Rama II: Britt-Louise Viklund Går Clarke i barndom eller är det levnadskostnaderna på Sri Lanka som stigit? Det kan inte finnas andra förklaringar än senilitet eller penninghunger till att Clarke satt sitt namn, tillsammans med Gentry Lee, på en katastrof som RAMA II Över huvud taget tycks sf:s stora namn kunna få vad som helst publicerat därför att deras namn lockar bokköparna. Att förlagen tacksamt tar emot manuskript från kända och populära författare är väl inte så konstigt (förmodligen kommer vi också att få se RAMA II översatt till svenska medan massor av bättre böcker av mindre kända författare får stå tillbaka), men när författarens eget omdöme sviktar leder det till publicering av sådana pinsamma plumpar i protokollet som Heinleins TO SAIL BEYOND THE SUNSET och Asimovs NEMESIS. Böcker som känns unkna och förutsägbara. De tycks vara skrivna på rutin, utan inspiration eller några nyskapande idéer. Den beskrivningen passar också bra på RAMA II. Det händer mycket i boken men eftersom den helt saknar vad jag skulle vilja kalla "sf-känsla" går det trögt att ta sig igenom de 466 sidorna. Boken utspelar sig cirka 70 år efter RENDEZVOUS WITH RAMA. Den första farkostens närvaro och avfärd har av olika anledningar lett till en fruktansvärd och världsomfattande ekonomisk nedgång. Samhället håller just på att återhämta sig från depressionen när en ny Rama-farkost upptäcks. En expedition bestående av vetenskapsmän, astronauter och --- av någon anledning --- två journalister sänds ut. Vid första anblicken verkar Rama II likna sin föregångare med snart börjar viktiga men oförklarliga skillnader märkas. Mysterierna och intrigerna hopar sig. Så lunkar berättelsen på men tyvärr är praktiskt taget inte en enda sida i boken fängslande eller tankeväckande. Intrigen påminner delvis om den värsta såpopera. Konflikterna är förutsägbara. Personerna är pratiga, ointressanta och stereotypt uppdelade i goda och onda. En kvinnlig journalist står inte Jr Ewing efter i intrigant egocentricitet medan den kvinnliga hjältinnan är en god, vacker, intelligent läkare och olympisk medaljör. Boken känns inte ens som sf. Visst tilldrar sig handlingen till stora delar på ett rymdskepp och i en utomjordisk farkost men författarna har inte lyckats levandegöra detta för läsaren. Färden från Jorden till Rama skulle lika gärna kunna ske med tåg eller båt. Det oengagerade språket och avsaknaden av stämningsskapande detaljer gör att den rätta känslan inte vill infinna sig och karaktärerna blir aldrig levande för läsaren. Jämför nedan hur Ramas första gryning beskrivs i de två böckerna. RENDEZVOUS WITH RAMA: 0 He had just reached twelve hundred and fifty when he realized that something was wrong. The light shining on the vertical surface immediately in front of his eyes was the wrong color --- and it was much too bright. Norton did not even have time to check his ascent, or to call a warning to his men. Everything happened in less than a second. In a soundless concussion of light dawn burst upon Rama. The light was so brilliant that for a full minute Norton had to keep his eyes clenched tightly shut. Then he risked opening them, and stared through barely parted lids at the wall a few centimeters in front of his face. He blinked several times, waited for the involuntary tears to drain away, and then turned slowly to behold the dawn. He could endure the sight for only a few seconds; then he was forced to close his eyes again. It was not the glare that was intolerable --- he could grow accustomed to that --- but the awesome spectacle of Rama, now seen for the first time in its entirety. Norton had known exactly what to expect; nevertheless, the sight had stunned him. He was seized by a spasm of uncontrollable trembling; his hands tightened around the rungs of the ladder with the violence of a drowning man clutching at a life belt. The muscles of his forearm began to knot, yet at the same time his legs --- already fatigued by hours of steady climbing --- seemed about to give way. If it had not been for the low gravity, he might have fallen. Then his training took over, and he began to apply the first remedy for panic. Still keeping his eyes closed, and trying to forget the monstrous spectacle around him, he started to take deep, long breaths, filling his lungs with oxygen and washing the poisons of fatigue out of his system. Presently he felt much better, but he did not open his eyes until he had performed one more action. It took a major effort of will to force his right hand to open --- he had to talk to it as though it were a disobedient child --- but presently he maneuvered it down to his waist, unclipped the safety belt from his harness, and hooked the buckle to the nearest rung. Now, whatever happened, he could not fall. He took several more deep breaths; then, still keeping his eyes closed, he switched on his radio. He hoped his voice sounded calm and authorative as he called: "Captain here. Is everyone OK?" RAMA II: 0 A moment later Richard Wakefield was stupefied by the most amazing sight he had ever seen. As his chair was sailing soundlessly upward, parallel to the stairway, dawn burst upon Rama. Three kilometers below him, cut into the Central Plain, the long straight valleys that ran from the edge of the bowl to the Cylyndrical Sea suddenly exploded with light. The six linear suns of Rama, three in each hemicylinder, were carefully designed to produce a balanced illumination throughout the alien world. Wakefield's first feelings were of vertigo and nausea. He was suspended in air by a thin cable, thousands of meters above the ground. He closed his eyes and tried to maintain his bearings. _You_will_not_fall_, he said to himself. "_Aieee_," he heard Hiro Yamanaka yell. From the ensuing conversation he could tell that Hiro, startled by the burst of light, had lost his footing near the middle of the Gamma stairway. He had apparently fallen twenty or thirty meters before he had adroitly (and luckily) managed to grab part of the banister. "Are you all right?" David Brown asked. "I think so," Yamanaka answered breathlessly. RAMA II har direkt lånat uppyggnanden av denna scen från RENDEZVOUS WITH RAMA, ja till och med själva ordvalet är på en nyckelpunkt detsamma --- "dawn burst upon Rama". Det kan inte vara en slump utan det är förmodligen ett medvetet val av författarna. Trots detta fungerar inte skildringen i RAMA II lika bra. Richard Wakefield blir förvånad och får svindel --- mycket mer är det inte. I RENDEZVOUS WITH RAMA känns hela uppbyggnaden av episoden och valet av varje ord som om det gjorts med omsorg för att ge maximal effekt på läsaren. RAMA II känns inte lika genomarbetad. Till de negativa intrycket bidrar också den troligen ogenomtänkta samhällsbakgrund som presenteras i boken. I RENDEZVOUS WITH RAMA får man glimtar av ett samhälle som kanske inte är trovärdigt i alla detaljer men som i vart fall antyder att förändringar skett i förhållande till nutid --- med till exempel nya religiösa inriktningar, gruppäktenskap och bosättningar utanför Jorden som skapat egna traditioner och ideal. Allt detta saknas i RAMA II. Moraluppfattningen tycks ligga på 50-talsnivå och ett "oäkta" barn är en skam. Visst kan man tänka sig att det skett en återgång till tidigare perioders värderingar men då bör författarna göra sig besväret att förklara varför. När sedan en av huvudpersonerna skämtar om Popeye och Olive blir det nästan löjeväckande. Kanske är Shakespear och Strindberg fortfarande kända år 2200, men tillhör verkligen Karl-Alfred de odödliga litterära gestalterna? RAMA II har inte ens ett ordentligt slut. Texten slutar på sidan 466 men då har inga svar givits och inga gåtor lösts. Förmodligen måste den som vill ha alla svar köpa de _två_ följande böckerna THE GARDEN OF RAMA och RAMA REVEALD. Det enda RAMA II bevisar är visdomen i att lägga av i tid. -- Britt-Louise Viklund --