DET EMINENTA MUSEIFÖREMÅLET D-21 Redan 1963 introducerades D21 på marknaden. Datasugna spekulanter kunde för en kostnad av ett par miljoner införskaffa sig en egen apparat. Här är något om den utveckling som ledde till D21 och de sista generationerna av datorer. Begreppet datamaskin uppkom egentligen redan 1822 då Charles Babbage byggde sin "Difference Engine", vilken var helt mekanisk. I en vidareutveckling av sin teknik försökte han bygga en maskin som kunde lagra 1000 tal med vardera 50 decimaler, den s.k. "Analytical Engine". Denna maskin var dock alltför avancerad och blev aldrig färdig. Hans idéer var dock fullkomligt riktiga, men dåtidens teknik otillräcklig. I slutet av 1800-talet uppfanns hålkorten av speciellt Jacquard och Hollerith. Den nya uppfinningen gjorde stor succe. Med hjälp av sina mekaniska hålkortsmaskiner kunde dåtidens datatekniker genomföra exempelvis folkmängdsinräkningar med klart förbättrad hastighet - endast ett mindre antal år. I och med att elektriciteten gjorde sitt intåg och reläet uppfanns i början av 1900-talet, öppnades nya portar för datatekniken. Under andra världskriget satsades framför allt i USA stora belopp för att ta fram maskiner som på något sätt kunde generera matematiska tabeller, skjuttabeller och atomteoretiska beräkningsunderlag. År 1944 färdigställdes MARK I, en hålremsstyrd relämaskin för dessa ändamål. Den arbetade med 23 decimaler. Maskinen var konstruerad av bl.a. IBM som vuxit fram ur det tyska hålkortsföretaget HOLLERITH vars teknologi flyttades till USA efter det tyska nederlaget under första världskriget. MARK I klassades emellertid snabbt ut av en ny maskin, ENIAC, som kom 1946 och som var byggd med en ny fantastisk teknik - elektronrören. Inte mindre än 18.000 radiorör, huvudsakligen dubbeltriodr användes. Dessutom ingick 70.000 motstånd, 10.000 kondensatorer, 6.000 omkopplare, 3.000 lampor, 1.500 reläer o.s.v. Detta enorma muskedunder upptog c:a 80 kubikmeter och förbrukade 140 kW varav 80 kW glödströmseffekt. Exekveringstiden var dock imponerande: 300.000 additioner resp 23.000 multiplikationer per minut kunde avverkas. Alla dessa tidiga datamaskiner saknade dock helt programminne. Programmeringen skedde med hjälp av speciella paneler där instruktioner och tal kopplades upp med hjälp av mängder med sladdar och omkopplare. Ett program kunde ta en vecka (!) att koppla upp - exekveringstiden kunde vara en kvart. I denna veva nådde också på allvar datatekniken vårt frusna hörn av världen. På initiativ av svenska marinen, om hade behov av skjuttabeller, framtogs 1950 den s.k. BARK - Binär Aritmetisk Relä-Kalkylator. Man hade emellertid vid det här laget upptäckt att programmeringen av dessa maskiner var tämligen obekväm. Grunden till de riktlinjer som än i dag ligger bakom konstruktionsarbetet på nya maskiner formulerades av von Neuman som var matematiker. Hans främsta bidrag var konstaterandet att program och data bör blandas i ett gemensamt minne - begreppet von Neuman-maskin uppstod. I Sverige färdigställdes 1953 en maskin enligt detta tankesätt. Det var BESK - Binär Elektronisk Sekvens-Kalkylator, som från början hade ett ganska intressant minne. Informationen lagrades som laddningspunkter i ett WILLIAMS-minne, vilket var en form av katodstrålerör. Ett antal BESK-liknande maskiner byggdes. I Lund byggdes SMIL (Siffer-maskinen I Lund), i Köpenhamn DASK (även GIER) och i Linköping byggde SAAB en maskin som kallades SARA (SAabs Räkne-Automat). Många olika sätt att försöka lagra information prövades under de här åren. I maskinerna SEAC (Washington) och EDSAC (Cambridge) användes akustiska fördröjningsstavar. 'Man hade långa rör fyllda med kvicksilver, genom dessa fortplantade sig longitudinella ljudvågor alstrade av en piezoelektrisk kvartskristall i ena änden. I andra änden fanns en motsvarande detektor. Nu var det dax för ett stort steg för elektronikbyggarna - TRANSISTORN introducerades pa marknaden . M.h.a. detta hjälpmedel kunde SAAB bygga landets första transistoriserade masin - D2 - vilken visades 1960. Ur D2 utvecklades snabbt två nya maskiner. Det var CK37 - Viggens dator, samt D21 som visades 1962. Nu hade man lyckats göra en maskin som var ganska snabb, rymdes i ett större rum och inte förbrukade ansenligt med effekt, endast c:a 10 kW för ett fullt utbyggt system i full drift. Program och data lagrades i ett gemensamt snabbminne, och ett sekundärminne för masslagring fanns. Revolutionerande egenskaper om man jämför med den 15 år äldre ENIAC-maskinen. För att på D21 snabba upp I/O-systemet, vars dataflöde i tidigare maskiner hanterades av buffertminnen, anslöts radskrivarna, hålkortsutrustningen samt sekundärminnet (1":s band) via en DMA-kanal till snabbminnet. Klrsignaler från samtliga yttre enheter fick generera avbrott till programvaran. För att göra systemet ännu mer sofistikerat satte man sig ner på dåvarande datadivisionen och skrev en kompilator till ett eget språk - ALGOL-GENIUS. Detta grundade sig på den några år gamla rapporten om ALGOL-60, till vilken adderats valda godbitar ur COBOL:s datastruktursamt filhantering, vilka anpassades till ALGOL-notation och på så sätt bildade GENIUS-delen (GENerellt In/Ut-System). På detta sätt lyckades man skapa ett språk som uppfyllde de dåtida kraven på möjligheterna till såväl administrativ som teknisk och administrativ/teknisk databehandling. Språket mottogs väl av programfolk och är än i dag omtyckt på datacentraler med D22-system (m.a.o. jämför med COBOL). SAAB-UNIVAC har till följd av denna populäritet och med hänsyn till det stoff som bildats under åren, nyligen färdigställt en kompilator till ett av sina UNIVAC-system, så språket kommer att leva kvar ett tag till. Assemblern till D21 heter DAC2 (D21 Automatic Codegenerator), som är en makrokompilerande assembler. Makron tillhandahålles för såväl flyttalsaritmetik som in/ut-hantering. I dagens läge står sig naturligtvis D21:an slätt i konkurensen med alster ur den moderna teknologins flora. mellan dagens maskiner och D21 är ett stort steg. Den stora skillnden ligger givetvis i kretstekniken - D21 är uppbyggd i diskret germaniumlogik - och systemtänkandet. Liksom alla dåtida maskiner är den helt avsedd för batchkörningar. Möjligheterna till interaktivitet var inte ens påtänkta och är helt eliminerade både hård- och mjukvarumässigt. Operativsystem saknas väsentligen och som alla maskiner ur sin generation arbetar den med vad som populärt kallas "skitig kod", vilket innebär att vid subrutinanrop lagras återhoppsadressen i cellen innan subrutinen, vilket lär sätta käppar i hjulet enligt dom som kan det här med reentrant-användning. Någon form av stack finns heller inte. Minnet är ett kärnminne med 4,5 usek. accesstid, 32 kord om 24 bit. Instruktionsuppsättningen är blygsam men precisionen hyfsad eftersom man kan utnyttja registren AR och MR sammankopplade (47 bit) vid en del aritmetiska manipulationer. Instruktionstiderna ligger mellan 5 - 50 usek. I och med att en del bandspolande tillkommer blir dock det hela ganska långsamt. Till vår förening kom D21 på initiativ av professor I. Ingemarsson vid ISY, som fick hjälp av ett antal vänliga personer på SAAB och Statskontoret (se prof. I:s artikel). M.h.a. tillskott från Hersby skola, Lidingö, kunde vi plocka ihop en fungerande maskin. En del programvaruphul (ordföranden envisas med denna stavning) har åstadkommits huvudsakligen av mig, vilket bl.a. har lett till medlemsregister över LYSATOR-medlemmarna. Saabs efterföljare till D21 heter D22 vilket är ett multibatchrun-system som dock ger möjligheter till en viss interaktivitet. Maskinen konstruerades i konkurrens med IBM och utrustades därför med många IBM-komptetibla instruktioner. Den har ett diskbaserat operativsystem. Flyttal finns som tillbehör i hårdvara liksom teckenoperationsenhet. Dessutom finns ett riktigt OS samt kompilatorer för ett antal av de vanligaste användarspråken. Efter D22 följde D23. Det projektet gick emellertid till botten p.g.a. politiska beslut och interna problem pa dåvarande DATASAAB. I baksuget försvann tyvärr också större delar av svensk dataindustri. I vara grannländer Norge och Danmark lever dock dataindustrin vidare. Vi som var pa NORSK DATA AS i OSLO hösten -78 fick höra att man expanderar sitt företag med ca 40% per ar. Dom är knepiga de där norrmännen men dom är ena hejare på att tillverka datorer. Det är tydligen inte vi svenskar och det är synd och skam! Tycker och hälsar: Mats Lenngren