kan ha goda idéer vad gäller handling och karaktärer men att debutböcker ofta är klumpigt berättade. Det är få förunnat att lyckas lika bra som Emily Devenport med att sammanfoga handling och karaktärer till en njutbar helhet. Vid mitt senaste besök i SF-Bokhandeln köpte jag bland annat TWISTOR av John Cramer och SUPERNOVA av Roger MacBride Allen och Eric Kotani. Av en ren slump råkade jag läsa TWISTOR direkt efter SUPERNOVA och kunde konstatera att likheterna mellan böckerna är i det närmaste skrattretande. Ibland när jag läste TWISTOR var det nästan så att karaktärerna flöt ihop och jag fick tänka efter vilken person som hörde hemma var. Båda böckerna handlar om stora upptäckter som kan komma att påverka hela världen. I SUPERNOVA är det en ung astronom som under arbetet med sin doktorsavhandling kommer fram till att stjärnan Sirius B, på ett avstånd av endast nio ljusår från jorden, har egenskaper som kan förvandla den till en supernova. TWISTOR handlar om några fysiker som av en ren slump under ett experiment råkar öppna en dörr till ett annat universum genom att skapa något som de kallar twistorfält.Båda böckerna tilldrar sig alltså i universitetsmiljö och i båda är huvudpersonerna yngre forskare som har problem med att få gehör för sina nyskapande idéer och svårigheter med akademiska intriger. Andra teman som återkommer är huvudpersonernas oro för att deras upptäckter ska missbrukas och för att deras karriärer ska påverkas negativt. Men likheterna stannar inte där. Huvudpersonerna är i båda fallen en man och en kvinna som arbetar tillsammans, vilket givetvis leder till romantiska förvecklingar. Till och med intresset för mat och diskussionerna om restaurangbesök återkommer i båda böckerna. I mitt tycke är TWISTOR bättre, vilket inte betyder att SUPERNOVA är dålig. Båda böckerna är underhållande men twistoreffekten är mer fantasieggande och personligen börjar jag bli lite trött på böcker som skildrar diverse katastrofer. Beskrivningen av ond bråd död och undergångstämning blir ungefär densamma oavsett om orsaken till eländet är krig, en supernova, ett meteornedslag eller något annat. En brist i SUPERNOVA ligger också i själva idén. När man tänker efter framstår det som väl mycket av ett sammanträffande att Sirius B råkar smälla ungefär samtidigt som en smart astronom kommer fram till att den kan göra det. Men här återkommer jag igen till likheterna mellan böckerna. TWISTOR är också otrolig, men inte på samma sätt som SUPERNOVA. Cramer har lyckats beskriva twistoreffekten så att upptäckten känns trovärdig. Istället häpnar man över den mängd av otroliga sammanträffanden som Cramer blivit tvungen att ta till för att få ihop handlingen med huvudpersonerna fortfarande i oskadat skick på slutet. Det gör också att slutet på boken blir väldigt gulligt. Ett slags sagoaktigt "och så levde de ...". Men det kanske också är avsikten. Cramer låter nämligen sagoberättande få en plats även i själva handlingen och nog måste det vara mer än en slump att första gången någon förflyttas med hjälp av twistorfältet är två av resenärerna barn och den plats de kommer till har en stämning av sagoskog. En välvillig tolkning är att Cramer avsett att skapa en modern teknologisk saga. Är det så har han också uppnått sitt syfte. Till det som gör TWISTOR mer läsvärd hör också att bovarna där är mycket bättre. Genom industrispionage får de kännedom om twistoreffekten och det är inte ofta man i böcker stöter på så samvetslösa skurkar. De drar sig inte för mord och tortyr för att nå sitt mål. I SUPERNOVA är hotet --- förutom av själva supernovan --- en religiös domedagspredikant, Hiram Goodman, som utnyttjar händelsen för att själv skaffa sig makt. Han och hans Christriders har dock långt kvar till den iskalla djävlighet hos TWISTORs bolagshöjdare. Dessutom börjar otrevliga religiösa fundamentalister bli ett väl uttjatat tema. På senare år har jag läst flera science fiction- och fantasyböcker som beskriver farorna med religiös fanatism, bland annat Morrons ONLY BEGOTTEN DAUGHTER, Kessels GOOD NEWS FROM OUTER SPACE och Teppers RAISING THE STONES. Dessa böcker är inte dåliga, tvärtom, men temat som sådant kanske inte alltid känns så aktuellt för en svensk läsare. Båda böckerna får alltså godkänt om man inte söker originalitet, djupsinninghet eller inträngande personskildringar, bara rak enkel underhållning. SUPERNOVA är dock mera en dussinbok, snabbt läst och lika snabbt glömd. TWISTOR är bättre skriven och stannar längre i minnet. Pluspoäng dock till SUPERNOVA eftersom författarna på ett föredömligt klart sätt lyckats med att förklara vetenskapen bakom fiktionen, till exempel skillnaden mellan en nova och en supernova eller hur en supernova bildas. -- Britt-Louise Viklund --