Sagan om Mithrilkroken Ivar och de: tiotusen Hullingarnaav Ingemar Ragnemalm Denna berättelse kom till genom en skämtsam förvrängning av titeln till Johan "Garp" Garpendahls följetong med namnet "Mithrildraken Ivar och de tiotusen hullarna". Detta är dock den enda likheten mellan de två berättelserna. Jag vill poängtera att detta inte är något försök att göra sig lustig över Garps berättelse. Berättelsen kommer att gå med några kapitel i taget. De kommer, för ovanlighetens skull, inte att gå i nummerordning. Detta är avsiktligt, och anledningen blir uppenbar efter sista omgången. 5mm Del 2, 5 och 7: 6mm 2 Del 2. Nano och månen I en by i landet Papilla bodde den lilla pojken Nano. Han var väl mest som alla andra pojkar, fast lite envisare. En dag satt Nano utanför sitt hus och tittade upp mot himlen. --- Pappa, varför har månen ett skaft? --- Vad menar du, Nano? --- Varför har månen ett skaft? Varför kunde den inte lika gärna varit utan skaft? --- Men snälla Nano, månen ser ut så där. Det kan vi inte göra någonting åt. --- Tänk om månen varit rund i stället. Då hade den sett mycket mysigare ut. --- Nej men nu är du fånig. En måne utan skaft, eller rentav en rund måne! Det skulle ju vara konstigt, ja rent absurt! --- Varför det? Varför skulle inte månen kunna vara rund? --- Dumma unge! Snart tycker du väl att solen också skulle vara rund! --- Jaaa... varför inte? Och han fick ett kok stryk, och sade inte mer om vare sig runda månar eller runda solar på länge. Inom sig behöll han dock sina udda ideer. På sin myndighetsdag gick Nano till templet för sekten Solens Bredaste Ände. Han hade blivit vuxen, och då kunde ingen hindra honom från att ställa frågorna han hade inom sig. --- Herr överstepräst! sade Nano. --- Hmmm? sade översteprästen och såg upptagen ut, trots att han inte var det. --- Jag har länge undrat över några saker. Ni säger ju att solen ger alla svar. Jag vill ha svar på en svår fråga. --- Jaha, du, du vill förstås veta när du skall gifta dig...? --- Nej då, ingenting sånt. Jag bara undrar varför månen har ett skaft. Varför är inte månen rund som en vattendroppe eller en apelsin... --- Vad är det för dumma idéer? Försvinn! --- Men jag vill ju bara ha ett svar... Översteprästen spände blicken i Nano, och lade in så mycket "fråga inte så dumt" han kunde i den, men Nano stod på sig. --- Varför kan du inte svara på min fråga? Du har ju sagt att du har alla svar! --- Jag har alla svar som människor har rätt att känna till! svarade prästen, men inom sig insåg han att han retirerade för Nanos argument och att hans prestige var hotad. --- Varför får vi inte känna till en så enkel sak? --- Gudarnas vägar äro outgrundliga! sade översteprästen. --- Det är inget svar! sade Nano. På detta tog prästen några raska kliv till ingången och slog igen dörren. Sedan vände han sig mot Nano. --- Du är inte här för att få svar på en fråga. Du är en hädare som går ärenden för underjordens makter! Men jag skall stoppa dig! Vakter hitåt! Och så blev Nano förd till den mörkaste fängelsehålan under templet och sågs aldrig till mer. Del 5. Cucullus och monoliten Det var en vacker dag. Den kantiga solen kastade sina strålar över Cubitum, tomtarnas land. Där vandrade tomtenissan Cucullus genom skogen. Hon hade varit och hälsat på bekanta och var på väg hem. Hon kom till en ovanligt vacker glänta. Där var runda stenar med mossa på i en gladgrön färg. Solstrålarna silades genom trädkronorna. Cucullus fnittrade vid synen och tassade ut i gläntan. Det var varmt och skönt, och med en lagom vind för att värmen inte skulle bli obehaglig. Härligt! Cucullus hoppade runt gläntan och sjöng en liten visa som hon just hittade på. Det kändes nästan som om hela gläntan skrattade med. Det var just en sådan dag då allting är rätt och det inte finns något farligt i hela världen, tänkte Cucullus. Hon kramade ett träd i förbifarten och satte sig ner på en luden sten för att bara titta. Då föll plötsligt en särskilt skarp och ljus solstråle över gläntan. Det blev ljust, ljust, och ännu något varmare. "Det måste vara en fé som vill träffa mig" tänkte Cucullus och gick ut i ljuset. Hon såg uppåt och tänkte just tilltala fén när hon kände att värmen tilltog så att det blev brännande hett, och hon insåg att någonting föll mot henne från himlen. Det var ett eldklot som störtade ner mot henne. --- Solen faller ner på mig! skrek hon, skräckslagen. Hon kastade sig undan, sprang de få steg hon hann. Varje steg kändes som om det var uppbromsat, som om hon inte rörde sig fort nog. Ett dån kom från himlen. Cucullus lyftes från marken av en brännande stormvind. Allting var eld. Cucullus kastades omkring i ett hav av eld. Så närmade sig en svart vägg henne. Hon kastades rakt mot den och in i den. Elden försvann. Kvar var bara den brännande hettan. Lång tid passerade i Cucullus mörka värld. Hon tycktes sväva omkring i en svart rymd, och runt henne for små eldar som svedde hennes ben. Gång på gång kom något stort och ljust mot henne med en fruktansvärd fart, med det försvann varje gång i samma ögonblick som det träffade henne. Så hörde hon ett gnyende. Hon hörde någon klaga av smärta. Ljudet kom närmare. Hon såg någon på avstånd genom mörkret. Det var en liten flicka som låg på svartbränd jord. Hon var svårt bränd och låg hopkrupen och kved. Cucullus kom närmare, närmare och närmare tills hon försvann in i flickans kropp... Hon vaknade upp, och insåg att hon hört sig själv kvida. Hon såg upp. Det gjorde ont i ögonen att titta. Runt om henne låg skogen omkullvält, brinnande. Hon låg intill en sten, och insåg att den hade skyddat henne mot den heta vinden som fällt skogen och satt den i brand. Ändå var hon illa bränd. Håret var borta, kläderna i trasor och längs benen rann en färglös vätska som kom ur brännsår i benen. Hon reste sig, och gick med vacklande steg mot gläntan. Alla de förut mossiga stenarna var kala och svarta. Alla träden var omkullvräkta bort från gläntan, och närmast gläntan var de nästan helt förkolnade. Solen sken över den ödelagda skogen, och kändes inte alls så vänlig längre. Där gläntan varit stod en enorm monolit. Den gav ifrån sig ett gult sken, och utstrålade brännande hetta. Den var smalast vid marken och bredare längre upp. Den var kolossalt hög, sträckte sig utom synhåll upp i skyn, men vid marken var den inte mer än trettio meter bred. Cucullus fick en känsla av att den var nedborrad i jorden. Cucullus kände tårarna komma. Någonting hade försökt förgöra henne. Någonting hade förstört hennes vackra skog. Någon ren ondska hade kommit till hennes värld. Hon vände om och sprang. Hon sprang och grät medan hon sprang. Vad hade hon gjort för fel? Varför hade något velat döda henne? Varför, varför!? Hon sprang länge genom den förstörda skogen. Hon trodde att hela landet brann, men snart kom hon in i skog där skadorna var mindre. När hon äntligen lämnat de förödda delarna nådde hon en backstuga där hon stapplade in. Hon såg dimmiga figurer komma emot henne, och hon kände hur någon tog hand om hennes sår. Sedan sjönk hon in i djup, drömlös sömn. I själva verket var den förstörda delen av skogen inte så stor som hon tyckt. Det var ett cirkelrunt område på någon kilometer i diameter, med monoliten i mitten. Cucullus berättade förstås om vad som hänt, men hon ville aldrig återvända dit. I stället drog hon bort och sågs aldrig till mer i Cubitum. Hon flyttade västerut till länder där inga andra tomtar bodde. Många nyfikna gick till monoliten. Den visade sig inte lysa med något sken, och den var inte varm längre. Den hade i stället fått en klar metallisk glans, men en klarare glans än någon någonsin sett förr. Man försökte ta bitar av monoliten, men den tycktes helt oförstörbar. Detta var någonting helt otroligt. Den var till och med hårdare än diamant. Med tiden accepterade tomtarna dess närvaro i landskapet, kallade monoliten Mithril, och med det fick saken bero, tills det flyttade in människor i trakten. Det oförstörbara materialet fascinerade dem i ännu högre grad än det hade fascinerat tomtarna. Människorna förklarade det vara en helig plats, och många vallfärdade för att se och röra Mithril. Det oförstörbara materialet sades vara i kontakt med evigheten, vilket ansågs ge längre liv till de som rörde den. Del 7. Harundo och odjuret Fiskaren Harundo var den bästa fiskaren i landet Fauces. Fiske hade hög status i Fauces, och därför hade Harundos skicklighet gjort honom till en förmögen man. Närhelst fisket slog fel någonstans så var Harundo den första som tillkallades att ge råd, och han blev ständigt rikligt belönad. Harundo inte bara den bäste i Fauces. Han var till och med bättre än någon annan fiskare han kände till i något land, och då var han ändå vittberest. Fauces var ett av de nordligaste av människornas länder. Därifrån hade Harundo rest runt bland alla människornas riken där det fanns sjöar. Till slut kändes det som om han varit överallt och fångat allting som var värt att fånga. Dock hade han aldrig varit norröver, ut bland de obebodda bergen. Det sades ju att gudarna bodde där, och människorna ville inte stöta sig med gudarna. Länge hade Harundo accepterat detta tabu, men nu var det nog. Han måste undersöka vad för vilt som fanns att fånga där. Han samlade ihop tio kamrater som ville följa med på fiskafänget. Det var inte svårt, för att fiska med den berömde Harundo var en eftertraktansvärd sysselsättning. Han skaffade tre elefanter som fick bära utrustningen som bland mycket annat inkluderade tre små båtar. Med allt detta for de norrut. De for över de obebodda bergen, vilket var en hög bergskedja, och vidare genom en stor dal. Dalen var ganska lummig, men där fanns inget vilt i Harundos smak. Resan genom dalen var ganska lång, men tack vare grönskan trivdes elefanterna utmärkt, och man kunde dryga ut förråden med småvilt. Bortom dalen for de åter upp i en ny bergskedja. Ju högre de kom, desto mer öde blev det. Det växte knappast något mer. Bergskedjans ovansida var en vidsträckt, öde slätt där en bitande kall vind blåste. När de efter stora vedermödor nådde över bergen kom de ner i en död dal. Inget levande verkade finnas där. Märkligt nog var dalen mer öde än den kalla slätten uppe i bergen. Både människor och elefanter var slitna efter färden genom bergen. Harundos vänner ville vända, men trots minskande förråd envisades Harundo. Mitt i dalen fanns en stor, mycket bred flod. Harundo undersökte den och insåg att den var mycket djup, djupare än han kunde mäta på de djupaste ställena. Närmast floden fanns det enda liv som dalen tycktes ha. Det var diverse småväxter, mossor och lavar. Det tycktes inte finnas något djurliv alls. I vattnet fanns en del vattenväxter, men även det var snålare än Harundo någonsin sett. I denna flod fiskade Harundo i flera dagar. Han lade ut nät, revar och mäsk, men inte ett spår av liv fick han se. Han var nära att ge upp, när han en dag plötsligt såg en våg resa sig i floden. Den kom utan förvarning och trots att det var vindstilla. Ett enormt byte som vakade! Harundo bestämde sig genast för att detta var det byte han var ute efter, hans livs byte! Denna enorma varelse måste betvingas! Fisket fortsatte med förnyade krafter. Harundo lade ut långrevar med sina största krokar på. Han slösade bort mycket av matförrådet på frikostiga beten. Medan han arbetade med nya krokar och att komponera beten fick hans kamrater ro drag kors och tvärs över vattnet med de tre båtarna. På tredje dagen efter att Harundo sett vaket kom tragedin. Tre av Harundos kamrater var ute i en båt när en jättelik våg, större än den tidigare, reste sig ur vattnet och uppslukade dem. Det hela var över på ett par sekunder, och man fann inte mer än några brädbitar från den sönderslagna båten. Denna tradegi, som kostade en tredjedel av expeditionsmedlemmarna livet, både tyngde och uppmuntrade. Visserligen hade man inte heller nu sett monstret tydligt, men det fanns där i alla fall. Vid veckans slut hade de kvarvarande expeditionsmedlemmarna levt på enbart vatten och vattenväxter i flera dagar, och undernäringen började kännas. När två av elefanterna dog insåg Harundo att han var tvungen att ge upp. Han for tillbaka till Fauces med oförrättat ärende. Harundo hade ändå inte gett upp. Tre år senare återvände han till den döda dalen med en större och mer välutrustad expedition. Med stora dragdjur fraktade han stora mängder utrustning och timmer över bergen. Han byggde upp ett läger och började konstruktionen av ett fångstverktyg som han ansåg borde räcka till för att fånga besten. Den var en stor järnförstärkt träkonstruktion, som ett jättelikt träankare. Detta agnades med en stor mängd av en speciell blandning som Harundo funnit oemotståndlig för de flesta byten. Ankaret fästes vid en lång, mycket kraftig lina och fördes ut i floden. Där försågs den med sänken så att den långsamt sjönk mot botten. Männen som fäst sänkena rodde snabbt till land. Och man fick napp! Linan spändes, vattnet var i uppror, men sedan slaknade linan igen. Den togs upp, och man fann att hullingarna slitits bort. Harundo gjorde ytterligare ett försök. Han satte fast ännu större hullingar, nytt agn och så försökte man igen. Även denna gång blev det napp, fast efter något längre tid. Vattnet var i uppror, linan spändes --- och brast! Det visade sig efteråt att det var själva ankaret som rasat samman. Efter detta fiasko gav Harundo åter upp och expeditionen återvände hem. -- Ingemar Ragnemalm --