Utdrag ur SFF-Bulletin 95.
Jag sitter och tittar i ett par nummer av Gigant, men jag tänker inte berätta vad som står där. Det känns onödigt, för faktum är att när jag ser på dessa serierutor med Svarta Fågeln, Gröna Pilen och alla andra i Lagens Väktare tänker jag inte på vad jag läser. Det är inte så att jag ser min barndom rulla upp som en bio-pic från Hollywood, det är mer som en röra av ickelinjära associationsbanor som snurrar omkring helt utan kontroll. Det var svårt, det här med personlig nostalgi. Jo visst, jag kan berätta en massa om vad jag läste när jag var liten, och var jag bodde då och hur skolan var, men om jag inte kan förklara hur det känns nu när jag tänker på vissa objekt från min barndom känns det hela ointressant. För nostalgi är väl inte vad man gjorde då, utan just hur det känns att minnas det nu. Men låt mig gripa tag i en tråd från mitt mosiga nyste till hjärna, så vi kan få den här texten i någon slags riktning. För ungefär en månad sedan slutade jag på posten efter att ha jobbat som brevbärare i tusen år, och började jobba heltid i den satanistiska högborgen SF-Bokhandeln. Detta innebär att jag inte längre måste stiga upp halv sex på morgonen, men det förstod inte min kropp till att börja med. Så de första dagarna i mitt nya liv somnade jag framför TVn så där vid halv elva på kvällen. Då kom jag att tänka på att när jag var 4 -- 5 år alltid brukade somna framför TVn, varpå min far bar upp mig till min säng, där jag vaknade nästa morgon utan att minnas hur jag kom dit. Och detta minne födde en plötslig tanke: det var nog därför jag senare började läsa science fiction. Jag vet, det är en minst sagt besynnerlig idé, vilket också var min första reaktion. Men eftersom det var i mitt huvud denna idé, helt objuden, hade dykt upp, kände jag mig tvungen att i åtminstone några nanosekunder försvara den. Det gick inte så bra, så jag kan inte direkt hävda att jag tror på detta påstående. Det som egentligen intresserar mig är varför denna tanke dök upp, och det tror jag att jag vet. Jag funderar ibland på varför jag började läsa science fiction, varför jag blev sf-fan. Jag tror nästan jag är född sån. Jag minns att när jag upptäckte sf i tolvårsåldern så var det inte så att jag testade något nytt, något som jag inte hade läst tidigare, och fann att den här rymdboken var ju riktigt skojig så jag kan ju läsa en annan. Så här var det: Min storasyster hade lånat en bok av sin pojkvän, Fredric Browns Vilken vanvettig värld, och jag läste början på den. Sen gick jag till biblioteket och letade, men hittade inte på den. Men jag visste att Browns bok var utgiven av samma förlag som Trollkarlen från Oz, som jag hade läst året innan. Och den fanns inne, och i slutet var en lista över andra böcker utgivna av Delta. Så jag gick runt bland hyllorna och letade efter författarna på denna lista (huvudbiblioteket i Gävle hade ingen speciell sf-avdelning), och upptäckte att en del författare utgivna av Delta även var utgivna av andra förlag, och dessa förlag hade också en lista över sina sf-böcker, det verkade finnas hur mycket som helst ... Och plötsligt förstod jag. Det var som en religiös uppenbarelse. Jag stod där med några sf-böcker i min hand och insåg att det var det här, just det här, jag hade letat efter en lång tid utan att veta exakt vad det var som jag sökte. Jag hade inte läst några av dessa böcker än, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå. Science fiction! Jag ville läsa allt, alla sf-böcker jag kunde hitta i hela biblioteket. Och det gjorde jag också, med känt resultat.
I Clute och Nicholls Encyclopedia of Science Fiction finns uppslagsordet ''conceptual breakthrough''. Med det menas ett slags paradigmskifte som är en central del i många sf-berättelser, alltså det skeende där en etablerad världsåskådning på grund av ny kunskap och information ersätts med en annan, ofta mycket häftigare. Som exempel kan man ta Aldiss Non-Stop och Heinleins Universe, där det visar sig att världen i själva verket är ett stort rymdskepp. Jag antar att de av er som orkat hänga med så här långt har läst så pass mycket sf att ni förstår vad jag syftar på, även om ni inte hört talas om det som conceptual breakthrough. Jag undrar vad en lämplig svensk översättning skulle kunna vara. Konceptionsgenombrott kanske? Men det låter lite otympligt. Låt oss kalla det för KG. Det märkliga är att när jag tänker på termen KG och minns hur det kändes att läsa olika sf-verk som är bra exempel på vad den innebär, så är det en väldig likartad känsla som den jag får när jag kommer ihåg hur jag upptäckte science fiction. Det var KG helt enkelt. Innan detta ögonblick på Gävle stadsbibliotek famlade jag i mörkret. Sen föll fjällen från mina ögon, och världen såg plötsligt annorlunda ut.
Det som slår mig när jag sitter och tittar i dessa gamla serietidningar är hur mycket sf jag läste innan jag började läsa sf, om ni förstår vad jag menar. De Tarzanäventyr jag gillade bäst var just de som handlade om dinosurier, och konstiga människoliknande varelser som kunde flyga. Och i alla superhjälteserier (Stålmannen, Stålpojken med Rymdens Hjältar, Gigant som mest innehöll äventyr med Lagens Väktare) var det ju nästan alltid med något sf-aktigt, oftast elaka aliens som skulle invadera jorden. Och titta här! Ett gammalt nummer av Chock, som innehåller den första twist end-berättelsen jag någonsin läste, ''Livsformen''. Den handlar om ett rymdskepp som landar på en planet där innevånarna har varit döda i flera tusen år. Besättningen går ut och gräver i ruinerna, och hittar på fossiler så dom kan spekulera över hur varelserna såg ut och varför dom förstörde sin värld. Jag tror ni kan gissa slutet. Jag läste naturligtvis en massa som som inte var sf, men det intressanta är att de serier som jag minns bäst är de som jag pratat om här. Och det känns som jag hittade instinktivt till just dessa, som om det var förutbestämt, som om jag var född till sf-fan. Ibland har det hänt att jag fått frågan: Varför läser man sf? Och då vet jag först inte alls vad jag ska svara. Det är som att fråga varför man andas. Det är så självklart liksom. När det var Fantastika 92 blev jag intervjuad av en journalist från DN, som naturligtvis ställde denna fråga. Jag svarade med något som lät bra, typ att sf tvingar läsaren att tänka och gör att man ser sin omvärld i ett nytt perspektiv. Och det kanske inte är direkt osant, men jag minns att när jag såg detta i tryck kändes det väldigt falskt och förljuget. Jag skiter väl i om det är nyttigt att läsa sf. Och om det skulle bevisas att det är direkt skadligt att läsa sf, så tror jag min reaktion skulle vara: Än sen då? Det var värt det. Vad jag borde ha svarat på den där frågan är: Jag läser sf därför att det får mitt blod att börja koka!