Tre visrockgäng och en speleman, kan man grovt beskriva kvällen. Det är lite grovt, för de tre grupperna är ändå distinkt olika. Det måste också sägas att detta var premiär för Elsa i Underjorden på nya caféscenen! Efter inte mindre än 9 terminer på gamla scenen har den byggts in i nya kontoret, och vi är nu på en ny scen mot den nybyggda väggen, med utsikt mot/insyn från gatan.
Först ut var Mancan och hans "bihang" (som de själva sade). Det var första gången för dem i Underjorden. Redan i ljudtesten tänkte jag "inte en dag för tidigt!"
Musikaliskt var de mycket övertygande, med gitarr-gitarr-bas som grund, tre röster och en oboe ovanpå som verkligen satte pricken över i! (Maria heter hon som spelar, men efternamnet minns jag inte.) Resultatet var visrock som man både kan lättsamt gunga till eller lyssna aktivt på. Arrangemangen är välgjorda och genomtänkta, så det låter riktigt proffsigt! Det var speciellt uttalat i första låten "Djävulens pipa". Enda bristen i ljudbilden, om man ska vara petig, är att sånginsatserna någon gång lät lite vekare än de kunde varit. Det kan bero på att de satt ner. Sången var inte dålig för det, men det är den punkt som kan förbättras.
Texterna handlar mycket om kärlek och känslor, ofta med droger och sex med i bilden. På Macans skiva "Höstsånger" står det att "Varje människa har sin egna unika historia att berätta och det här är min." Det är så sant som det är sagt, och något som jag tror gäller lika mycket för de flesta, kanske alla, av de övriga medverkande. I Mancans fall är historien inte speciellt oskuldsfull men inte oromantisk för det. I "Solen" hör jag tydligast en önskan om en osjälvisk, vackrare värld. Runt detta finns en verklighet med själviskhet, med mer droger och sex än kärlek och ömhet. Vad som är Mancans egna upplevelser och vad som handlar om människor han mött, det är som alltid diktarens egen lilla hemlighet.
Jag ska inte påstå att jag kunnat förstå budskapen i alla låtar än, för det finns ofta dubbla bottnar som kräver några lyssningar. Det behöver sjunka in lite mer innan jag kan säga precis vad poängerna är. Vad jag hör är i alla fall Mancans skildring av nutiden från sitt perspektiv.
De som är ute på kanterna kommer inte med på alla bilder, så här har vi basisten Klas för sej.
På andra kanten hade vi sologitarristen Daniel Nilsson, med säkra solon och en av kvällens mesta frisyrer.
Detta var riktigt bra, och jag hoppas verkligen att det blir fler underjordar med det här gänget!
Sedan var det Ove Arfwedsson, en speleman med stillsamt funderande visor. Jag kallar det "tradvisor", men det är så klart stilen, inte att visorna skulle vara traditionella. De är nyskrivna, Oves egna kompositioner! Det jag försöker säga är att de stilmässigt har rötterna i folkmusik, till skillnad från Mancan och Trygg som mer bygger på RnB.
Det var sång till dragspel, med låtar om kärlek mellan ekoxar och himlakroppar likaväl som till hans fru. Texterna är mycket uttalat centrala, berättande och funderande.
Bästa låten, i mitt tycke, var sången om "det nakna och sköra", om den närhet som uppstår i en del musicerande. Den beskrev en av de kvalitéer som jag värderar i Underjorden, när musiken lyfter fram människan, när känslan går före perfektion.
Resten av kvällen var gamla bekanta, och också djupt uppskattade artister, som Jan "Auwa" Altsjö med medmusikanter.
Nu åkte alla stolar ner från scenen, för här är det raka rör som gäller. (Raka luftrör för att vara exakt, plus att man knappast spelar ståbas sittande.) Efter några sekunders ljudtest var det verkligen raka rör med öppningslåten "Ett rus", med text av Dan Andersson.
Glenn Fransson tenderar att se ungefär likadan ut varje gång jag fotograferar honom. Spelar lika säkert gör han också.
Camilla och Bella körade med kraft och inlevelse.
Jag skulle nog säga att Jan blandar visrock med tradvisor. Han hämtar former frrån både RnB och folkvisor, och resultatet blir varierat. Många av låtarna var bekanta, men det var två som var helt nya för mej, "Lilla Anna och Dumma Farbrorn" och "Stå vuxet på balkongen". Mycket alkohol är det, med valsen "Supa supa supa" och avslutande "Skit i musiken".
Ska jag vara helt ärlig så var detta inte gängets säkraste och mest välrepeterade spelning, men det betyder inte att det var råddigt eller nåt. Det var bara lite mindre perfekt, och det gjorde ingenting.
Sist var det "Peter Trygg & Ge Oss En Oscar Till". Normalt heter de " Peter Trygg & The Academy Awards", men trummisen Oskar hade förhinder, och dessutom hade basisten skadat handen, så han var balett & kör i stället. Eller ska jag bara säga kör?
Det blev inga nya låtar den här gången, men Tryggs låtarsenal från "En vän i nöden" räcker gott till ett par varv till.
Peter svor hjälplöst över sin gitarr ett par gånger under spelningen, för den är tydligen inte i så bra skick längre. Den har ju varit trasig, och det har nog lossnat nånting. Jag drog också ner den en hel del under gång för att försöka låta Oskars gitarr ta över. Jag fick faktiskt också dra ner Peters mik, men det var av motsatt anledning! Peter har både stark röst och bra mikteknik, så han gick fram perfekt även om jag drog ner honom långt under de andra.
För oss som är föräldrar är sången till Christoffer en given höjdpunkt. Andra låtar var "Som ett troll", "Lyckorus" och "Kärlekssång till ett förhållande" och avslutande "Liten sång om längtan".
Det är lite kul att se hur artisterna kan kopplas till varandra på olika sätt. Peters musikstil är väl mest lik Mancans, men texterna är närmare Oves. De är oskuldsfullt ömsinta i en synvinkel där en vänskaplig kram och tröst är viktigare än lust. "En vän i nöden", titellåten på Peters senaste skiva, är central. Det är ett sätt att skriva om kärlek som är mycket tilltalande och man faktiskt inte hör så ofta.
Här är en ganska lyckad närbild på gitarrist-Oskar.
Några minuter över nio var det hela slut, och jag summerar det som en underjord med god klass över hela linjen.
Tyvärr blir det inget skvaller den här gången, om jag inte intervjuar de medverkande i efterhand. Det hanns inte med under spelningen.