Tvivlaren

När man talade med honom privat var han -- tyckte Tomas -- lite motbjudande förtrolig, ungefär som en skenhelig pastor, och rösten hade ett sätt att betona ''ss'' och ''t!'' så att det skar i öronen. Men det märktes inte när Johnny befann sig långt uppe på podiet, en ensam, lysande gestalt i aulans mörker. Han var tydligen väl förberedd; stakade sig inte en enda gång och lät inte mikrofonen översvämmas av klumpiga dån från harklingar, pappersprassel eller oavsiktliga stötar. Det var gott om folk i salen och ändå var det andlöst tyst bland åhörarna.

''Detta hände i september 1985, i en liten ort i norra Sverige'', läste Johnny från nästa papper. ''Mannen vårdas idag för psykiska problem och är numera frånskild. Han säger sig ångra att han någonsin berättade något för någon.''

Han tog av sig glasögonen för att kunna se ut över församlingen. Någon harklade sig. Tomas hade lutat sig fram för att kunna se Evas profil lite bättre. Hon satt på främsta raden, håret var lite kortare än sist han såg henne, nacken smal och flickaktig. Möjligen hade hon hört Johnnys tal flera gånger förut, för hon verkade inte lika intresserad som de andra.

''Att tro på det otroliga kräver ett stort mod och ett mycket öppet sinne. Vetenskapen accepterar bara sådant som vetenskapens mätapparaturer kan påvisa. Man tror enbart på sanningar som bekräftar vetenskapens egna teorier. Människor som får kontakt med andra dimensioner blir avfärdade som dårar, för de stämmer inte med världsbilden. Men vetenskapen idag har inte kom­mit mycket längre än på Kopernikus' tid, när man räknades som dåre om man inte trodde att världen var platt.'' Johnnys röst lät klar och säker i aulan. Någon började applådera, men kom av sig. Johnny log mot sin publik, och under några ögonblick verkade det som om han tittade rakt på Tomas -- vilket borde vara omöjligt, för han kunde knappast känna igen Tomas där i mörkret. Men det lät verkligen som om han nu riktade sina ord till en särskild person bland åhörarna:

''Den här mannen var en vanlig människa som ville leva ett normalt liv och inte väcka någon uppmärksamhet. Han ville inte tjäna pengar på sin upplevelse eller bli en kändis. Han hade inga kända psykiska problem innan detta inträffade.''

Inga problem mer än att han tittat på Arkiv X tills ögonen blev fyrkantiga, tänkte Tomas och kunde inte hålla tillbaka en liten gäspning medan han vände blicken mot taket. Bortförd och oper­erad av rymdvarelser. Och det värsta var att folk här satt och sög i sig vartenda ord som om det varit ett heligt evangelium.

''Det som slog mig när jag talade med honom och andra som råkat ut för liknande saker'', sade Johnny, ''var att de inte hade någonstans att vända sig. Många av dem ville inte själva tala om varelser från andra platser i universum, de ville helt enkelt ha ett svar på vad som hänt dem. Men att tala om rymdvarelser är illa nog; att tala om varelser från andra dimensioner är tabu. Som förening fyller vi ett syfte som är viktigare än ni nog själva förstår. Vi måste vara de som tror på dem som ingen vill tro på. Vi måste vara beredda att acceptera det fantastiska och det osannolika.''

Det fantasssstiska. Tomas skruvade på sig och svalde stönandet. Hur länge skulle han behöva sitta här och genomlida alla dessa vansinneshistorier? Man skulle inte bara tro på att folk blivit bortförda av UFO:n, man skulle tro närhelst det fanns något att tro på. Han hade fått höra de sämsta rövarhistorier, uppenbara påhitt av folk som ville driva med de troende, och ingen tycktes genomskåda dem. Johnnys och de andra föreningsmedlemmarnas brist på självrannsakan var patetisk.

Någon borde lära dem en läxa.

Tomas upptäckte plötsligt att ljuset hade tänts och att folk reste sig ur bänkarna. Han hade under en lång stund tänkt på vilka idioter folk var och hade glömt allt annat. Men där var Eva i alla fall, och han trängde sig fram till henne och knackade henne på axeln.

Det där varma, nyfikna leendet -- och så, när hon upptäckte vem det var, försvann det genast. Det var som om en ridå gick ner mellan dem.

''Men vad gör du här? Kan du aldrig lämna mig ifred? Vi har pratat färdigt har jag ju sagt!''

''Jag kanske kom hit för att höra på din pojkvän. Jag kanske också har blivit intresserad av UFO:n och ville säga hej till en bekant. Har du tänkt på det?''

Tomas hade inte alls tänkt låta på det viset, men hennes bemötande fick ilskan att flamma upp igen. Fan också, tänkte han. Inte ett bråk till, var kom alla fula ord ifrån egentligen?

''Men visst har du rätt'', sade han. ''Jag är inte intresserad av det här flummandet. Men du är hopplös att få tag i, och du har glömt att lämna tillbaka dörrnyckeln. Om jag kan få den nu så kan du och din tefatsgubbe sedan leva lyckliga i alla era dagar utan att se röken av mig.''

Hon stod med armarna i kors framför honom. Ögonen hade blivit två smala, arga streck. Men hon var fortfarande söt, trots den minen.

''Tefatsgubbe?'' upprepade hon. ''Det var ju också ett ord. Jag vet precis vad du tänker. Du sit­ter och tuggar på formuleringar typ vad ser hon hos en sådan där typ med sandaler och kofta? och andra plattityder.''

''Ja, nu när du säger det -- vad ser du egentligen?''

Hon hade själv kofta och sandaler nuförtiden. Tydligen hade hon bestämt sig för att vara riktigt oförsonlig. Eva var sådan, gjorde alltid upp långt i förväg hur hon skulle känna sig. Det var kanske därför hon och Tomas hade passat så bra ihop -- han med sitt ordtuggande, hon med sina konstg­jorda känslolägen. Det var också ett sätt att ha kontroll och balans på livet. Han hade trott det i alla fall.

''Vad jag ser? Jo, någon som tror på det han gör'', sade hon nu. ''Någon som inte bara sitter i en soffhörna och strör sarkasmer omkring sig om allting. Han jobbar hårt för att hjälpa folk som inte får hjälp någon annanstans. Han lyssnar på vad människor har att säga och det gör inte du, och det är den stora skillnaden mellan er. Så glöm det där med koftan, va, och sluta glo på oss som om han var en slibbig sängkammartyp och jag ett våp som inte kan tänka själv.''

''Jaha'', sade Tomas. ''Jag ska i alla fall försöka, men det är ju inte helt säkert att jag klarar av det! Och så var det nyckeln.''

Hon rodnade, började ursinnigt rota runt i handväskan, hittade nyckelknippan och daskade ner nyckeln i hands handflata så hårt att det gjorde ont. Sedan vände hon sig mot Johnny, som just kommit fram till dem, och sade något med låg röst. Ryggen var demonstrativt vänd mot Tomas nu, och Johnny gav den en liten klapp i förbifarten. Sedan sträckte han fram handen.

''Tjänare, Tomas. Det var länge sedan. Det var ju en överraskning att hitta dig här på mötet, måste jag säga.''

Tjänare Johnnygubben. Så nu ska vi bli bästa kompisar och Eva ska slippa sura hela kvällen, är det inte så? Du är så insmickrande så jag storknar.

''Hej hej'', sade Tomas högt. ''Fast jag kom mest för att få en nyckel som hon glömt lämna tillbaka. Jag visste ju att ni hade möte här.'' Precis. Min flickvän gick på ett av dina jävla möten och sedan kom hon, på något vis, aldrig hem igen. Du måste ha hållit ett ännu bättre tal den gången, din skit. Sista torsdagen i månaden, klockan 19.00 i gymnasieaulan. Det kommer jag aldrig att glömma.

''Men det var ju rätt intressant'', sade han för att vara lite artig. ''Mer intressant än jag hade trott, faktiskt.''

''Lustigt'', sade Johnny och leendet blev nästan onaturligt brett. ''Så säger folk ofta. De tror inte att vi är seriösa. Fast ibland får jag känslan av att vi är de enda som är seriösa.''

''Du menar att vanliga fysiker och läkare inte är det?''

Johnny flinade. ''Seriösa ur sitt eget perspektiv, självklart. Men se det så här: axiom. Dogm. Axiom byggda på dogmer. Iakttagelser, parade med axiom. Dogm igen.'' Han slog ena handflatan mot den andra för varje mening. ''Resultatet blir ... cement. Orubbligt och oanstastligt i varje enskild detalj. Men ändå kan helheten ibland bli fel. Vi försöker befria oss från tunnelseendet och vara mer förutsättningslösa.''

De fortsatte att stirra på varandra under en lång stund. Johnnys leende satt som fastklistrat.

''Tyvärr är jag nog en tvivlare'', sade Tomas. ''Jag är kanske för indoktrinerad av vetenskapen, men jag har nog svårt att tro på sådant som jag inte har sett med egna ögon, om jag inte får se riktiga bevis.''

Han besvarade leendet. Vetenskapligt, så tusan heller, tänkte han. I själva verket ville de båda flyga på varandra med varsin knölpåk och göra upp på det verkligt primitiva, ovetenskapliga sättet. Och anledningen till detta var inte några tefat, utan flickan som stod en bit ifrån dem och snörpte på munnen.

''Bevis?'' sade Johnny. ''Allt handlar ju ändå om varseblivning, eller hur? Nåväl, du är alltså kritiskt lagd. Men om du skulle ha någon bekant som verkar ... hålla inne med något ... så tveka inte. Folk behöver veta att vi finns.''

Eva hade kommit tillbaka och ryckte Johnny i ärmen. ''Kom nu. Han kom bara hit för att retas, hjälp honom inte.''

Tomas backade undan, för nu orkade han inte tala med henne mer. Johnny mumlade något om att det var kul att träffas. Axiom och dogmer, ha! Johnny var verkligen galen. Men Eva var på dåligt humör nu, och det skulle göra kvällen sur för honom. Det var alltid en tröst, tänkte Tomas och vinkade åt dem när de gick.

Tefatsdårar. Själv var han bara en försmådd pojkvän. Ja, han borde ge dem en läxa. Det var inte särskilt vetenskapligt av honom, men han kände själv att han längtade efter hämnd.

Kvällen var kall och disig när han trampade hem på sin gamla cykel. Ensam. Därhemma väntade en mörk lägenhet, med gapande hål efter de möbler som Eva tagit med sig.

Hon hade tagit den bästa cykeln också. På den här var dynamon var rostig och lyktan flämtade ansträngt i dunklet. Kommunen hade i sin spariver släckt ner de flesta gatlyktorna. När han kom till skogspartiet, låg cykelbanan becksvart framför honom och han kom på sig själv med att sakta in farten. Det påstods att det spökade här, fast det var ju bara en gammal skröna bland skolun­garna. Det berodde nog på de gamla gravhögarna som låg på ängen bortom dungen. Då var nog risken att rånas betydligt större.

Han fnös åt sig själv och trampade vidare i sakta makt. Spöken, herregud. Johnny hade tydligen trots allt lyckats påverka honom med sina Arkiv X-skrönor. Han fick ta ett extra andetag och märkte att han omedvetet ökat farten. Det var tydligt att han borde tittat på för många dåliga filmer, för nu mindes han alldeles för mycket om psykopatiska campingmördare, motorsågsmördare, Hannibal Lecter, MC-burna vampyrer och långfingrade gröna gubbar med tandläkarborrar.

Skogen öppnade sig till vänster. Där var ängen med gravhögarna. Det var alldeles vindstilla inatt och märkligt tyst överallt. Han försökte tänka på vad han hade för mat i kylskåpet därhemma och om han möjligen borde göra en avstickare till jourbutiken för att skaffa mer bröd. Jordnära tankar om en tråkig vardag, allt för lugna ner alla barnsliga fantasier.

Men sedan glömde han allt om mat. Han tvärbromsade och kände hjärtat dunka med väldig fart. På ängen fanns ett skimrande ljussken.

Det gick inte att vifta bort det här. Hur mycket han än blinkade och såg sig omkring, måste han medge för sig själv att ljuset faktiskt fanns där. Det var lika påtagligt som rostfläckarna på cykelns kalla styrstång och känslan av fukt som trängde upp genom skosulorna från cykelbanans asfalt. Men det var grönaktigt och flackande som norrsken, som spökbilder från en annan värld.

Han försökte hämta andan och tänka logiskt. Sedan kom han på det och släppte ut en djup suck av lättnad. Det var förstås någon som lekte med ficklampor bland dimslöjorna, säkert några barn som tränade inför Halloween. Eller så var det rentav någon som ville driva lite med honom. Ja, så måste det vara.

Resolut lade han ner cykeln och hoppade ut på ängen våta gräs. Han gick rakt mot gravhögarna, för han var en veteskapligt lagt tvivlare som nu skulle bevisa att hans teori stämde. Nu skulle han avslöja bluffmakarna och sedan skulle han åka vidare hem och se på sena Rapport.

Mötet skulle snart börja och Johnny samlade ihop sina papper i rummet intill podiet. Det var mycket folk här ikväll -- fler än någonsin, trodde han. Det skulle bli ett bra möte, för han hade gott om material den här gången. Två nya vittnesmål från Sverige och ett från Norge, senaste nytt om tidigare hemligstämplade dokument från FBI i USA. Diabilder, tidningsartiklar. En journalist från en större tidning hade lovat att närvara och sedan göra en intervju. Detta kunde bli det verkliga genombrottet för föreningen.

''Du, Johnny ...''

Någon hade kommit in i rummet och stängt dörren efter sig. Tomas. Johnny hade alltid tyckt att Tomas var obehaglig, men nu blev han rentav rädd. Ynglingen var magrare och blekare än någonsin, och ögonen var rödkantade och matta. Håret hängde i stripor i pannan och kläderna såg smutsiga ut. När han dök upp sist hade han sett lite härjad ut, men nu liknade han en desperat knarkare.

Johnny var i den stunden glad över att Eva inte var där. Inte för att Tomas hört av sig sedan förra mötet då han fick sin dörrnyckel, men Eva hade talat om honom ett par gånger sedan dess. Hon var orolig, sade hon. Tomas verkade inte vilja lämna henne ifred, det där med nyckeln hade säkert bara varit ett svepskäl. Vad skulle han hitta på härnäst?

Och nu stod han här, med sin flackande blick, tvivlaren som knappast skulle gå på ett sådant här möte för att lyssna på fler UFO-föredrag. Han hade stängt dörren och de var ensamma i det obehagligt trånga rummet. Johnny motstod impulsen att backa.

''Har du tid ett ögonblick? Jag måste få snacka lite.''

Johnny såg demonstrativt på klockan och försökte le. ''Ja, som du vet ska jag strax börja därute. Men hur står det till? Du ser inte helt kry ut.''

''Kan bero på att jag inte har sovit något vidare på sistone.'' Tomas stod med händerna i byx­fickorna och stirrade ner i golvet. ''Du undrar säkert vad jag gör här. Det är inte om Eva. Det är om ... ja, du vet. Ja. Du sa ju att om jag kände någon som varit med om något så ... ''

''Så det gör du?''

Frågan fick inget svar. Tomas fortsatte att titta ner i golvet. Han såg nästan gråtfärdig ut.

''Du?'' sade Johnny till slut. Tomas nickade.

Johnny fick nästan lust att skratta. Hade tvivlaren själv råkat ut för något? Det var verkligen ironiskt i så fall. Otroligt, men underligare saker hade han varit med om. Och Tomas såg faktiskt inte ut som om han skojade.

''Jag har försökt tänka över det här på alla sätt'', muttrade han. ''Det är ju pinsamt, det håller jag med om. Att just jag, liksom ... och det jag sa sist ... Men nu orkar jag inte mer och nu får det bli hur det vill. Kan inte du tro mig, så kan väl ingen. Då är jag väl galen.''

Klockan gick. Folk väntade därute. Johnny gjorde rösten så mild som möjligt:

''Du har alltså råkat ut för något som du inte själv kan förklara?''

''Jag mötte dem.'' Det var i alla fall rakt på sak. ''Samma kväll som förra mötet, faktiskt. Bara en sådan sak, va ...'' Pojken skrattade till, ett otäckt, glädjelöst skratt som fick Johnny att spänna musklerna i kroppen.

''De var alltså vid gravhögarna, på ängen.'' Nu lyckades Tomas äntligen se honom i ögonen. ''De var där, och de pratade med mig. Jag fattade aldrig hur jag kom hem därifrån. Men du vet, jag cyklade. Man hör ju om folk som somnar i bilen och tror att de sett saker. Men om jag hade som­nat och drömt, så hade jag ju inte kunnat cykla hem, eller hur? Då borde jag väl kört omkull?''

Johnny nickade. Tomas' röst var alldeles hes när han fortsatte:

''De sa att jag måste försöka glömma dem, för alla skulle ändå bara kalla mig galen! De sa att de var trygga, för ingen som ser dem kan någonsin bli trodd, och därför kan ingen heller berätta. Det var som om de skrattade åt mig. Just jag, som trodde att allt det här var rena löjan ... och så står jag där med deras jävla farkost framför mig. Och det var inte inbillning. Det var inget trick. De finns!''

''Men det gör jag också. Ta det lugnt nu, Tomas.'' Johnny hade tagit fram anteckningsboken och vände upp en blank sida. ''Ibland verkar det som om de läsar våra tankar. Som om de iakttar oss i smyg hela tiden. De valde ut dig, just för att du var så skeptisk. Fortsätt. Minns du deras ansikten?''

''Det är klart att jag gör. Men ...'' Tomas glodde på honom några ögonblick, men slog sedan ut med händerna och vände sig om. ''Det är ingen idé. Du kommer ändå aldrig att tro mig. Du vet ju hur jag var förra gången. Jag satt till och med och tänkte på att jag skulle driva med er, men så hände det på riktigt! Det hände mig!''

''Seså'', sade Johnny sakta. ''Jag ser ju själv att du är chockad på riktigt. Så jag tror dig. Det är mitt yrk ... min uppgift. Berätta om dem nu! Berätta vad du såg.''

''Ja, de var genomskinliga. Älvorna, alltså.'' Tomas grimaserade av motvilja när han sagt det. ''Och så var det trollen. De såg ju mer ut som trädstubbar, med mossa och allt, ungefär som John Bauer målade dem. Precis så såg de faktiskt ut.''

Johnny, som börjat anteckna, avbröt sig tvärt. Det var som om han fått en örfil. Han lyckades hålla rösten stadig: ''Älvor, sa du? Troll? Tomtar också, kanske?''

''Just det. Älvor.'' Tomas skrattade lite torrt. ''Du hör ju själv. Vem skulle tro mig? De var inte ens några marsmänniskor! Det var tomtar och troll och allting. De hade magiska ljus och ett litet lysande hus och de dansade där på ängen. Precis som i sagorna.''

Johnny smällde ihop anteckningsboken och tog upp sin pappersbunt igen. Eva hade haft rätt, den här pojken var ju inte riktigt klok. ''Mycket lustigt! Om jag bara kunde förstå vad du får ut av det här, Tomas. Varför gör du det?''

''Gör vadå? Så du tror att jag driver med dig? Duger inte mina historia lika bra som alla andras, va?'' Tomas hade blivit alldeles svettig i pannan. Johnny blev mot sin vilja lite nervös och undrade vad som skulle hända om de började slåss. Förmodligen hade Tomas legat sömnlös i många nätter och ruvat på sin hämnd, och nu var han här med sin utmaning. Mycket riktigt började han nu bli högljudd på allvar.

''Föreningen som tror dem som inte blir trodda någon annanstans! Är det inte sant, det? Eller tror du att jag står här och skämmer ut mig för hennes skull? Är det här en sanning som inte passar din världsbild nu då? UFO:n ska visst vara från yttre rymden eller femte dimensionen. Älvor är omoderna! Jag visste väl det. Jag visste väl att det skulle finnas en historia som inte ens du skulle tro på!''

''Så det var var det här gick ut på? Att sätta dit mig? Herregud, Tomas, du borde söka för det här. Eva har lämnat dig för gott, vi är en seriös förening och du borde gå vidare med ditt, inte springa här och håna ...''

''Jag hånar dig inte! Jag säger ju för fan sanningen! Jag mötte älvorna. Men du vill inte tro mig för du hade redan från början bestämt dig för att inte göra det, erkänn det. Du låtsades lyssna enbart för att driva med mig, var det inte så?''

Johnny vände sig om för att slippa se Tomas i ögonen och samlade ihop sina papper för tredje gången. Men till slut kunde han inte behärska sig, utan röt tillbaka:

''Nej, dina historier lyssnar jag inte på, men det har inget med personliga skäl att göra. Det beror helt enkelt på att tomtar och troll är sagor! Sådana saker finns inte!''

Sedan vände han sig om, och först då upptäckte han att dörren ut till aulan hade glidit upp. Hans sista ord hade ekat långt ut i mörkret där den tysta publiken nu väntade på att mötet skulle börja.