Teknikens under av Ingemar Ragnemalm Karl kastade en blick på en sidoskärm som hängde från förarhyttens tak. Skärmen visade ett diagram som upplyste Karl om den beräknade missvisningen i den elektrokemiska spårhunden som fanns i markfordonets nos. Fortfarande säker nivå. Spåret var fortfarande hett. Hans byte hade passerat här för mindre än ett dygn sedan. Det fanns inga spår framför honom, bara ett jämnt lager av sand. Hans byte hade åkt svävare, men den elektrokemiska spårhunden kunde spåra även det. Han lutade sig tillbaka i trygg förvissning om att autopiloten med spårhundens hjälp skulle föra honom till hans byte med en hastighet strax under 200 km/h. Karl tog sin bärbara databank från bältet. Fordonet hade visserligen en egen, men han litade mest på sin. Han tog fram en karta över den här delen av planeten G-348-K, i folkmun kallad Geten. Det var en i Karls ögon ovanligt trist planet, utan atmosfär. Ur människors synvinkel var den inte mycket mer än ett stort grustag. Han studerade kartan. En bit fram skulle han komma till en gammal gruvstad. Enligt kartan hette den MTF-75, och var inte helt obebodd. Ett troligt mål för hans byte! Mycket riktigt, några timmar senare höjde sig MTF-75 över horisonten. Den var byggd på en hög klippa, nästan som på en pelare som stack upp över slätten. Det var ett tydligt tecken på en lång historia som gruvstad. Under lång tid hade marken kring staden skalats bort lager för lager, tills staden till slut höjde sig bortåt 100 meter över marken, och 50 meter bara vid de lägst belägna husen. Karl tog över från autopiloten och körde fram till staden. Han parkerade intill en stor hiss som ledde upp till staden. När han klev ur hängde han på sig all den utrustning som hade legat bredvid honom i förarhytten; en eldkastare, ett granatgevär, ett snabbrepeterande maskingevär och ett par lådor och väskor med andra nyttiga prylar. När han stod där i sin fulla längd var han en imponerande syn, om inte rentav skräckinjagande. Från halsen och nedåt var han klädd i en flexibel metallrustning som förutom hans kropp rymde hjälpmotorer för armar och ben. På huvudet hade han en hjälm med ett par olika "visir" som kunde fällas ner oberoende , med infraröd bildförstärkare, mikroskop och rent skydd. Han hade handskar stora som resväskor som rymde en elegant skärlaser, extramotorer som gjorde händerna starka som skruvstäd och andra finesser. I hans bälte satt en stor uppsättning utrustning som rymde jetmotorer, kemisk analysator, signalanalysator och mycket annat. Över rustningens kant stack hans krage fram, och på den satt ett litet märke: imperiespiran, Imperiets utmärkelse till speciellt förtjänstfulla personer. Detta lilla märke gav Karl mer status och befogenheter än något annat kunde. Han var stor. Hans namn var Karl A. Snikov. Hans yrke: polis. Hans uppdrag: att fånga och eliminera brottslingar. Karl gick fram till hissen. Han fällde ner mikroskopet och studerade dörrar och öppningsanordningar. Han tog fram sin kemiska analysator och tog några prover. Dörren användes ofta, kontaterade han, men han fann inga spår av sitt byte. Kunde hans byte ha fortsatt förbi MTF-75? Missat chansen att gömma sig i en liten stad? Inte för att någon kunde gömma sig för honom, men nog skulle väl hans byte försöka? Var fanns svävaren? Den var ju för stor för hissen. Hade hans byte fortsatt ändå? Nej, den måste finnas bakom staden. Han rundade staden med långa kliv. Han kunde ha kört runt eller flugit, men han var tillräckligt uppseendeväckande ändå. Bakom staden fanns en stor byggnad som Karl identifierade som en enklare rymdskeppshangar. Svävaren syntes inte till. Karl log bistert. Han skulle kunna hitta svävaren om han ansträngde sig, men den var säkert gömd på ett finurligt ställe. Hans byte var ovanligt intelligent, och gjorde få misstag---utom, förstås, att bli brottsling från första början. Han gick in i hangaren genom en personluftsluss. Han öppnade det yttre visiret, det som gjorde dräkten lufttät. Det var bäst att spara lite på syret när det ändå fanns. Vid syrebrist eller gasattack skulle det stängas automatiskt. Han kom in i en stor hall. Flera mindre byggnader rymdes i hangaren, och mellan dem stod ett och annat mindre rymdskepp uppställt. Där fanns ett dussintal personer inom synhåll, upptagna med att serva rymdskeppen och flytta varor åt olika håll. Hans byte borde finnas här. Han kände hur det hettade i ansiktet som det alltid gjorde när han skulle döda. Han tog fram sin visuella personidentifikationsutrustning och svepte den över vad han såg. Arbetet stannade upp när arbetarna såg polisen stå vid dörren. Personidentifikationsutrustningen reagerade inte. Karl gick längre in i hangaren. Då kikade en kvinna i 20-årsåldern fram bakom ett hörn. Hon var klädd i en enkel, ljusbrun overall och hade kort mörkt hår. Personidentifikationsutrustningen tjöt till och visade meddelandet "TROLIG IDENTIFIERIING" framför Karl. Karl svängde genast dit och avlossade en salva med maskingeväret. Kulorna slog en rad med hål i väggen och gav visslande rikoschetter från en truck strax bortom hörnet. Flickan var borta. Karl svor över att han inte kopplat ihop identifieraren med något vapen. Han slängde upp granatgeväret och bombarderade den lilla kontorsbyggnaden med granater. Genom dånet hördes svaga skrik från ett fåtal kontorister. Karl ignorerade dem. Det var alltid värt ett antal oskyldiga om en brottsling kunde eliminerad. Han slog på jetmotorerna och flög över ruinerna av vad som nyss varit en kontorsbyggnad. Han skannade över den med sin kemiska analysator. Han fann flera kroppar, men bara svaga spår efter bytet. Hon hade undkommit igen! En truck rörde sig strax intill. Naturligtvis! Under trucken! Han förintade trucken och dess förare med ett par granater. Därefter undersökte han den och fann inget. Föraren hade bara velat köra den ur vägen. Efter flera minuters våldsamt sökande fann han förklaringen: bakom hörnet där kvinnan stått fanns en golvbrunn. Hon hade flytt genom avloppssytemet! Karl gav sig ner för att spåra henne. Spåret var tydligt, men han hade svårt att ta sig fram. Han fick ofta skära sig fram med sin laserskärare. Efter en alltför lång stund kom han upp i en helt annan del av hangaren. Det första han såg när han kom upp var ett rymdskepp som lyfte. Han insåg att hon fanns ombord. Han gjorde ett försök att hinna ifatt det med sina jetmotorer, men han han inte. Skeppet, ett mindre beväpnat fraktskepp, försvann upp i skyn. 0 *9cm Karl tog sig snabbt ner på marken , där han högg tag i en mekaniker. --- Ert snabbaste skepp! sade han uppfordrande. --- D..D..där borta... port 2... stammade mekanikern. Han flög dit. Där mötte han en pilot. --- Öppna skeppet. Vi startar genast! Piloten lydde utan frågor. När motorerna startade kom en liten man springande. --- Vad är det frågan om? Ni kan inte ... Karl pekade på sin imperiespira och mannen tystnade. De lyfte snabbt, och gav sig efter den flyende. Karl lyckades snart hitta det med rymdskannern, och tog in på det. Karl gav korta instruktioner till piloten och satte sig på skyttens plats. När skeppet kom inom skotthåll fyrade Karl av ett antal korta salvor mot det. Han fick in flera träffar, men ingen alltför allvarlig. Han ville inte riskera att spränga det, för då kunde han inte bevisa att bytet var eliminerat. Ingen sköt tillbaka. Då kände sig Karl säker: bytet var där, och hon var ensam. Man kunde flyga ett rymdskepp ensam, men för att bemanna vapnen måste man vara två. Han sköt sönder det andra skeppets styrmotorer med ett par träffsäkra skott med laserkanonen. Därefter dockade de, och han tog sig över till det andra skeppet. Syret var kvar. Bra. Han fällde ner IR-visiret och gick in. Han forcerade den inre luftslussens säkerhetssystem med att skicka "override" från sin signalanalysator. Det var ett ganska litet skepp. Det mesta var lagerutrymmen, och de var tomma. * Myrna reste sig från pilotstolen i skeppets förarhytt. Det andra skeppet hade dockat med hennes. Han var inne. Hon kastade en blick på en monitor. Där såg hon en enorm gestalt komma genom korridoren från luftslussen. Vart skulle hon ta vägen? Livbåten var på andra sidan luftslussen. Hon tryckte på en knapp märkt "MYTERISKYDD". En liten nyckel kom fram ur en lucka, medan hon hörde ljudet av ett antal tunga ståldörrar som stängdes. Hon hade tagit sig en liten frist. Myrna var 22 år gammal. Hon var uppväxt i staden IIC-364, kallad "Is". Vid 17 års ålder skulle hon ha fått sitt myndighets-ID-kort. Hon hade som alla andra gått till stadens personadministrativa central, slagit de rätta koderna på rätt terminal och matat in sitt kort, sitt gamla ungdoms-ID-kort. Då hände det: det kom inte något nytt kort! Troligtvis hade terminalens lager av kort tagit slut, och utan ID-kort kunde hon inte felanmäla apparaten! Utan ID-kort kunde hon inte handla, inte betala för sig. En tid levde hon på att tigga rester hos vänner, men eftersom tiggeri var olagligt och alla brott bestraffades med döden så vågade vännerna snart inte ställa upp på det mer. Nästa steg blev att stjäla mat. Till att börja med stal hon rester och sopor, men snart lärde hon sig att smita in på de rätta ställena för att stjäla bättre varor. Det var skafferier på matserveringar, varulager och liknande. En gång hade hon stulit ett ID-kort från ett traffikoffer. Genom att förklä sig blev hon tillräckligt lik kortets tidigare ägare för att kunna använda det i inköpsautomater en tid, tills den döda blev avregistrerad. En dag hade hon blivit upptäckt av en anställd på ett varulager. Den anställde hade jagat henne genom lagret, men råkade under jakten komma i vägen för en lastningsrobot. Händelsen hade tydligen gjort att polisen fick nys om Myrna, för strax efteråt hade Myrna sitt första möte med en polis. Sedan dess levde hon i ständig rörelse. Vart hon for var alltid någon ute efter henne. Hon fick en andhämtning när hon lämnade sin hemplanet som fripassagerare på ett lastskepp, men efter en tid satte Interstellära Polisen en man efter henne. Den mannen hette Karl A. Snikov. En monitor visade hur Karl sprängde sig igenom den sista dörren före bryggan, där Myrna befann sig. Myrna öppnade en sidodörr och flyddde genom den. * När Karl nådde bryggan strödde han genast ett regn av kulor från maskingeväret över inredningen. Glassplitter från bildskärmarna flög genom rummet. Därefter gick han in, och kunde snart ta reda på genom vilken dörr hon flytt. Han gick till den andra änden av rummet och förstörde dörren med ett par granater. I korridoren bortom dörren stod följande dörrar öppna. Tydligen hade hon haft så brått att hon inte hunnit stänga. Hon var nära nu. Karl grep hårdare om maskingeväret och fick en kort fantasibild av hur det skulle kännas att avliva flickan. Han skulle inte spara på skotten. Han gick raskt genom korridoren. Den ledde till skeppets raketavskjutningsramper. Dessa satt på en utskjutande del av skeppet intill en radiomast. I ett rum i dess mitt kunde man serva ramperna och ladda dem med raketer. 0*9cm Han såg på rummet framför sig. En lucka stod öppen. "Hon gömmer sig inuti en ramp" tänkte Karl. Nu var hon fast. Just när han klev in i rummet föll en kropp ner på honom från taket. Det var Myrna, som klättrat upp på ett ventilationsrör. Slaget fick Karl att tappa balansen och han föll framstupa med Myrna på ryggen. Hon försökte hålla fast honom. --- Lägg bort vapnen! sade Myrna. Jag är ju obeväpnad! Är du så feg att du skjuter en obeväpnad flicka? Karl svarade inte. Han grep tag i Myrnas midja med ena handen och drog henne långsamt ner från hans rygg. Myrna kämpade vanmäktigt emot med händerna famlande över Karls kläder. Karl reste sig, lyfte upp Myrna framför sig och lyfte maskingeväret. Det hettade i ansiktet på Karl. Då fick Myrna tag i Karls imperiespiramärke. Hon slet loss det från hans krage, och såg att det suttit faststucket med en lång, vass nål. Hon körde in den under Karls hjälmvisir. 0*9cm Nålen fastnade just under Karls näsa. Han gav upp ett skrik av smärta och släppte Myrna. Så fort hon nådde golvet tog hon spjärn med axlarna mot golvet och sparkade Karl så hårt hon kunde. Karl föll bort från henne, vacklade till, och föll ner i den öppna luckan med ett regn av högteknologisk utrustning omkring honom. Myrna störtade fram och slog igen luckan. En sekund senare hörde hon hur den knakade när Karl tryckte mot den. Hon såg sig omkring och såg en liten röd spak intill luckan. Hon tryckte ned spaken. Med en våldsam smäll hörde hon Karl skjutas ut ur raketrampen, ut i rymden. Myrna sjönk ihop på golvet. Hon såg omkring sig. Bland det skräp Karl lämnat efter sig såg hon hans ID- och kontokort. Hon tog upp det i sina darrande händer. Kanske det skulle köpe henne några månader till. Sedan såg hon, närmast luckan, Karls imperienål. Hon hade varit obeväpnad, mot all Karls utrustning. Hon tog nålen mellan tummen och pekfingret. Tydligen hade imperiet gjort en enda sak rätt ändå. -- Ingemar Ragnemalm --