Sagan om Mithrilkroken Ivar och de: tiotusen Hullingarnaav Ingemar Ragnemalm Del 3 och 8: 6mm Del 3. Historien om dvärgen Fodere I världens västra ände, straxt innan sluttinngen mot världens kant, fanns dvärgarnas rike. De bodde i mitten av den avlånga dal som kallades Lacertus. Norr om deras rike låg Äla, svartnissarnas och demonernas land. I såväl Lacertus som Äla bodde alla i djupa grottor. Dvärgarna grävde djupa tunnelsystem långt ner i jordens innandöme. Öster om Lacertus låg alla människorikena. De var många, från små kommuner med hundratalet invånare till stora imperier. Dvärgarna kallade alltihopa för Pectus och så fick det vara bra med det. En av dvärgarnas bästa grävare hette Fodere. Han grävde snabbare än någon annan. Medan de flesta var för lata för att ge sig ner i de djupaste gångarna för att gräva grävde han en alldeles egen gång, och han grävde den djupare än någon någonsin grävt. Ett par år efter den dagen han utsetts till meles och fått erkännande som den som grävt djupast, blev han kallad till dvärgkungen Facit. Kungen tog emot i sin tronsal, och Fodere knäböjde inför honom. --- Fodere, sade kung Facit, varför slutar du inte gräva? Du har ju visat att du är bäst. Ingen kan gräva som du. Varför tar du inte din plats bland alla andra meles och slår dig till ro? Det är så det är brukligt att göra! --- O kung, jag vet vad seden är, men lagen säger att en dvärg skall gräva, meles eller ej. Jag är den bäste som någonsin funnits. Skall jag då inte göra det jag är bäst på? --- Nej, Fodere, den lagen gäller inte dig. Du har gjort din del. Förtjänar du då ej lite vila? Förtjänar du inte att vara onyttig, att låta dig bli uppassad? Så är det tänkt, Fodere. --- Men, o kung, skall jag inte tillåtas gräva ens om det är vad jag finner mest förnöjsamt? Jag är lycklig med en hacka i handen, o kung. --- Så du väljer att avvika? Kan du inte sitta här med din hacka? Om du inte följer seden lovar jag att du slutar illa, Fodere! --- O kung, jag vill ju bara arbeta! --- Så gå då, men minns vad jag sagt! Och Fodere återgick till sin tunnel och fortsatte gräva. I flera år grävde han, trots upprepade förmaningar att sluta. Allt eftersom hans tunnel blev djupare kom han upp till det gemensamma tunnelsystemet allt mer sällan. En av hans få vänner, dvärgen Uno, gick ner med mat till honom då och då. En dag, när Uno var på väg ner i Foderes tunnel så hörde han ett hjärtskärande skrik. Ett ögonblick senare sög ett kraftigt vinddrag tag i Uno och kastade honom neråt i tunneln. Han föll handlöst flera meter tills han slog i en stötta. Som tur var så höll stöttan för slaget. Uno klamrade sig fast vid stöttan och väntade på att vinddraget skulle avta, men det gjorde det inte. Efter flera minuter i draget beslöt sig Uno för att försöka ta sig upp i alla fall. Som alla dvärgar hade han med sig åtminstone lite utrustning för gruvarbete: ett rep, ett par kilar, en liten hammare och en hacka. Maten hade han förstås tappat, men det spelade mindre roll. Han arbetade sig uppåt, kil för kil, sten för sten. Trots att tunneln lutade så att man normalt kunde gå i den så var det som att klättra uppför en lodrät bergsida på grund av draget. Trots det så nådde han till slut tunnelns början, där flera tunnlar började i ett stort rum. Där möttes han av flera andra dvärgar som skyndat till för att undersöka var draget kom från. --- Uno! sade någon. Vad har hänt? Var är Fodere? Uno huttrade av köld, då hanvar rejält nedkyld efter så lång tid i det kratiga draget. Efter några sekunder stammade han fram ett svar. --- J-j-jag vet inte... Jag hö-hörde ett skrik, och sen, sen började det blåsa... Det var s-som om någonting försökte suga ner mig i tunneln! --- Tänk om Fodere stött på en av underjordens demoner? föreslog någon. --- Vi måste stänga tunnel! utbrast en annan. Så skedde. Stora schaktmassor fördes dit och tippades i Foderes tunnel, tills den var helt igensatt ända upp till mynningen. Fodere sågs aldrig till mer, och ingen fick veta vad som egentligen hade hänt honom. Dock blev han inte glömd. Fodere blev en legend bland dvärgarna, en legend om demonerna som hotar från underjorden, en legend om den försvunna grottan. Efter detta vågade aldrig mer någon dvärg gräva så djupt. Alla satte sig vid kungens sida när de blivit meles, och alla levde i frid och fröjd. Del 8. Faber och mithrilen Dvärgen Faber var en av dvärgarnas bästa smeder. En dag fick han höra talas om Mithril, den stora oförstörbara monoliten. Som den expert han var på att bearbeta metall sade han "ingen metall kan motstå mig". Han for till Mithril, och försökte likt många andra att få loss stycken av den. De som dyrkade Mithril som "den oförstörbara stenen" lät honom hållas, för "stenen" var ju trots allt oförstörbar. Faber var dock karl för sin hatt. Han kunde fler knep än andra, och hur han än gjorde så fann han faktiskt till slut ett sätt att forma Mithril. Efter att ha riggat upp stora ställningar med glödande kol, kylvatten och olika kemikalier och brygder, varav vissa ansågs ha magiska egenskaper, så lyckades han få loss en liten bit och smidde sig ett svärd av den. Han hade inte mer än precis hunnit smida färdigt svärdet då ett par Mithrildyrkare passerade och såg vad han gjort. --- Han har skadat Mithril! Hädelse! --- Döda honom! Döda dvärgen! De drog vapen och anföll. Faber svingade det ännu varma svärdet med förödande resultat. De båda människorna låg döda vid hans fötter inom några sekunder. Faber insåg att han måste lämna trakten fortast möjligt. Han rev ner sin anläggning vid Mithril och gav sig av. Han tog sig tillbaka till dvärgriket igen. Han visade sitt svärd för andra dvärgar. Alla ville så klart ha ett likadant, och snart insåg Faber vilka möjligheter han hade. Han byggde sig en vagn med en komplett uppställning för att ta fler bitar från Mithril. Med den for han åter dit i största hemlighet och med skydd av mörkret. Så fick han loss ytterligare ett par bitar. Av dessa smidde han en brynja åt sig själv och ytterligare ett par svärd till sina närmaste vänner. Efter denna skymf förklarade Mithrilsekten heligt krig mot dvärgarna. En dag vällde människokrigare ner i dvärgarnas tunnlar utan förvarning. Dvärgarnas få vakter mejades ner, och människorna massakrerade dvärgarna i hundratal. Dvärgarna var totalt överrumplade och hade svårt att arrangera något motstånd. Just som dvärgkungen hade börjat få ihop en hyfsad mängd stridbara och någorlunda välutrustade dvärgar och försökte stoppa människornas framfart så tog sig en trupp människor in genom en glömd tunnel rakt in i kungens sal. I den strid som följde stupade dvärgkungen med nästan hela sitt hov. Faber hade varit upptagen i sin smedja medan detta hände. En av hans vänner kom inrusande. --- Faber! Människorna anfaller! De dödar alla! Vi måste fly! Faber stod för ett ögonblick stilla och bara tittade på sin vän. Sedan släppte han sina verktyg. --- Nej, vi skall inte fly! Tag ditt svärd! Nu är tiden inne att prova det! Inte långt senare möttes en framstormande människotrupp av ett halvdussin dvärgar. Främst stod en liten dvärg med vad som såg ut som en ovanligt tunn brynja. Alla bar de var sitt svärd med en lite ovanlig lyster. --- Döda skändarna av Mithril! skrek människorna hysteriskt och anföll. Mithrilsvärden visade sig vara fruktansvärt effektiva. Utan svårighet slog dvärgarna genom både sköldar och brynjor på människorna utan att bli så mycket som mattslitna. Faber, som gick först, tog emot många slag mot sin brynja men den fick inte så mycket som en repa. Människotruppen blev lika snabbt nedgjord som de överrumplade dvärgarna tidigare blivit. Den lilla gruppen samlade snabbt fler dvärgar runt sig. Ryktet om de nya effektiva vapnen spred sig snabbt bland människorna. De började tro att alla dvärgvapen var lika farliga som mithrilvapnen, och snart sprang människokrigarna om de såg så mycket som en tesked i handen på en dvärg. Efter detta drevs människorna snart ut ur dvärggrottorna. Faber kröntes omgående till ny kung. Efter att ha befäst grottorna lite bättre än innan bildade han en här och gick ut för att erövra Mithril. Hans fälttåg gick utmärkt, och snart hade han besatt området kring monoliten. Faber lät ingen komma nära Mithril. Han var den ende som visste mithrilens hemlighet, men då han visste att andra också kunde finna den förbjöd han alla att arbeta med den, och alla svärd placerades hos dvärgar som Faber ansåg att han kunde lita på. -- Ingemar Ragnemalm --