London via Science Fiction av Andreas Björklind En berättelse om hur fyra LSFF:are betvingade London mellan den 31:a december och den 7:e januari. Någon gång tidigt i december satt Carina och jag och pratade med Tommy och Lennart om London. Carina slängde halvt på skoj fram förslaget att Lennart och Tommy skulle följa med oss dit när vi skulle åka i slutet av december. De följde med. Därigenom hölls två medlemsmöten för LSFF den 2:a januari 1990: ett i Linköping och ett i London (se annan plats i detta nummer för rapporter). London är alltid London, och har heller inte varit något annat. Det var sjunde eller åttonde gången jag besökte staden, och jag är fortfarande lika barnsligt förtjust i att vara där! Delvis kanske detta kan förklaras med min, tidvis, extrema anglofili men litet av effekten tycker jag får tillräknas staden själv. En annan faktor, som multipliceras med min barnsliga förtjusning över London, är att jag förknippar London med böcker. Det finns två fördelar när det gäller böcker i London: de är billiga och de finns i hög koncentration! Att kunna gå tillsammans med Carina och njuta av böckers sensualism hela dagar i sträck är underbart! Det måste upplevas för att förstås. Att spankulera längs Charing Cross Road med händer och ryggar fyllda med kassar av plast och papp och ryggsäckar proppfulla med böcker: det är obetalbart. Att slinka in på The Fantasy Inn och spontant, baserat på deras utseende och titel, köpa tio sf-böcker på vägen till hotellet, är underbart och uppfyller mig med en känsla av frihet och vällust. En fördel (kanske den enda) med att Londons centrum är så extremt turistorienterat är att många bokhandlare har mycket trevliga öppettider. The Fantasy Inn och Athena Books har till exempel öppet när man är på väg hem från bions tidiga kvällsföreställning. Det är bara att gå in: böckerna förför med sin trollbindande magi. Eftersom de har Net Book Price Agreement i England så kostar inte böckerna mer på dessa ställen trots personalens övertid. Det första Carina och jag gjorde när vi kom fram till hotellet och deponerat våra resväskor var att gå till närmsta bokhandel: Athena Books. Där gick vi och slappnade av efter den totalt sex timmar långa resan från mina föräldrar i Södertälje till hotellet --- Regent Palace --- på Piccadilly Circus. Vi insöp atmosfären och lät oss lockas av tre titlar. Tidigare under året hade jag skaffat mig ett kreditkonto, med tillhörande kort, hos den engelska bokhandelskedjan Pentos Retailing Group. Anledningen var att jag med detta konto kan beställa böcker från Dillons, The University Bookstore på ett enkelt sätt. Nu är det så att Athena också hör till Pentos-gruppen, och jag tänkte prova hur kortet fungerade när vi ändå hade hittat några böcker. Så jag slängde fram kortet och frågade om de accepterade det. Nej, var första svaret. Men sedan frågade den unga flickan sin lika unga manliga kollega om han visste. Ja, svarade han, men vi måste kolla med dem däruppe (jag förstod aldrig vem eller vilka de däruppe var... Gud?). Så, killen tog över och började skriva en faktura... för hand. Sedan sprang han upp för några trappor, och sade att han snart skulle vara tillbaks. Han kom tillbaks efter ungefär fem minuter, och skrev lite till på fakturan. Han bad mig att skriva under fakturan, och försvann med kortet och fakturan, och han skulle snart vara tillbaks. Efter ytterligare fem minuter kommer han ned, och jag får böckerna och en kopia på fakturan och ett något ansträngt leende. Det är väl inte mitt fel att de har uråldriga rutiner på Pentos? Jag använde i alla fall inte kortet på någon annan affär än på Dillons under resten av veckan. Men det stående skämtet var: skall jag använda mitt Dillonskort här? Enligt planerna träffade vi Tommy och Lennart strax efter klockan ett den 31:a december på Regent Palace; Carinas och mitt hotell. Efter att vi hade checkat in och efter en öhl tog vi the tube till Tommys och Lennarts hotell. Där checkades det också in under muntra tillrop från publiken, och under tiden planerades friskt om den kommande sf-veckan i London. Dessutom undersöktes spolmekanismen i herrar Perssons och Staflins privata toalett. Intressant! Under resten av nyårsaftonen försökte vi slå ihjäl tiden för att snabbt komma fram till tolvslaget. Vi gick bland annat och tittade när olika viktiga affärer skulle ha öppet under resten av veckan. Tommy fick då plötsligt den perfekta iden: vi går på filmen EARTH GIRLS ARE EASY! Ingen av oss andra visste vad filmen handade om. Jag tycker att det var en av de roligaste komedierna jag sett, och dessutom en av de skojigaste sf-filmerna jag sett. Det verkade som om producenterna med flit gjort en löjlig, töntig, charmig, poppig och romantisk sf-film. Ofta tycker jag att attributen finns i andra filmer, utan känslan av medvetenhet som jag fann i EARTH GIRLS ARE EASY. Tidigare på dagen hade vi bestämt oss för att uppleva tolvslaget vid Big Ben. Det sägs i turistbroschyrer och liknande att intelligentsian firar nyåret just där. Det vanliga slöddret håller till vid Wellington-statyn framför National Gallery; vilket Carina och jag upplevde för två år sedan... men det är en annan historia. Så efter EARTH GIRLS ARE EASY började vi förflytta oss de femtusen tvåhundra åttio feet som låg mellan oss och Westminister. Vi insåg genast att det var en annorlunda stämning på Londons gator än vad vi var vana vid från Sverige. Många människor var berusade med vi såg inte något tecken på våld under hela kvällen! Det var bara glada människor, och en doft av nationalism; en stolthet över sitt land och vad det står för! Vi trängde oss ned till The Embankment och gick längs Themsen fram till Big Ben. Där fick vi en bra plats att vänta på under den halvtimme som var kvar till tolvslaget. Vi kikade på trafiken och på folk, så tiden flöt riktigt trevligt fort. Så kom tolvslaget och alla människor jublade och sjöng diverse nationalsånger och sprutade champange och sprutade Guiness och var glada och skrattade och sade Happy New Year och kramades och var jätteglada! Vi gick i maklig takt tillbaks mot Piccadilly längs Whitehall och bestådade folkvimlet. Självklart såg vi bobbies som kysstes av glada flickor och annat som hör nyårsaftonen i London till. Jag tycker att detta var den trevligaste nyårsafton sedan årsskiftet 86/87! Efter att ha pratat om EARTH GIRLS ARE EASY kan jag lika gärna berätta vad jag tyckte om de andra rullarna vi såg under London-vistelsen. BACK TO THE FUTURE II var, kort sagt, en besvikelse. Jag hade läst en del grymma recensioner av filmen, men inte trodde jag att den skulle vara en sådan här c-film! THE COOK, THE THIEF, HIS WIFE, AND HER LOVER är en film av den engelska regissören Peter Greenaway. Hans senaste filmer är A ZED AND TWO NOUGHTS och THE DRAUGHTSMAN'S CONTRACT. Greenaway gör underbara och avskyvärda filmer. Hans färger och kompositioner är minst lika konstnärliga som en oljemålares. Handlingarna och omgivningarna är ofta groteska och absurda. I THE COOK, THE THIEF, HIS WIFE, AND HER LOVER utspelas en stor del av handlingen i en restaurant. I matsalen går alla färger i rött och på toaletten i vitt. Det intressanta är att matgästernas kläder byter färg beroende på vilket rum de befinner sig i! Icke att förglömma är Michael Nymans underbara musik. Den sista kvällen i London förärades med GHOSTBUSTERS II; ännu en sequel. Min första reaktion var att den var bättre än BACK TO THE FUTURE II, och nu i efterhand kan jag inte säga mer än så heller. Nog för att handlingen fördes framåt (jag tittade inte på klockan lika ofta som när jag såg BACK TO THE FUTURE II), men plotten var ungefär densamma som i del ett. När vi åker till London dricker Carina och jag nog mer Öhl än vad vi gör på ett helt år i Sverige. Betyder detta att vi super järnet? Att vi ligger utslagna på något pubgolv hela veckan? Att vi inte alls gjort alla de roliga saker som jag skriver om? Att vi egentligen är riktiga alkoholister? Nej. Det betyder att det inte finns öhl i Sverige som passar våra känsligt gourmetiska gommar. Varken Bitter eller Guiness finns i smakliga varianter i detta, ack så avlånga, land. Jag är en ihärdig Guiness-anhängare, men jag tycker inte oreserverat om den brygd som säljs på svenska systembolag under samma namn. För det första kostar en liten trettiotre-centiliters flaska fjorton kronor på Systemet, emedan samma mängd kostar sju kronor på pubarna i England. För det andra verkar det (jag vet alltså inte riktigt) som om den "svenska" Guinessen har högre alkoholstyrka än vad draught Guiness har i England. Detta gör att Systemets Guiness-variant inte alls uppnår den svindlande smaksensation som den engelska gör. Pubar, ja. En jämnförelse mellan Herrgår'n och en godtycklig pub (av de jag bevistat) verkar ganska meningslös. Herrgår'n har ingen fördel över huvud taget! (utom möjligtvis att Herrgår'n finns i Linköping emedan alla pubar är belägna i England). Under veckan försökte vi göra så många sf-aktiviteter som möjligt. Det första vi gjorde var att åka ut till Space Adventure som ligger alldeles nära The London Dungeon på Themsens sydstrand. Där fick vi åka med till Mars, rädda ett förlist rymdskepp och sedan bli belönade med varsitt diplom! Detta rekommenderas varje Londonresenär med sf-intresse! Den andra januari var det LSFF-möte på Cambridge Theatre där rock-musikalen RETURN TO THE FORBIDDEN PLANET uppfördes. Jag har aldrig varit förtjust i musikaler; särskilt inte i rock-musikaler. Trots detta uppskattade jag RETURN TO THE FORBIDDEN PLANET! De hade skickliga skådespelare och musiken var rolig att lyssna på. Handlingen bygger tydligen på THE FORBIDDEN PLANET, men jag förstod den ändå utan att ha sett föregångaren. På tisdagen besökte vi The Museum Of the Moving Image (MOMI). Michael Petersen och Gunilla Jonsson rekommenderade detta museum när de fick veta att vi inte varit där. Om jag skall beskriva MOMI kort så blir det så här: en kronologisk färd genom filmens och de rörliga bildernas historia. Jag blev ganska mätt av att gå igenom museet, och antar att jag skulle behöva ett par genomvandringar för att kunna tillgodogöra mig innehållet på ett vettigt sätt. Nu känns det mest som om jag skummade över allt utan att egentligen ha lärt mig något på djupet. Kate Bush är en mycket trevlig gudinna. Hennes födelseplats och nuvarande bostad ligger inom Greater London, och det kanske är därför det är relativt lätt att hitta intressanta alster av och om henne där. Carina och jag hittade en hel del intressant Kateiania. Tyvärr åkte vi aldrig ut till East Wickham Farm där hon växte upp, men det går fler tåg till Welling! En av anledningarna till att vi reste till London var att träffa sf-fhaans vi träffat förra året. På den första torsdagen i varje månad hålls löst organiserade möten på puben The Wellington (eller, the `tun som de flesta inne-fhans säger). De flesta av de vi pratat med förra året såg till och med att jag nuförtiden är rödhårig (ni vet, som vegetarian får jag vissa bristsjukdomar...)! Det intressantaste under kvällen var en diskussion där jag, Carina, Barbara Mascetti, Niell Ross och Henry Balen medverkade. Alla utom Henry är libertarianer; han är labour-sympatisör... Som ni kanske förstår bestod hela diskussionen av att vi berättade hur hemskt det är med läroplaner, skatter och annat. Självklart höll vi med varandra, utom Henry ibland. När Henry försökte säga att han hade en annan uppfattning i någon fråga lyssnade vi artigt, för att sedan ljuga om att vi förstod hans ståndpunkt. Det är alltid trevligt att diskutera politik med dem som har samma uppfattning som en själv! På slumpmässigt utvalda dagar håller Londons filk-sångare möte på en obskyr liten pub som heter The One Tun. Under The `Tun-mötet blev vi inbjudna att delta på detta möte under fredagen. Vi åkte dit och hoppades på att få höra några roliga filk-songs (filk-song är en känd melodi med en ny --- ofta fhaannisk eller med sf-anknytning --- text). På den punkten blev vi besvikna, ety ingen stämde upp under hela kvällen. Men det var mycket trevligt ändå. På detta möte var det mycket färre deltagare så det var lättare att hålla en vettig konversation; och det fanns heller ingen juke-box som skränade! Om jag skall sammanfatta denna vecka så måste jag säga att det var den mest sf-koncentrerade vecka jag upplevt i London. Det var roligt hela tiden (utom möjligtvis på lördagens förmiddag... fhansen på The One Tun bjöd mig på för mycket Guiness). Varför inte ordna fler LSFF-Londontripper? London's Science Fiction Federation! London är en stor stad. London är faktiskt extremt stort, och det är svårt att hitta alla Viktiga Platser. Jag överdriver inte när jag påstår att vi har upptäckt minst lika många nya begivenheter under varje London-vecka som vi bevistat under de tidigare gångerna. Som en avslutning på detta hopkok av minnen och tankar kring London tänker jag sammanställa en lista över Viktiga Adresser till Viktiga Platser i London. Självklart är den helt subjektiv i sin utformning. Alla London-resenärer har sina egna favoritplatser, och jag har listat de jag tror kan vara av intresse för de flesta sf-intresserade. Här är den: Books, Etc., 120 Charing Cross Road, London WC2H 0JR (01-379 6838). Trevlig bokhandel med ganska stort sortiment science fiction. Mer ordning än hos grannarna Foyles (som jag inte ens listar på grund av affärens nazistiska ägare). Cock Tavern, Triton Square (i närheten av Euston Road). Här hålls möten nästan varje fredag. Mötena arrangeras av de som studerar science fiction vid London University. Gå dit godtycklig fredag, och fråga efter sf-fhaansen vid pubdisken, för tusan! Dillons University Bookshop Ltd., 82 Gower Street, London WC1E 6EQ (01-636 1577). Den här bokhandeln är stor... mycket stor. Allt finns här. Personalen är duktig och kan sitt område väl. De har dock inte så mycket science fiction. East Wickham Farm, Wickham Street, London (stationen närmast heter Welling). Det här är Kate Bushs föräldrarhem. Här har hon nu sin studio i en av ladorna. Gå förbi och få en skymt av Dr. eller Mrs. Bush... eller kanske till och med av Katie! (endast för fanatiker...). The Fantasy Centre, 157 Holloway Road, London N7 (01-531 8344). Innehavaren är en tystlåten man i sextioårs-åldern. Han har en hel del intressanta både pocket och inbundet. Lokalerna är dock smutsiga och fuktiga. Böckerna vi köpte hade ett tunt, svart, oidentifierat lager lort på sig. Det går dock bort med en mjuk trasa. Fantasy Inn, 17 Charing Cross Road, London WC2H 0EP (01-839 2712). I källaren finns science fiction, fantasy och comics. På gatuplanet finns inbundet och horror. Den äldre herren som ibland syns till i källaren är kunnig och trevlig. Affären har mycket bra öppettider (10-22 nästan jämt!). Forbidden Planet, 71 New Oxford Street, London WC1A 1DG (01-839 4179/379 6042). Detta är den klassiska sf-bokhandeln i London; tidigare låg den där nu Murder One ligger. Stort sortiment sf, fantasy och comics. Tyvärr har litet av den gamla atmosfären försvunnit med flytten för ett par år sedan... HMV, Oxford Street (mellan Virgin Megastore och Oxford Circus). Här finns ett bättre utbud sf-videofilmer än på Virgin Megastore. Museum Of the Moving Image (MOMI), South Bank (ligger i The National Film Theatre), Waterloo, London SE1 8XT. Roligt och informativt museum för de som är intresserade av filmens historia. Se mer i reseberättelsen. Murder One, 23 Denmark Street, London WC2H 8NN (01-497 2200). Ni som gillar deckare och liknande bör gå till Murder One. Efterspom jag själv inte läser sådant säger jag inget mer... The One Tun, Saffron Hill. På denna pub hålls då och då (fredagar) filksong-möten. Tag kontakt med Steven Glover för information när det är möten: 16 Aviary Place, Leeds, England LS12 2NP. Space Adventure, 64-66 Tooley Street, London SE1. Goshwowohboyohboy!!! Läs om detta i artikeln ovan! Virgin Megastore, Oxford Street (ganska nära korsningen Oxford Street/Charing Cross Road). Detta är video- och musikälskarens tempel. det mesta finns. The Wellington (the `Tun), Waterloo Road (mittemot Waterloo Station). På den första torsdagen i varje månad hålls här en fhan-gathering. De viktiga sf-fansen från främst London, men även resten av England, kommer hit för att träffa likasinnade. -- Andreas Björklind --