Sagan om Mithrilkroken Ivar och de: tiotusen Hullingarnaav Ingemar Ragnemalm 13cm Vi närmar oss slutet så smått, om nån undrar. I och med detta är alla delar från 2 till 9 publicerade. Såväl början som slutet kommer senare, troligtvis i nästa nummer av MÅNBLAD ALFA. 5mm Del 4, 6 och 9: 6mm Del 4. Gudarnas land I norr låg gudarnas land. Det var vad människorna trodde i alla fall. Där bodde två varelser, sköna varelser som ägnade all sin tid åt att sola och bada. De mindes inte när de skapats, så kanske de var gudar ändå. De hette Sinister och Rectus. För det mesta badade de i var sin sjö, och när de badat färdigt satt de på strandkanten och ropade till varandra. Människorna kunde ibland höra deras rop, och kallade dem Palpebranerna. Och människorna försökte tolka deras rop, och trodde att de var goda gudar som försökte ge dem råd. I själva verket sade de sällan någonting av intresse. De bara suckade godmodigt och bytte ett par ord om vädret ibland. Deras ordväxling skedde med ord mjuka som vinden, och varje mening tog en timme att uttala. På det hela taget var väl Sinister och Rectus lyckliga, men framför allt var de ganska liknöjda. Vad annat kan man vara när man är en odödlig gud utan något bättre för sig än att sola? Del 6. Världens kant Efter den otäcka upplevelsen med monoliten Mithril som så när hade dödat henne, ville inte tomtenissan Cucullus bo kvar i Cubitum. Hon packade det allra viktigaste och reste västerut. Hon ville fara så långt att hon var absolut säker på att hon aldrig skulle se Mithril mer, ens från de högsta bergstoppar. Hon kände på sig att det fanns en anledning att Mithril slagit ner nästan mitt i huvudet på henne. Nog var det väl så att Mithril ville åt henne, även om hon inte kunde förstå varför? Hon vandrade i dagar och nätter. En dag nådde hon den stora dalgång där dvärgarna bodde. När hon gick ner i dalen mötte hon två dvärgar. --- Vad gör du här? fräste den ena dvärgen, som var liten och tjock. Du är ingen dvärg! --- Snälla, sade Cucullus, jag skall bara över till andra sidan dalen. --- Vill du till andra sidan? sade den andra dvärgen, som var ganska lång för att vara dvärg. Där finns väl ingenting? --- Nej, sade den första. Där finns bara torra slätter, och bortom dem ligger världens kant. --- Jo, envisades Cucullus, jag skall dit. Jag måste så långt bort som möjligt från... Hon tystnade, men nu blev den långa dvärgen nyfiken. --- Flyr du undan nånting? frågade han. --- Äsch, sade den tjocka dvärgen, hon bara ljuger. Hon är nog här för att stjäla! --- Var inte dum, då hade hon inte kommit öppet mitt på dagen. Tänk om det är nånting farligt hon flyr från? Nå, flicka lilla, vad var det du skulle bort från? --- Jo... jag måste bort från Mithril, klippan från himlen. Den ville döda mig. Jag måste bort ur dess åsyn. Dvärgarna tittade tvivlande på varann. --- Struntprat! sade den tjocka dvärgen. Hon fantiserar! --- Berätta mer! sade den långa dvärgen. Och Cucullus berättade. Hon berättade om vem hon var, om hur Mithril slagit ner och förstört skogen, och om hur man funnit att stenen var oförstörbar, och att den troligtvis var metall. --- Tror ni mig? frågade Cucullus svagt. --- Alltså, det där med oförstörbar... började den tjocke, men den långe hejdade honom. --- Jodå, vi tror dig. Du skall få fortsätta din resa över till andra sidan... --- Hallå där! Skall du släppa henne vind för våg? spottade den tjocke fram. --- Nejdå. Jag skall visa vägen. På vägen vill jag höra varje detalj om din upplevelse, Cucullus. --- Hm, nåja, då så, grymtade den tjocke. --- Det finns inte så mycket mer att berätta, men tack så mycket, sade Cucullus. Och de slog följe över dalen. Den långe dvärgen, som hette Jan, frågade ut henne mycket noga. På vägen gick de också förbi hans hem, och han skänkte henne bättre utrustning än hon hade från början, så att hon skulle klara resan över de torra slätterna. När de skildes på andra sidan var han helt övertygad om sanningen i hennes berättelse. Han memorerade det mycket noggrannt, och berättade den sedan för sina vänner. Historien var fascinerande just för dvärgar, då dvärgarna var de kunnigaste varelserna som fanns när det gällde just smideskonst och material. Historien om den oförstörbara stenen var därför en märklig saga för dem. Cucullus reste ut på de torra slätterna. Hon förstod snart att hon inte hade haft en chans att klara resan utan Jans hjälp. Solen brände från en molnfri himmel, och under dygnets hetaste timmar tog hon skydd i ett tält, halvt nedgrävd i marken. Jan hade rått henne att vara ytterst sparsam med vattnet. Trots att hon lydde rådet så tog vattnet slut helt innan hon kom till det första lilla vattendraget, och hon var ganska uttorkad när hon äntligen fick dricka ur den lilla rännilen hon fann. Bit för bit tog hon sig över slätterna. Det fanns ytterst lite växtlighet och nästan inga djur alls. Hon levde mest på rötter under de perioder hon var i områden där det fanns någorlunda med vatten. Så en dag när Cucullus passerade över krönet på en liten ås så såg hon hur slätten kröktes neråt framför henne. Det var ingen skarp kant, utan snarare en långsam krökning, men hon förstod ändå att det var världens kant hon hade nått. Hon fortsatte framåt. Det bar neråt, och det blev brantare och brantare. Framför henne fanns bara tomma rymden. Det var lite egendomligt att se en blå himmel neråt framför sig. När det var så brant att Cucullus började bli rädd för att hon skulle få svårt att stanna om hon skulle falla, så slog hon läger. Hon bestämde sig för att hon skulle bo här. Under de följande dagarna utforskade hon branten åt sidorna, och när hon fann en liten bäckfåra så insåg hon att hon funnit sitt nya hem. Hon grävde ut sluttningen så hon fick sig en håla att bo i, och sedan grävde hon en liten damm som samlade upp vatten när det rann vatten i bäcken. Hon byggde upp ett ganska acceptabelt hem i sin håla, murade upp väggarna och gjorde små fönster. Där bodde hon ensam med förhoppningen att Mithril inte längre kunde se henne. Eftersom det inte hade hänt henne något illa så bestämde hon sig för att så var fallet; hon hade kommit undan Mithril. Del 9. Harundo möter kung Faber Efter fiaskot med storfiskafänget gick flera år då Harundo resignerat ägnade sig åt att betala den stora skuld han skaffat sig. Hans höga status hade fått en knäck sedan han både gjort slut på sina egna och andras tillgångar. Långsamt kom han på fötter igen, hårt arbetande som ledare för fiskelag. Det var ett stort steg ner från att ha varit rik lyxfiskare och bara arbetat som rådgivare, men det var nödvändigt. Så en dag kom den slutgiltiga katastrofen: under fiske i Fauces största sjö blåste en storm upp, och två båtar sjönk. Harundo fick skulden för att inte ha tagit in båtarna i tid. Eftersom han inte kunde ersätta ägaren och till och med redan var hårt skuldsatt hotades han av svåra straff. I hemlighet packade han sina sista ägodelar på en åsna och lämnade trakten. Han irrade omkring en tid tills han, som en fattig tiggare och diversearbetare, nådde Cubitum. Där fick han se den välbevakade monoliten Mithril. Han hörde sig för och fick dess märkliga historia berättad för sig. En vild idé dök upp i hans huvud. Skulle det vara möjligt att smida om hela monoliten till en jättelik krok? Den om någonting skulle kunna fånga hans livs byte. Han for till dvärgkungen och begärde audiens. Flera gånger blev han bryskt ivägkörd av vakterna, men en dag fick kung Faber höra tumultet när vakterna sparkande försökte jaga bort stackars Harundo. --- Vad står på här? frågade Faber. --- Vi avvisar en människa som har fräckheten att begära audiens hos er, Ers Höghet! svarade en vakt rappt. --- Jaså. Jaha, vad vill han då? --- Jag... jag har en idé som jag skulle vilja... stammade Harundo. Hur skulle han kunna tala för sig? Vad hade väl Faber för intresse i Harundos storfiskeidéer? --- Släpp fram honom, sade Faber, fast muddra honom först. Han är nog ofarlig, så bortkommen som han verkar. Så Harundo fick komma fram till Fabers tron. Bara detta var mer än han hoppats på. --- Jo, ers höghet, jag är fiskare. Inte vad för fiskare som helst, utan mästerfiskare. Bortom bergen i norr finns en sjö med den väldigaste av fiskar. Jag... Rösten svek honom igen. Så fånigt det var att vara fiskare och hoppas att dvärgarna, som levde under jord, skulle kunna entusiasmeras av fiskehistorier. Han harklade sig och fortsatte. --- Inte ens de största krokar kunde hålla den. Vanligt järn är så mjukt att den sliter sönder det. Jag skulle behöva en krok i ett mycket starkare material, och den måste vara helt enorm. Ni har ju just ett sådant material... Faber skrockade. --- Jaha, du, du behöver en mithrilkrok? Och hur mycket behöver du? --- Ööh... Jag behöver alltihop! Eller... jag menar... en ganska stor bit... Harundo såg på Faber. Faber log och såg lurig ut. --- Harundo, ge mig ett enda skäl för varför jag inte skall halshugga dig med en gång? Du kommer hit och föreslår att jag med stort besvär och utan egentlig chans till förtjänst skall smida om hela den stora heliga klippan Mithril till en stor jäkla fiskekrok!!! Harundo hade nästan väntat sig det svaret, men nånting var fel. Kung Faber log. Han log brett och inte alls speciellt elakt. --- Nej, men... --- Lugn, Harundo. Vi skall göra som du föreslår. Harundo gapade fånigt. Han blev inte halshuggen. Han blev inte ens utskälld. Han behövde inte ens argumentera. Faber gick med på hans förslag utan vidare! Faber sade det aldrig till Harundo, men han hade länge funderat på klippans framtida öde. Han hade alla svärd han kunde behöva, inklusive ett betydande privat förråd (trots att hans allra första svärd fortfarande var som nytt). Det enda resultatet av att göra fler skulle vara att undergräva hans maktposition. Han kunde ju inte bara frakta bort klippan. Harundo hade försett honom med en ursäkt, även om den var lite egendomlig ur dvärgperspektiv. -- Ingemar Ragnemalm -- 13cm