GOLVBYGGET Henrik Nilsson Här beskriver Henrik sina mer eller mindre glada minnen från den stora golvläggningsfesten. Fredagen den 6 juni, dagen G, kl 18.30. En handfull tappra hackers har slutligen givit sig i kast med att lägga in det sedan länge efterlängtade golvet över sandfiltret i lokalen, takhöjden och det bastulika klimatet till trots. Ännu vet de inte vilka traumatiska upplevelser som ligger framför dem. Ännu är de Lyckligt ovetande om den verkliga innebörden av ord som "armeringsjärn" och "patch". Ännu är det obekant för dem att en enkel skruv på tre sekunder kan ställa till mer elände än en stordator under hela sin livstid (nåja, nästan i alla fall!). Men först en kort resumé. Som alla vet är vår nuvarande lokal inte särskilt stor. Man kan till och med säga att den är rätt liten. Så för att optimera lokalen, fick någon den lysande iden att man skulle lägga in ett golv över det sandfilter som någon arkitekt dumt nog placerat i lokalens ena kant. Särskilt högt i tak skulle det inte bli, men man kunde ju åtminstone sitta där och hacka. Långt senare, vid lysators (ordinarie!) årsmöte, anslås medel till golvbygget och projektansvarig skall utses: - Finns det någon som vill ansvara för golvbygget? (Dödstyst.) -Du där, du som just blev invald i styrelsen till exempel? -Jag??? -Ja, nåt ska du väl göra. Du är härmed utsedd till frivillig chef för golvbygget. -Men... (BANG! Klubban i bordet.) Ett tag senare kommer Pauls bror på besök. Han och Paul bygger en trappa och jag får lära mig hur man bygger golv. I princip alltså. Men det verkar inte så svårt. (Tack för all hjälp och alla goda råd!). Så, äntligen, efter en lång tids planerande och en hektisk dag av verktygsanskaffning och virkesköp är det då dags att sätta i gång. Då bygget inleds är det fyra personer närvarande. Det är Lars och jag som ska börja som golvbyggare, och Ioan och Jonas Y ska börja som assistenter. Det första som ska göras är att borra ett par hål i väggen så att vi kan fästa den första regeln. För ändamålet har en slagborrmaskin modell större hyrts och vi förväntar oss att väggen ska ge med sig villkorslöst inför denna övermakt. Men icke. Trots att jag trycker på för allt vad jag är värd åstadkommer borren knappt en skråma betongväggen. Någon påpekar att en slagborrmaskin ska låta som en kulspruta när den används. Det gör inte vårt exemplar. Det finns heller inte någon synlig spak för att ställa om maskinen. Men skam den som ger sig. Efter en stunds klåfingrigt pillande klickar det till någonstans i maskinens inre. När vi provar igen låter den som den ska, och borren tränger snabbt in ett par centimeter i väggen innan det blir stopp igen. Eftersom dammet från hålet ser ut som järnfilspån börjar vi på ett nytt hål. Med samma resultat. Vid tredje försöket lyckas vi dock borra tillräckligt djupt och efter en stund sitter den första regeln på plats. Jag behöver kanske inte påpeka att det inte var sista gången som vi stötte på armeringsjärn. Vi fick gissningsvis överge minst en tredjedel av våra borrhål. Även den oskyldigaste betongyta döljer ett myller av armeringsjärn. På några ställen blev resultatet rena rama greveosten. Tur att det ligger ett golv över och döljer det värsta. Vad? Bärande murar? Strukturförsvagning? Ytterligare ett problem var att de skruvar vi använde hade en tendens att gå av (!) innan de ens var inskruvade halvvägs. Det är ganska irriterande att först tvingas borra tre hål innan man hittar en plats fri från armeringsjärn och sedan dra av skruven... Under tiden som själva golvbygget pågår i lokalen håller assistenterna på att kapa virke och såga golvplattor utanför. Till sin hjälp har de ett monster till handcirkelsåg. När de startar maskinen slocknar ljuset i lokalen och ljudet är öronbedövande. Men den är effektiv. Den skär genom golvplattorna som om de vore av smör. Det enda problemet är att det dammar något otroligt. Framåt natten kommer Jonas K och Linus och tillför nya krafter till teamet. Det behövs. Temperaturen i lokalen är snudd på outhärdlig. Ibland tror jag att jag befinner mig i Sahara. Sand överallt och kvävande hetta. Det visar sig svårare än vi trott att få golvet att bli något så när plant och vågrätt. Det är nu "patch" får en ny innebörd. Genom att lägga emellan bitar av masonit på strategiska ställen kan man höja golvnivån lite och därmed dölja tidigare missar. Ibland tvingas vi till superpatchar med fyra eller fler masonitbitar. Nåja, det kan ju inte alltid bli rätt första gången. Armeringsjärn och skruvar till trots går bygget rätt snabbt framåt. Vid sextiden på lördagsmorgonen, tolv timmar efter byggstarten, är vi klara. Mycket tidigare än vad vi hade hoppats, och till Noppes stora förtret. Han hade tänkt göra ett reportage om golvbygget på lördagseftermiddagen, men därav blev intet. Slutligen ett varmt tack till alla som på något sätt har bidragit till golvbygget. Tack även till er som använder golvet att sitta, gå eller stå på. Utan er hade hela projektet varit totalt meningslöst! /Henrik, ex Floorboss.