Sagan om Mithrilkroken Ivar och de: tiotusen Hullingarnaav Ingemar Ragnemalm 13cm Här följer nu de sista delarna av följetongen. Tidigare har kapitel 2-9 publicerats. De som ogillar tanken att läsa en novell med delarna i oordning får nu äntligen chansen att läsa berättelsen från början till slut. Publiceringen har varit som följer: Nummer 8: Del 2,5 och 7; Nummer 9: Del 3 och 8; Nummer 10: Del 4,6 och 9; Nummer 12: Del 10, 1 och 11. 5mm Del 10, 1 och 11: 6mm Del 10. Mithrilkroken Ivar Under ledning av Kung Faber samlades en otrolig mängd dvärgar runt Mithril. De byggde upp ställningar, drog massor av linor och grävde runt den. Intill den grävde man ut en enorm bassäng, stor som en sjö. Bassängen dränerades omsorgsfullt så den hölls helt torr. Runt bassängen grävde man ett antal sidobassänger, som man fyllde med exotiska vätskor enligt Fabers anvisningar. Många dvärgar gick och muttrade om hur onödigt det var att ödsla så stora resurser på ett företag som ingen såg något mål med, men då Faber hade mycket gott anseende dämpades alla sådana åsikter snabbt utan problem. De flesta dvärgar ansåg att vad än kung Faber gav order om så måste det vara rätt. Arbetet tog lång tid, men Faber skydde inte mödan och kostnaderna. En dag kom ögonblicket då man kunde fälla Mithril ner i bassängen. Därefter vidtog arbetet med att smida om den till den form Harundo önskade. Tusen eldar brann runt bassängen i flera veckor medan smidandet pågick. Först genomfördes omformandet av hela monoliten till krokform. Detta kunde bara ske på en liten bit i taget, och varje gång måste ett helt hus byggas runt punkten man önskade modifiera. Stora stycken togs loss för att senare smidas till en kedja. Här stötte man på ett bekymmer. Det fanns ingen rimligt sätt att böja hela Mithril. Den var helt enkelt för stor. Harundo fann en lösning. I Mithrils sidor skar man ett par djupa skåror, så att stora spetsar stack ut från sidorna. Därefter övergick man till att forma detaljer, fästöglor och att forma skarpa spetsar på varje krok. Så smidde man om de lösa bitarna till en enorm, otroligt stark kedja. Till slut byggde dvärgarna flera stora hjulaxlar, och på dessa hissades den färdiga kroken upp. Faber och Harundo kunde till slut beskåda sitt verk. Världens utan jämförelse största fiskekrok! --- Skåda, utropade Harundo, ett av världens underverk! --- Om du säger det så, mumlade Faber. Allt han såg var hur hotet från Mithril hade eliminerats. Nu måste den bara fraktas bort. --- Denna sagolika krok måste döpas! utbrast Harundo. Den skall heta Ivar, efter min farfar! --- Visst, sade Faber, och då han var kung så var därmed mithrilkroken Ivar döpt. Så var det äntligen dags för Harundos tredje expedition till den märkliga floden i norr. Tusen dvärgar och hundra elefanter drog den stora vagnen med mithrilkroken Ivar på. På mindre vagnar fraktades stora mängder förråd samt den stora kedjan. Uppför den första bergskedjan tog man sig genom att dra linor runt alla träd man kunde finna och dra med block och taljor. Sedan fortsatte färden genom dalen, och upp på den andra. Den andra bergskedjan var svårare, då det inte fanns träd där. Flera gånger kanade vagnen tillbaka en bit, och ett par dvärgar omkom, krossade under vagnens hjul. Faber började fundera på om man inte skulle lämna vagnen där, i vildmarken. Hans mål var uppnått. Mithril, numera mithrilkroken Ivar, var utom räckhåll för alla potentiella kronpretendenter. Å andra sidan skulle det se illa ut att bara ge upp, så han drev på sina undersåtar en sista gång. Inför sista nedförsbacken ner till den mystiska floden byggde man ett torn på toppen, och satte ihop kedjan. Kedjan fästes i mithrilkroken Ivars toppögla samt i tornet. Detta gjorde man för att man inte skulle riskera att tappa Ivar i floden. Så rullade man ner vagnen. När vagnen var tillräckligt nära floden drog dvärgarna ur sprintarna som höll hjulen, och Ivar damp ner på marken med ett fruktansvärt brak. Väl nere så började Harundo leda arbetet inför själva fisket. Faber slog upp sitt läger på andra sidan bergen. Han ville inte vara alltför nära om Harundo lyckades fånga vad det nu var han skulle fånga med denna enorma krok. Ytterligare ett stort antal linor och kedjor fästes i Ivar. En bro byggdes över floden på dess bredaste ställe. Till slut satte man på diverse beten och sänkte ner Ivar från brons mitt. Eftersom Harundo visste att hans byte kunde krossa bron hade han arrangerat det hela så att man kunde hala och hissa kroken uppifrån tornet på berget. Denna försiktighetsåtgärd visade sig vara befogad när äntligen första nappet kom. Ivar fastnade i någonting. Dvärgarna drog, men kunde inte rubba kroken. Först efter en timme hände det. Först spändes kedjorna hårt, och bron rämnade. Sedan slaknade kedjorna igen, och så plötsligt slog en enorm flodvåg upp från floden. Allt Harundo såg var vatten. När vattnet lagt sig var bron slagen i spillror, Ivar uppkastad på stranden och många dvärgar försvunna i djupet. Några överlevande av de dvärgar som befunnit sig nära stranden talade om hur en enorm kropp hade rest sig ur vattnet. Tyvärr var deras vittnesmål om hur den sett ut ganska motstridiga. Efter detta kallade Faber till sig Harundo. --- Jag tycker inte det här ser speciellt lovande ut, Harundo. --- Jodå, sade Harundo entusiastiskt, det är mycket lovande! Vi har haft den på kroken, och kroken och kedjorna höll! --- Men bron rasade. --- Vi bygger en ny! Bron är bara där för att lyfta ut kroken till rätt plats. --- Jaja, men den släppte ju! --- Hm... Jag vet! Vi har ju glömt hullingar! Vi måste sätta hullingar på kroken! Faber suckade. --- Jaja, gör hullingar då, men jag tänker åter- vända till mitt land. --- Snälla Faber, jag ber... --- _Kung_ Faber, heter det! --- Åh... Snälla kung Faber, kan du inte hjälpa mig med hullingarna? Faber började bli alltmer motvillig, men han hjälpte i alla fall Harundo att starta arbetet. Därefter drog han söderut med hälften av dvärgarna. Han gav övriga order att följa Harundos instruktioner i högst två månader, men sedan återvända hem. Hulling efter hulling formades på mithrilkroken Ivar. Harundo bestämde sig för att inte ta i i underkant. Om kroken fastnade i någonting skulle den sitta hårt! Hela tiotusen hullingar formades. Så byggdes åter bron upp, och den ny hullingförsedda mithrilkroken Ivar sänktes ner i floden. Den här gången flydde alla dvärgar upp på bergstopparna i väntan på flodvågen. Så kom till slut det andra nappet. Bron krossades till småbitar, alla kedjor och vajrar spändes. Så kom flodvågen, något man denna gång var beredd på, kedjorna slaknade, och spändes sedan igen. Ivar satt fast i bytet! Det upprepades flera gånger. Harundo och dvärgarna spolades med vattnet från floden gång på gång. Harundo var utom sig av förtjusning, medan dvärgarna var skräckslagna. Så kom förändringen. Marken skakade, och plötsligt sjönk vattnet i floden bort. Kvar var en mörk avgrund, och kedjorna som låg spända över kanten. Upp ur avgrunden kom bytet. Det var en kolossal kropp utan några som helst detaljer. Den var rödbrun och slemmig, och nära toppen av den satt mithrilkroken Ivar fast. --- En jättesnigel! flämtade Harundo. Runt om honom flydde dvärgarna i panik. Snigeln stod kvar i flera minuter. Den dallrade lite, och vajade fram och tillbaka. Harundo undrade om den betraktade honom, eller om den, som han hoppades, började bli trött. Så plötsligt försvann den ner igen. Den kom upp en andra gång. Den kastade sin kropp mot bergssidorna runt det gapande hål som nyss varit den mystiska floden, och orsakade ordentliga jordbävningar. Harundo var fortfarande kvar, och insåg att den försökte slå loss kroken, men tack vare hullingarna satt den kvar. Då kom katastrofen. Snigeln ställde sig plötsligt spikrakt upp. Den fyllde avgrunden helt, och utvidgade den till och med en bit. Marken skakades av en fruktansvärd jordbävning, och vattenkaskader sprutade ut mellan snigeln och stränderna. Sedan välte världen. Det var faktiskt exakt vad som hände. Hela världen vred sig, välte på kant. Bergen där Harundo var spolades med vattenmassor som forsade ut ur avgrunden, i vilken snigeln fortfarande stod spikrak. Harundo såg snigeln torna upp sig över honom, medan han förgäves försökte hålla sig fast i den vältande och skakande marken. Borta i dvärgarnas rike rämnade hela marken. En enorm klyfta öppnade sig där alla tunnlarna varit, och hela dvärgriket förintades i jordbävningen. När världen vält så att den stod helt på kant, stannade den. Över hela världen hade de flesta byggnader rasat. De flesta djur, människor, dvärgar och andra föll längs med den lodräta vägg som hade varit marken. Ett fåtal överlevde dock katastrofen, de som fastnade någonstans i stället för att falla ut i rymden, eller som flytt ner i någon håla som inte rämnade. Det var en ny tid som började, livet på den stora branten. Del 1. Begynnelsen I begynnelsen fanns smeden Adhafas. Han var en bra smed, men det var inte så roligt att vara smed i begynnelsen. Det fanns ju inga kunder. Det fanns just ingenting annat än Adhafas, hans hammare och hans städ. Adhafas stod mest dagarna i ända och bankade på sitt städ med sin hammare, och undrade vad han egentligen gjorde det för. Å andra sidan fanns det absolut ingenting annat att göra, så det spelade ingen större roll. En dag hade städet blivit så utmattat att en liten, liten flisa lossnade för ett slag. Flisan for iväg genom tomheten innan Adhafas hann fånga den. Adhafas kände sig misslyckad. Han hade haft sönder sitt städ. Visserligen dög det fortfarande bra att banka på, men det var ju inte riktigt helt mer. Adhafas drabbades av en svår depression, kastade hammaren och lade sig ner för att tjura. Så låg Adhafas länge. Under tiden började det hända saker på Adhafas kropp. Han hade väl aldrig varit någon vän av hygien, och nu när han inte ens rörde sig mer så kunde alla otäcka saker på hans kropp få en chans att utveckla sig i lugn och ro. Det rörde sig på Adhafas. Det myllrade och levde. Mitt på hans bröst utvecklade olika små varelser kulturer. De kallade sig människor, dvärgar och mycket annat. Del 11. Slutet Adhafas vaknade av att någonting stack i tungan. Han hostade till, för munnen var full av vatten. Adhafas reste sig upp och drog loss den lilla taggen ur tungan. Det var en liten metalltagg. Sedan bestämde han sig för att fortsätta banka på städet. Han upptäckte att taggen var rätt lik den flisan som fattades i städet. Han fann hammaren straxt intill sig, och knackade till flisan lite med den, så att den fick rätt form. Det lustiga var att taggen var mjukare än städet, trots att de från början var av samma material. Tack vare det kunde han slå dit flisan på sin plats igen. Adhafas var glad igen. SLUT