MONA LISA OVERDRIVE av William Gibson. Gollancz, 1988, 251 sidor Äntligen har Gibsons tredje och förmodligen sista bok i Sprawl-triologin (Sprawl är namnet på det hårt industrialiserade nord-östra USA) utkommit. Och lästs! Som de flesta känner till var NEUROMANCER den första och COUNT ZERO den andra boken i den serie av verk som utspelar sig i en nära och dekadent framtid. Med sina båda första böcker kammade författaren hem både Nebulan och Hugon två år i rad! Vi får se om han gör om bravaden vid 1989 års bedömningar... Gibson målar i sina böcker upp en grymt nedgången värld där datorer och knark är i var mans ägo. Hårdföra multinationella företag styr politik, kriminalitet och teknik. Rent allmänt spelar tekniken en stor roll i William Gibsons böcker. Det är inte den traditionella SF-aspekten av teknologi han målar upp. Inga glänsande rymdskepp, inga vackra androider eller duktiga, brillianta vetenskapsmän. Nej, Gibson visar oss hur människor verkligen använder tekniken: som idag fast drivet till sin yttersta spets. Fruktansvärd miljöförstöring, knark som är lätt att använda (små självhäftande ampuller som fästes på kroppen), neuroelektriska applikationer för att hororna skall lida så lite som möjligt, omoraliska vetenskapsmän och illegala kroppsbanker. En viktig idé i Gibsons böcker är att all databehandling sker via den s.k. cyberrymden: ett slags människotillverkat, symboliskt mikro-kosmos (jmf. A DREAM OF WESSEX). I denna värld arbetar s.k. jockeys, eller programmerare. En stor del av handlingen i MONA LISA OVERDRIVE och de tidigare böckerna är knuten till just cyberrymden. William Gibson använder i sina böcker cyberrymden som ett slags astral- eller andevärld där hjältarna eller bovarna utspelar ungefär halva handlingen. Utan cyberrymden klarar man sig inte i verkligheten, och tvärt om. Simstim är en annan av Gibsons älsklingsleksaker. Det är framtidens video a la filmen BRAINSTORM, dvs känselcentrat i hjärnan stimuleras direkt med alla intryck för att få en så heltäckande upplevelse som möjligt. Gigantiska simstim-stjärnor pumpas fram till allmänheten av de hänsynslöst komersiella korporationerna. Det är världen enligt William Gibson. Nu till innehållet. För att en Gibson-bok skall bli en Gibson-bok krävs ett antal givna ingredienser, och självklart finner man även dessa i MONA LISA OVERDRIVE. En ganska tunn handling på ett kidnappning- eller stöld-tema är skelettet. Gibson älskar att ha fyra eller fem prarallella handlingar som sedan möts i de sista kapitlen. I MONA LISA OVERDRIVE är det fyra. Därefter kryddar författaren med alla de finesser som jag beskrivit ovan. Tekniska beskrivningar av allt. Men det är inte beskrivningar på ett sätt som skall förstås av läsaren. Nej, Gibson har fyllt alla sina böcker med obegriplig slang och termer som inte existerar idag. Persongalleriet brukar bestå av klische-personer av anti-hjälte karaktär; tillräckligt beskrivna för att vara påtagliga. Vad är det som gör William Gibsons böcker läsvärda om de nu är så billigt konstruerade? Anledningen till att jag gillar MONA LISA OVERDRIVE, och hans tidigare böcker, är att de är fyllda till bredden med action och SoW! De som gillar djupa böcker med gömda budskap kan leta efter andra böcker. Gibsons värld är smutsig och svämmas över av brottslighet och misär. På ett sätt känns det som en profetsia om vår egen värld. I Gibsons mörkaste drömmar är det tekniken är det som styr människan, inte tvärt om. Just dit är vi på väg om vi inte skärper oss! Jag kan förstå dem som kritiserar William Gibsons olika tekniska utrustningar, för de är säkert inte troliga. Men jag ser dem mer som ett medel för författaren att föra handlingen i boken vidare; inte som nya uppfinningar. Visst verkar det läckert med en liten simstim-utrustning, eller ett cyber-deck för att bryta sig in på grannens hemliga dagbok.... I denna tredje bok i Sprawl-serien har Gibson tagit steget fullt ut när det gäller att använda sig av voodoo- och astralplan-parallellen till cyber-rymden. Cyber-rymden har blivit en egen värld: med egna gudar och egen utveckling. En helt ny religion, hoodoo, och nya myter bland jockeys och wireheads uppstår. Hela detta koncept är helt underbart om man tycker om mystik baserad på högteknologi (jmf. cargo-kulten). Jag rekommenderar boken till dem som kan läsa SF utan att irritera sig på författarens tekniska fabuleringar, och dem som samtidigt uppskattar action, SoW och hänsynslös spänning. Ni andra läser MONA LISA OVERDRIVE på egen risk... -- Andreas Björklind --