Nicolas Krizan

presnteras av John-Henri Holmberg

Ibland trycker man på emailprogrammets sändknapp innan man funderat igenom vad man skrivit ordentligt. Tekniken har gjort det lika lätt att brevväxla innan man tänker som det förr var att prata innan man tänkte.

För ska sanningen fram är jag ju egentligen inte alls kvalificerad att presentera Nicolas Krizan.

Inte därför att jag inte uppskattar honom. Tvärtom har jag uppskattat honom i vid det här laget dryga tjugo år, ända sedan han ursprungligen dök upp som illustratör i fanzinen vid slutet av sjuttiotalet. Och ska man bevisa sin uppskattning mer handfast har jag inte svårt att klara det heller. Jag tiggde illustrationer av Nicolas till de fanzines jag publicerade under åttiotalet, och han illustrerade flitigt i sf-magasinet Nova, som jag var med om att redigera och publicera åren 1982 till 1987. Parallellt illustrerade och målade han omslag till mina första

två sf-antologier, Framtiden inför rätta och Den fantastiska julen. Och ytterligare lite senare har han stått för illustrationerna i Så firar man halloween, en bok jag var med om att ge ut hösten 1999. Förhoppningsvis blir det mer samarbete framöver.

Och kanske till och med lite mer umgänge. För det är ju här skon klämmer. Nicolas har alltid varit bosatt på de mest besynnerliga och fjärran orter, för det mesta i Skövde, och vem råkar någonsin stöta ihop med någon som bor i Skövde? Följaktligen har det varit uselt med det personliga umgänget, och på jobbet har han aldrig tid att prata länge i telefon eftersom han är någonting betydelsefullt på en reklambyrå som verkar dramatiskt underbemannad, och det gör att det lilla jag kan skriva om Nicolas egentligen vilar bara på att jag träffat honom ett halvdussin gånger genom åren och jobbat ihop en del med honom och tycker att han är en sällsynt förnämlig tecknare.

Den som väntat sig några mer dramatiska avslöjanden kommer följaktligen att bli besviken. Så mycket vet jag som att Nicolas har fru och barn och förmodligen villa och bil också. Jag vet att han deltagit i den svenska bokmässan i Göteborg och alltså är flyttbar i geografin. Jag vet att han tillhör den utvalda skara svenska tecknare som med vederbörligt tillstånd publicerat egna serier om Mumintrollet och jag vet att han faktiskt dessutom givit ut fanzines, fast fyllda med serier och därför i högre grad spridda i hans personliga bekantskapskrets än i fandom i allmänhet.

Men tillgriper man -- som ju alltid är praktiskt när man har svårt för nuet -- den fanniska historien, finns det en hel del att säga om Nicolas betydelse för svensk fanzinepress. Svensk fandom har nämligen alltid haft någorlunda gott om fans som kunnat skriva, och till och med skriva bra, men däremot har det rått en oerhörd brist på fans som kunnat teckna och en ännu mer skriande på fans som kunnat teckna bra.

I femtiotalets svenska fandom var bristen på skickliga illustratörer i själva verket mindre påtaglig än den blev senare. Fanzinen var få och dessutom fanns faktiskt några förnämliga tecknare -- fanzinet Futura var lyckligt lottat till följd av Sture Lönnerstrands vänskap med konstnären Thorvald Sundbaum, som tecknade vinjetter i de första numren, och därefter debuterade i fanzinet den unge Sven O. Emilsson (senare namnbytt till Gripsborn) som så småningom skulle visa sig bli vårt lands förmodligen ende utpräglade sf-konstnär. Andra fanzines illustrerades av Bo Stenfors och George Sjöberg, båda habila tecknare, och vid slutet av decenniet dök också den originelle och talangfulla Robert Brandorf upp med bland annat sitt eget Spica, svensk fandoms i varje fall dittills layoutmässigt mest avancerade och genomtänkta fanzine.

Men det blev snabbt sämre. Robert Brandorf dog ung efter bara ett par år i fandom, Bo Stenfors övergick i allt högre grad från fanverksamhet till andra sysslor och Sven O. Gripsborn blev först upptagen av arbete och drabbades så småningom av en olycka som effektivt minimerade hans kontakter med fandom. En bit in på sextiotalet fanns bara ett par enstaka betydande fantecknare: nykomlingarna Ulf Pärson i Halmstad, som försvann efter enstaka år, och Rudy der Hagopian i Göteborg som så småningom slog sig ihop med den likaså talangfulle Reine Brynolfsson för att göra det säregna och artistiskt imponerande fanzinet Palwyczdum. Men samma sak som hänt vid slutet av femtiotalet hände igen; illustratörerna försvann ur fandom för att ägna sig åt annat och kvar satt en ökande mängd fanzineutgivare utan tecknare att tjata på. Tittar man på de ''bäst i fandom''-omröstningar som genomfördes under sextiotalet vittnar de rätt väl om vad som skedde. ''Bäste fanartist'' blev för 1962 och 1963 Bo Stenfors; 1964 gjorde Sven O. Gripsborn comeback med några fanzineomslag och erövrade genast titeln; 1965 hade Ulf Pärson dykt upp och vann överlägset; 1969 segrade den mycket kortlivade fringefanen (och framför allt klasskamraten) Henric Kjellgren, som i ett år flitigt tecknade i Ulf Westbloms fanzine Mentat.

I brist på inhemska tecknartalanger började svenska fanzines under sextiotalet i ökande utsträckning trycka om illustrationer ur utländska. De vanligast förekommande illustratörerna i SF Forum, Fanac och flera andra ledande fanzines blev engelsmän som Arthur Thomson, Jim Cawthorne och Eddie Jones och amerikaner som William Rotsler. Mike Gilbert, Ray Nelson och Steve Stiles. Alternativet var ofta att fanzineredaktörerna själva med varierande talang och framgång försökte åstadkomma illustrationer eller åtminstone utfyllnadsteckningar. Somliga har gjort det med hedern bevarad: fanzineskribenter som Mats Linder, Ahrvid Engholm, Gunilla Dahlblom och Dénis Lindbohm har visat sig vara om än inte precis betydande artister så åtminstone acceptabla eller till och med begåvade tecknare. Men bristen på tecknartalanger som inom sitt område gick att jämföra med de bästa fanzineskribenterna var trots det iögonfallande.

Sjuttiotalet blev inte bättre än de föregående decennierna. Det inleddes med att der Hagopian och Brynolfsson dominerade stort; de försvann och i deras ställe kom andra illustratörer som inte heller valde att bli bofasta i fandom: Inger Edelfeldt var förmodligen den som imponerade mest under decenniet. Men mot slutet av sjuttiotalet hände någonting besynnerligt. En hel rad nya tecknare dök upp, och flera av dem visade sig dessutom fatta såpass mycket tycke för fandom att de fortsatt att medverka i fanzines under de tjugo år som gått sedan dess. Till den här gruppen, om vi nu för enkelhetens skull buntar ihop dem som debuterade under åren runt 1980, hörde mest imponerande Steven Hägg, Henry Linder, Anders Thyr, David Nessle, Jan Risheden, Lars Olsson -- och så Nicolas. Mycket riktigt var det också någon av dem som vann varenda omröstning om respektive års bästa fanillustratör från 1982 till 1991, när Kolons omröstningsserie upphörde. Men det finns allvarliga skäl att misstänka att hur som helst inga andra skulle ha kommit i fråga under resten av nittiotalet heller.

Och det beror på något speciellt, nämligen att den här lilla gruppen fantecknare faktiskt inte utgörs av några hyggliga tecknare vilka som helst utan av i flera fall utomordentligt mångsidiga, talangfulla och personliga artister. Och kanske är Nicolas den mest mångsidige av dem; han är under alla omständigheter nära nog den ende i svensk fandoms historia som man med fullständig självklarhet kan konstatera inte bara är tecknare, utan faktiskt konstnär.

Vid det här laget har Nicolas tecknat i fanzines i över tjugo år. Man kan hoppas att det beror på att han också är hänfört engagerad i fandom, men ska jag vara alldeles ärlig misstänker jag snarare att hans gensvar ofta beror på att han faktiskt är en oerhört snäll och hjälpsam människa. Ber man Nicolas om bidrag, så får man bidrag. Det häpnadsväckande är väl framför allt att de bidrag man får så ofta är så utomordentligt bra -- och så intressanta. För följer man Nicolas bilder genom åren finner man att han inte bara är en personlig och stilsäker artist med en egen vision, utan något mer: en artist som hela tiden experimenterat med stilar, uttrycksmedel, former och formspråk. Vid det här laget förefaller Nicolas lika hemtam med med pasteller, akvarell och datorgrafik som med blyerts och tusch; han har tusentals publicerade bilder bakom sig och det enda man kan ha skäl att beklaga i sammanhanget är att hans karriärval gjort att han aldrig på heltid kunnat ägna sig odelat åt sitt konstnärskap.

Så där är ett tips om vad ni som möter honom på kongressen bör tjata på honom om. Ett annat, för den som aldrig förr träffat honom, kan vara det här:

Det sägs ofta att alla artister utgår från sig själva i sitt bildspråk. Att det är sant insåg jag med förnyad styrka första gången jag träffade Nicolas. Titta på hans bilder: de människor han tecknar har ofta ett geometriskt drag över sig -- deras ansikten är studier i vinklar, skarpa linjer och plana ytor snarare än i rundade former. Just det här slog mig långt innan jag mött honom som något mycket personligt och karaktäristiskt för Nicolas teckningar. När jag sedan träffade honom tändes den där insiktens förklarande glödlampa i luften över mig, för Nicolas själv har just den sortens ansikte han tecknar: raka linjer, plana ytor och markerad benstruktur. Det var fascinerande. Mannen är en vandrande fanzineomslagspojke!

Fandoms skribenter får inte sällan mycket uppskattning, många kommentarer, långa insändarsynpunkter och då och då ett Alvarpris. Fandoms konstnärer går inte sällan lottlösa ur konkurrensen. Inte minst av det skälet tycker jag att det är ett utmärkt och efterföljansvärt initiativ att bjuda in en ledande fanartist som kongresshedersgäst. Jag hoppas att ConFuses deltagare tar chansen och ger Nicolas lite av den uppskattning och de många bjudöl och ryggdunkar han så länge förtjänat. Han kommer att slå ifrån sig och tona ner sin betydelse och säga att det där inte var något att prata så mycket om. Förmodligen är det så han känner, för han är inte bara trevlig och hygglig utan alldeles orimligt blygsam också. Men glöm inte att han faktiskt också är en av våra allra största.


LSFF:s hemsida